Tacksamhet och att blicka framåt

Ibland är det svårt att vara tacksam. Som när allt känns som ett svart hål och allt går emot mig. Då vill jag helst lägga mig ner och dö en smula, och det gör jag, jag kastar mig ofta på sängen och tjuter som ett barn, tycker synd om mig själv och familjen. 

Fast som ni vet och som jag inser efter en stund, hjälper det inte. 

Inte ens nu i veckan när jag fick det "fantastiska" meddelandet från A-kassan. Vi har kommit fram till att din ersättning är 309 kr per dag och här ska tilläggas att på detta ska jag betala skatt. Så just nu ska jag och min familj klara oss på ca 5000 kr i månaden tycker A-kassan. Detta pga av att jag sista åren inte jobbat heltid och dessutom varit sjukskriven. Jo, förresten glömde jag de 2200 kr som vi får för barnen. Det vill säga 7200 kr att leva för. Betala hyra, mat och leva för övrigt. Hur ska det gå till?

Jag kasta mig som sagt på sängen och tjöt. Oron och förtvivlan rinner liksom över, Dessutom har den här förbannade förkylningen knäckt mig lite och jag kan inte träna och få utlopp för min överskottsenergi. Hjärnan överarbetar allting och jag får jobbig ångest. Så då känns det som att snora i kudden är det bästa alternativet. En stund iallafall.

Fast sedan när jag fått snörvlat ut "tjockheten" som hjärnan drabbats av, som gör att jag bara ser allt så negativt, börjar jag titta framåt istället. Att bli uppsagd från jobbet är kanske den knuff jag behöver för att skaffa mig ett bättre arbete. Ett arbete med trevliga arbetskamrater och en chef som kan leda en grupp är ju betydlig bättre än det ställe jag varit på. Eller så är det knuffen som behövs för att jag ska våga satsa på att vara min egen chef igen.

Dessutom tänker jag efter och känner mig tacksam över familjen och vännerna som finns runt omkring oss. Alla ni som hört av er sedan mitt förra inlägg och erbjudit oss hjälp. Ni är ovärderliga!

Ni kommer med tips på mat, erbjudande att låna pengar och bjuder på mat. Tack!

Nu går året dom känns som en lång uppförsbacke äntligen mot sitt slut. Ett år fullt med sorg och förtvivlan, vänner och husdjur som dött, arbeten som förlorats, sjukdomar som bekämpas, skolproblem som aldrig tar slut. Kan vi bara dra ett svart streck över eländet, knyckla i hop skiten och kast iväg det?

Nu ser jag framåt, året som kommer kan bara bli bättre. Min kropp fungerar bättre än på många år. Jag har lovat mig själv ett år till med rugbyspel med världens bästa rugbylag. Jag vara delaktig i ett nytt projekt som sträcker sig fyra år framåt, en utmaning som ska bli superspännande. Dessutom tror jag att tiden nu i vinter, då jag är ledig får mig att komma fram till vad jag vill göra framöver. 

Ett oskrivet bok ligger framför oss.  År 2017, full med tomma blad, tolv nya kapitel som kan fyllas av roliga utmaningar, möjligheter och positiva händelser. Det är ju bara jag som kan påverka hur dessa 365 nya dagar ska se ut och vilka som ska vara delaktiga i mitt liv. 

Önskar er alla ett Gott Nytt År 2017!

Pssst.....Dessutom är det jag som på måndag skriver ett brev och överklagar A-kassans beslut

Rensa i röran

I dag har jag rensat ut i röran. Egentligen behöver jag göra det varje dag för att jag ska må bra och fungera. Går det för många dagar mellan rensningen klättrar jag mer eller mindre på väggarna och min familj, speciellt min man, känner att nu är det nog.

Det skulle kunna vara den gamla vanliga röran jag pratar om, det vill säga den som uppstår runt omkring mig, men det är just nu inte den jag menar. Jag pratar om röran som bildas inne i mitt huvud. Röran som får det att bli helt överjävligt att tänka och ordna upp saker i en för andra logisk väg är ett dagligt problem för mig. Speciellt när det är många "in-puts" från olika håll. Ofta sker detta just i hemmet, mat ska lagas, barnen behöver hjälp med än det ena, än det andra samtidigt som katter vill ha mat och hunden behöver ut och kissa.

Bild lånad från nätet.

På mitt arbete har jag faktiskt alltid klarat av att hantera detta. Jag har till och med kunnat kallas ordningsam (!), vilket förvånar mina nära vänner som kommer hem till mig. Blir jag inte störd kan jag ju organisera och sortera i oändlighet, och bra blir det dessutom.

Men som sagt, hemma är en annan sak och det som händer dagligen är just röran som uppstår i mitt huvud, alla tankar som far runt som tvätt i en tvättmaskin. Just nu handlar det mycket om att hitta ett nytt arbete och då flyger tankarna iväg. Ska jag fortsätta arbeta inom trädgårdsbranschen som jag gjort ett tag eller ska jag återgå till att arbeta med idrott och träning eller ska jag bli något helt annat när jag blir stor?

När det blir så där överfullt med tankar och idéer känner jag att det är dags att röra på mig. Jag har kommit fram till att det är det jag mår bäst av när allt hopar sig i huvudet. Det bästa jag vet är att dra på mig löparskorna och ge mig ut med vår hund Azlan. Han älskar att få springa och det är ju bara en bonus att han får motion samtidigt som mig.

Många gånger har jag tänkt på att det är tack vare att jag började spela rugby så tidigt i livet, (vid tretton års ålder) som jag klara ut livet i många år utan medicin. Jag fick ju inte min adhd-diagnos förrän först vid 40 års ålder och innan dess har jag inte haft tillgång till adhd-mediciner. Nu äter jag visserligen medicin och det är bättre ordning i huvudet, men de dagar som är bäst är helt klart de som innehåller fysisk aktivitet.

Så till er som inte riktigt får ordning på hur ni ska få ordning på tankarna. Ta en promenad. Få frisk luft och rör på dig. På något vis trillar tankarna på plats och du får ordning i röran.

 

Det onormalt normala

Vem fan är normal egentligen?
Vem är det som bestämmer vem som är normal? Är det modeindustrin? Bloggarna? Politikerna? Eller är det du själv som avgör om du är normal eller ej?

Att leva med en diagnos är som att vara den där stjärnformade klossen i en plocklåda för barn. Stjärnklossen är liksom svårast att få på plats. Den passar inte in i den andra hålen hur du än gör, det kvittar hur mycket du än bankar och slår så funkar det inte. Vissa av klossarna kan med lite vilja och våld tvingas in i fel hål, men det blir skav och märken. Jag tror du förstår.

Bild lånad från www.jollyroom.se

Efter många prövande, fixande och trixande lär du dig hur stjärnklossen ska sitta, på vilket håll och i exakt vilket hål den ska vara. Ungefär så känns det att ha en diagnos. Du är den stjärnformade klossen och plocklådan är situationen du ska passa in i. Det kan vara skolan, arbetet, fritidsverksamheten eller vardagliga aktiviteter som att handla i en affär, gå till badhuset, besöka tandläkaren eller något annat.

De flesta människor förstår aldrig ens att de är en form av kloss. De nuddar knappt kanterna i klosslådan. De glider genom livet som om de var inoljade och de stöter aldrig på hinder. Andra kanske någon gång känner av kanten, de har kanske lite svårt att med vissa småsaker, men efter att ha testat på ett par gånger glider de genom hålet, dvs händelsen som om de aldrig gjort annat.

Men sedan har du ju oss. Vi som spretar åt lite olika håll. Vi som inte är så där förbannat vanliga, vi som kanske är lite för mycket både här och där. Vissa av oss har själv valt att vara annorlunda. Andra av oss vill gärna passa in i de osynliga ramarna som sätts upp, men lyckas aldrig förstå mönstret. Andra av oss väljer helt enkelt vår egen väg.  

Skolan är ett fantastiskt exempel. Det finns såklart en bra förklaring till det. Vi kan inte ge en lärare och en läroplan till varje elev som börjar skolan. Men det måste ju finnas något sätt att kunna möta behoven för de som inte glider igenom det uppsatta hålet. (Den fyrkantiga ramen som jag anser det vara)

Jo, för skolan är en fyrkantig värld. Du ska vilja sitta i en bänk, du ska vilja lyssna på en pedagog och du ska följa klassens läroplan i den takt som den är anpassad. Skulle du på något sätt halka efter, eller hinna före, blir du genast ett problem för etablissemanget. 

Ifrågasätter du för mycket som elev anses du vara för utmanade och frågvis. Sitter du tyst och grubblar är du blyg och frånvarande. Ditt sätt att vara och utvecklas på passar inte in i ramen för hur skolvärlden är uppbyggd. Följ med i rätt takt, gapa och svälj det som serveras, be inte om mer eller mindre och skolvärlden är nöjd.

Ännu värre är kanske tiden utanför själva klassrummet. Den tiden som i skolans värld kallas rast. Rast från vadå? För många av oss stjärnklossar är det definitivt ingen dans på rosor. För då blir det plötsligt fritt fram för alla som inte tycker att stjärnklossen passar in, att berätta det och försöka forma om klossen till något mer likt deras form. Oftast sker detta förhoppningsvis endast genom verbal retsamhet, men i många fall sker även fysiska angrepp. Vissa klossar blir till slut så avtrubbade och nednötta att de slinker igenom hålet fast med många ärr i själen. Att laga en trasig stjärna är inte lätt.

Likadan kan vuxenvärlden vara. Som stjärnkloss har du kanske medvetet eller omedvetet valt en annan livsstil än andra. Detta gör dig främmande i andras ögon. Du går mot strömmen, väljer andra vägar, andra värden i livet. 

Kanske har du valt bort att bo i ett dyrt, renoverat hus med en fet ny bil på uppfarten, du har valt att arbeta mindre och tillbringa mer tid med familjen. Du kanske har valt bort att arbeta heltid för att du helt enkelt inte orkar med arbetsvärldens krav på dig. Du vill kanske ha tio katter som sällskap istället för familj, eller så kanske du väljer att lägga alla ledig tid på ett intresse du har. 

Vem har rätt att döma dig? Speciellt inte om du inte skadar någon annan. Du måste ju inte ha de dyraste märkeskläderna, åka på två semesterresor per år, ha senaste mobiltelefonen och vilja göra karriär för att anses vara normal. Alla kan inte bli forskare, ingenjörer eller chefer. Vi behöver även människor som står vid löpande band, sitter i kassan i mataffären, som tömmer sopor och kör Taxi.

Bild lånad från Pinterest

Så länge du mår bra av att vara stjärnklossen ska du göra på ditt sätt. Som barn kan det vara svårt att få vara på det sätt som känns bra. Vuxenvärlden måste här bli bättre på att förstärka och stötta barn som sticker ut. Tvinga inte in dem i den tilltänkta mallen utan lär dem hantera sina förmågor och ta vara på dem. Dessutom, lär de barn som inte är stjärnklossar att alla klossar är lika mycket värda, oavsett form eller färg. Acceptera olikheter, försök inte få alla att vara lika. Alla kan lära sig något av någon annan. 

Och du som är vuxen, acceptera att alla inte vill och kan leva som du. Andras verklighet ser kanske annorlunda ut. 

Vår värld och utveckling hade inte sett ut som den gör idag (på gott och ont), om inte 

de som vågade sticka ut och pröva nya saker hade gjort det. 

För att klosslådan ska bli komplett behövs alla klossar! Tänk utanför lådan!

En diagnos är ingen ursäkt

Bild lånad från nätet

Flera gånger senaste tiden har jag på olika sociala forum läst diskussioner om att någon med diagnos slagit eller på annat sätt våldfört sig psykiskt eller fysiskt på sin partner eller sina barn. Hen som lever med en partner som misshandlar har frågat om detta är vanligt och om detta är ett förekommande beteende hos någon med en NPF-diagnos.

För er som inte är insatta i vad NPF är betyder det Neuro Psykiatriska Funktionsnedsättningar och innefattas av flera olika diagnoser. En person kan ha en diagnos eller flera stycken, och för att få en diagnos behöver du utredas av en specialläkare.

Tillbaka till det jag tänker skriva om. För det första vill jag säga en diagnos ser olika ut hos olika människor. Vi är alla unika individer, med olika bakgrund, förutsättningar och möjligheter. Vi hamnar i olika situationer och utsätts för olika påfrestningar varje dag. Detta gör att du som individ måste lära dig att handla och agera utifrån vad du är med om. 

Som barn är detta en del av din uppfostran. Förhoppningsvis har du någon i din närhet, en förälder, ett äldre syskon eller annan person som lär dig att man inte slår och är elak mot någon annan. Har du en diagnos redan som barn behöver du extra hjälp i vissa (ganska många)situationer.

Har du en diagnos kan det vara svårt med speciellt vissa saker, tex impulskontroll, samspel med andra och att uttrycka sig. Detta kan såklart både för barn som vuxna leda till stora problem i kontakten med andra, och alla oavsett diagnos eller ej behöver lära sig hantera detta. 

Nu låter det som att jag står här med min lilla pekpinne och menar på att detta är lätt som en plätt att lära sig. Det är det inte. För ett barn utan diagnos kan detta vara problem nog. Många barn med diagnos tar till knytnävarna när saker och ting inte går deras väg och deras utåtagerande leder ofta till ännu fler problem och svårigheter i kontakt med andra. 

Nu tänker jag inte skriva om barn i detta inlägget utan detta ska i första hand handla om vuxna. 

Du får aldrig, om det inte är i absolut nödvärn, slå eller skada en annan människa, eller djur för den delen. Har du en NPF-diagnos, anser jag att det är din skyldighet att lära dig hantera denna i de situationer du utsätts för. 

Även om din partner driver dig till vansinne med sitt tjat så får du inte slå hen. Du som har en diagnos ska aldrig heller låta någon slå dig eller utsätta dig för kränkningar för att du har dina problem.

Jag som själv har ADHD kan förstå att jag är jättejobbig att leva med. Jag är rörig, impulsiv, har svårt att koncentrera mig, fast ibland kan jag inte sluta med det jag gör. Jag lyssnar inte och jag glömmer hela tiden bort vart jag lagt mina saker. Dessutom gråter jag för minsta motgång och förstår inte alltid min eller andras avsikter i en diskussion eller händelse. Allt detta och lite till gör såklart att min man blir skogstokig på mig ibland. 

Men, detta betyder inte att han på något sätt får lov att slå på mig eller att jag sopar till honom för att jag tycker att han är elak när han påpekar mina brister. 

Hårda ord haglar tätt här hemma ibland, det är inget jag är särskilt stolt över, men ingen av oss har någonsin slagit eller kränkt den andra eller våra barn när vi varit arga. 

Blir du som har NPF-diagnos eller du som lever med någon som har diagnos bli slagen eller på något sätt bli kränkt ska du anmäla detta till polisen. 

I första hand tycker jag att du ska prata med din kurator eller med någon annan professionell person som kan hjälpa dig.

Vill du prata med någon anonymt finns det flera olika ställen att vända sig till:

Kvinnofridslinjen 020-50 50 50

Mansjouren

Mind 90101 

Kyrkans Jourtjänst 031-80 60 50
Polis 112

Är det du som slår eller kränker någon annan tycker jag också du ska söka hjälp. Du måste lära dig att hantera ditt beteende. Genom olika strategier och metoder samt eventuell hjälp av medicin kan du lära dig att hantera och reda ut situationer utan att ta till våld. Att du har diagnos betyder absolut inte att det är en förmildrande omständighet, snarare är du skyldig att lära dig hantera denna.

Acceptera aldrig att bli slagen. Gå direkt! Vare sig det är du, barnen eller era djur som blir slagna!

Bara en sak till. Detta är mina tankar/åsikter. Fast jag anser nog att jag har rätt i att ingen ska behöva bli slagen! 

Att orka eller inte orka....

Jag orkade. Trots att jag inte trodde att jag skulle fixa det. Sista tiden, eller rättare sagt de tre senaste månaderna har ingen ork infunnit sig. Jag har gjort flera tappra försök att ge mig ut och löpträna ,men jag har ofta fått gå och varit besviken och ledsen när jag kommit hem.
Normalt brukar ju kroppen bli piggare och uthålligheten utökas efter ett visst antal träningspass. Men icke i min dumma kropp. Benen har känts som två stolpar och lungkapaciteten som minimal. Jag har aldrig kunnat bli beskylld för att vara snabb, men jag har varit både stark och uthållig. Trots viktnedgång och ökad muskelmassa uteblir konditions-och styrkeutvecklingen. Skit!!!

Men sedan är det ju såhär, att har jag då bestämt mig för att genomföra en sak, så bannemig ska det bli av. Målet för året var att klara Trelleborgsklassikern, tre olika lopp, tre olika distanser.
Det första loppet, Sydkustloppet, 21 km klarade jag trots missödet att få ett rejält skoskav.
Trelleborgsloppet, 10 km, gick i stadsmiljö, på asfalt, vilket jag avskyr, var här jag för första gången kände av den här otroligt trista tröttheten. Där jag normalt brukar komma in i "andra andningen", infann sig liksom inte och jag sprang i vad som kändes som en mils uppförsbacke.
Sista loppet för året, på Nyårsafton var jag tveksam till om jag ens klarade av att genomföra. Hela december har jag varit trött, hängig och haft feber vid ett par tillfällen. Mitt mål blev till slut att genomföra loppet och iallafall ta mig i mål. Kallt som rackarns och i lätt motvind tog jag mig igenom jag de knappa 7 km.

Visserligen känner jag mig ganska stolt över att jag genomförde vad jag satt mig för, men det känns inte riktigt bra. Jag skulle vilja känna glädje och ork inför träningsåret 2016. Nu känner jag bara trötthet, Både psykiskt och fysiskt. Min psykiatriker kan inte riktigt svara på om det beror på mina mediciner, min utmattningsdepression eller om det är en fysisk åkomma.
I veckan som gick var jag hos på vårdcentralen för att kolla blodtrycket. Detta visar sig ännu en gång vara för högt, trots att jag äter blodtrycksmedicin. Nästa vecka ska jag träffa läkaren för att ta ytterligare prover och försöka reda ut vad som är felet.

Just nu har jag tagit en paus från löpträningen, istället blir det långa hundpromenader och styrketräning. Om jag är trött? Ja, jag tror jag skulle kunna sova i en vecka om det inte varit för att barnen behöver mig.

Självhjälp genom fysisk aktivitet.

Jag fick inte min ADD-diagnos förrän för ca två år sedan. Vilket betyder att jag levt i fyrtio år utan diagnos. Diagnosen har egentligen ingen större betydelse nu längre, men på något vis gör den det lättare för mig i min vardag. Jag kan helt enkelt utesluta vissa faktorer som påverkar mitt mående och jag vet hur jag ska "tackla" mina känslor.

Under många år levde jag ensam, dvs utan familj. Nu har jag man och barn. Som singel hade jag ingen att ta hänsyn till och jag kunde göra det som föll mig in för stunden. Det som jag i efterhand förstått har fått mig att må bäst av är fysisk aktivitet. Under många år, från det att jag var fjorton och framåt spelade jag rugby, en fysisk idrott med stor gemenskap. Här finns det plats för alla. Jag som aldrig varit snabb, men betydligt starkare och uthålligare fick en given plats bland forwardsen, där det behöves stora tjejer med starka ben och rygg. Rugbyn och idrottsintresset fick mig att välja att flytta till Stockholm, jag studerade på Bosöns IFHS och sedan gick jag Specialidrottstränarprogrammet på GIH. En krånglande rygg och nacke satte stopp för rugbykarriären och jag kom aldrig så långt att jag fick dra på mig den blå-gula dressen för att försvara de svenska färgerna i landslaget. Istället fortsatte jag en tid som ledare och tränare för juniorer.

Under åren i Stockholm utbildade jag mig även till Aerobicsledare, massör och Personlig tränare. Flera år arbetade jag med detta innan jag en dag tröttnade på hela cirkusen. Allt handlade om utseende och skönhet. Jag träffade min man och vi skaffade barn. Träningen kom plötsligt i andra hand och hamnade längre och längre ner på prioritetslistan.

Nu tio år senare; barnen har växt sig större, min vardag har "rörts till" av att vardagen numera inte är min egen. jag måste ta hänsyn till så mycket mer. När ångesten kommer kan jag inte "bara" dämpa den med att dra på mig joggingskorna och dra ut en långrunda. Jag kan inte sticka iväg till gymmet, halv åtta, mitt i läggningsrutinena. Rugbyn gav mig under många år ett lugn i själen. Jag fick utlopp för känslorna, jag blev fysiskt och psykiskt trött. 

Effekten som fysisk aktivitet ger är att den ökar vår Dopaminreglering. Dopamin är ett hormon som är kopplat till vår hjärnas belöningssystem. Det ger signaler som gör oss glada, euforiska och lugna. Har du brist på dopamin kan du drabbas av depressioner, sömnsvårigheter och problem med koncentrationen. Stor brist på dopamin kan leda till bla ADHD, Parkinson, depressioner och RLS. 

Forskning visar att dopaminnivåerna kan regleras med medicin, bla Concerta och Ritalin.Samtidigt visar forskningen att bra kost i kombination med träning är lika bra. 

Träningen börjar åter få en viktig del i min vardag. Det känns som jag tappade bort mig själv under flera år. Stressen ökade och kaos uppstod i vardagen. Med hjälp av daglig motion har jag återfått ett visst lugn i min "skenande hjärna" och både jag och resten av familjen mår bättre.

Löpträning i kombination med Yoga är en del av min medicinering numera. Detta kommer jag berätta mer om.

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

Skicka vidare....

Efter mitt inlägg igår fick jag stor respons. Över hundra människor var under en timme, inne och läste mitt inlägg. Kul! Bra! Fantastiskt!

Jag fick bland annat frågan om det var ok att dela mina inlägg här från bloggen på Facebook och det får ni så klart mer än gärna. Hela tanken med att jag skriver inlägg i den här bloggen är att fler ska få läsa om hur det är att ha Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framför allt ADD som jag begåvats med. Ju fler som delar, desto fler som läser och detta i sin tur hoppas jag leder till att människor runt omkring oss förstår och accepterar. Så dela, dela, dela.

Hur gör du då? Under varje inlägg finns små ikoner, bla.. Facebookloggan. Om du trycker på den så får du upp ett nytt fönster där du sedan trycker dig vidare för att dela.

Varför berättar jag då?

 För det första skulle jag nog vilja säga att det är av egensyfte. Jag behöver bekräftelsen att människor läser det jag skriver och tycker det jag skriver är bra. Med det vill jag säga att det är min sanning, så vardagen ser ut för mig. De runt omkring mig ser det eller uppfattar det kanske på ett helt annat sätt. Därför behöver jag få ur mig det jag upplever och hur det ibland blir bra eller på tok fel.

Det andra syftet med att blogga är, som jag skrev innan, för att missionera budskapet att vi som ibland får depressioner, har adhd/add eller andra NPF-diagnoser faktiskt är helt vanliga personer. Vi är människor som i stort sett fungerar som vem som helst.

Men ibland, mer eller mindre för vissa, ständigt för några, så fungerar ingenting.

Så tack, än en gång, för att du bryr dig. För att du vill veta mer!

Ångest

Ja, våren verkar inte riktigt vilja komma fram i vårt avlånga land. Här nere i Skåne, har vi fortfarande snö och minusgrader. Jag längtar så efter värme och sol. 

Tack och lov har vi sista dagarna haft sol igen, men det är ju sååå kallt.

Min träning inför Sydkustloppet blir lidande. Vägarna ligger isiga och slaskiga och jag har inte tränat så mycket som jag borde. Idag är det exakt en månad till start och jag har inte många mil i kroppen. Ska försöka att inte tappa modet och ge upp, för jag vill ju springa.

Känns ångestfyllt när saker och ting inte blir som jag planerat. 

Jag biter mig liksom fast i tanken och kan inte släppa den. Nu har jag ju lovat mig själv att springa och då vill jag INTE misslyckas.

Annars har jag fullt upp här hemma. På Långfredag ska jag stå på Vårmarknad och sälja mössor. För varje mössa jag säljer skänker jag 5kr till min insamling på Hjärnfonden. Du kan också köpa en mössa direkt från min webbutik om du inte kan komma till marknaden.

Ha en bra dag! I kväll ska jag förhoppningsvis komma ut en runda.

Vilda ideér

Haha, jag visste väl att jag är i gott sällskap! Det är ju faktiskt så, precis som jag skriver, att ha psykiska problem eller en annan diagnos, inte måste innebära något negativt. De flesta suckar och relaterar till en störig, stressig person som inte kan sitta still eller någon som det inte får kontakt med. 

Visserligen tycker min man att jag är svår att få kontakt med när jag är "inne i något" projekt, men det betyder inte att jag är ointresserad av honom. Jag har bara fullt upp med det jag gör!

Om du googlar på ADHD och kändis får du upp ganska träffar. Tyvärr inga vetenskapliga artiklar, utan de flesta är "hits" på skvallertidingar och olika bloggar, såsom denna. Där beskrivs kändisar med ADHD och ADD. I en kandidat-uppsats skriven av Carina Björk, En diagnos på modet: Om mediebilden av ADHD, kan jag läsa att endast en fjärdedel av de artiklar som beskriver ADHD/ADD i dags och kvällspressen är positiva, resten handlar om brottslighet och bekymmer. 

Fast jag tror att Min ADD-begåvning gör mig till något positivt. Hade inte den gett mig idéer och fått mig att se omgivningens små intryck hade jag kanske varit grå och trist som många andra!

Nu radad jag upp ADHD-kända personer som jag hittat artiklar om på nätet. Jag vill därför göra er uppmärksamma på att de kanske inte har en riktig diagnos, men visst är det underbart att kunna identifiera sig med duktiga och inspirerande människor såsom:

Leonard DaVinci

Salvador Dali

Albert Einstein

John Lennon

Edgar Allen Por

 Pablo Picasso

Bill Gates

Will Smith

Wirginia Wolf

m fl

Tyvärr måste jag säga att listan på män kan göras lång. Vad beror det på att vi kvinnor inte finns med? Nu ät det så att vi måste kämpa mer för att synas och höras. Så tjejer med NPF-diagnos. 

Nu visar vi vart skåpet ska stå!

Lite nervös

Jo, det är jag nog allt. Denna termin ska jag läsa heltid på Sveriges Lantbruks universitet SLU i Alnarp. En kurs, Kyrkogårdsförvaltning, börjar i morgon och en kurs, fortsättningen på Hälsoträdgårdar börjar i April. 

Jag brukar tycka det är roligt att träffa nya människor och anta nya utmaningar men har sista tiden börjat undra vad folk tycker om mig.

Jag är glad för det mest och pratar glatt på om allt.

Kanske är det så att jag pratar för mycket?

Babblar jag bara på utan att lyssna på vad andra har att säga? 

Ja, ibland gör jag nog det. Fast oftast handlar det om att jag är rädd att glömma bort det jag tänker på att jag måste säga och då avbryter jag. Knasigt eller hur?

Har fortfarande inte fått min diagnos färdigställd. Även om min psykolog anser att jag ligger inom ramen för ADD/ADHD är jag inte diagnostiserad förrän ett gäng andra doktorer som ännu inte träffat mig har bestämt så. Men vad hjälper det? Jag förändas ju inte av en diagnos. Jag är ju fortfarande samma Cilla. Jag vill inte ha en diagnos att skylla på. Det jag vill ha hjälp med är hur jag ska hantera de dagar och stunder när allt blir kaos. När inte hjärnan gör något rätt....

Kanske lite koncentration skulle hjälpa, undrar någon? Ja, men då koncentrerar jag mig på att INTE avbryta den som pratar och då lyssnar jag ju inte. Hmmmm....tips mottages tacksamt.

Att våga berätta för att få andra att förstå

Har fått mycket respons på min Facebook-sida som jag startade förra veckan. Både människor jag känner, släkt och andra har skickat meddelande och ringt för att fråga och berätta. Kul att ni intresserar er. Tack!

Jag blir ingen annan människa eller mår bättre eller sämre för att jag skriver. Eller jo, jag mår bättre faktiskt! Kanske knasigt, men jag har alltid haft lättare att sätta ord på saker och ting när jag skriver.

Vissa går omkring hela livet och berättar inte att de år dåligt. ingen förstår varför de ser ledsna eller sura ut. Andra tar ut sin ångest och oro genom att slåss och göra dumma saker. Vissa dränker sorgerna med sprit eller andra missbruk.

Vissa kämpar sig igenom skoltiden och arbetet utan att ha någon att prata om problemet med. Om du som jag har ADD och är ung i skolan, är det inte säkert att någon förstår. Du bråkar och skriker inte, du lägger massor av energi på dina uppgifter och läxor, även om det tar lång tidefter som du har svårt att förstår. Du är ledsen och kämpar, men du biter ihop. Du vill ju visa dig själv och andra att du duger. Sedan förstår du inte alltid de andra klasskamraternas skämt, du tycker inte det är kul när någon retas med dig för du blir faktiskt ledsen.

Inte heller verkar din lärare förstå när du då blir ledsen, hon har inte sett eller hört hur du gång på gång fått utstå samma skämt, samma gliringar eller knuffar. Du gör ju aldrig någon stor grej av det. 

När till slut bägaren rinner över och tårarna kommer, vilket det på mig gör ganska ofta, då säger fröken. "Nä, men lilla Cilla. Du som är så stor, ska inte gråta. Visa inte de andra att du är ledsen, då tycker de bara det är kul att retas. Bit ihop, du är annorlunda!"

Jag glömmer aldrig de här orden....sagda av min lärare på mellanstadiet efter att jag sprungit ut i kapprummet och satt mig. Då hade jag fått nog och istället för att skrika tillbaka på den som retats och knuffats eller försökt berätta för fröken om problemet fått nog. Jag reste mig och gick!

Jag tyckte inte att jag själv var tjock, lite större än den andra. Jag hängde inte med i allt, men jag kämpade sååååå hårt för att vara bra,

TÄNK om fröken i skolan förstått varför en tjej eller killer är "annorlunda", även om hon eller han inte är bråkig. Den tysta, duktiga, försynta eleven kan också bära på ångest, oro och ledsenhet. 

Nästa gång detta hände, och nästa och nästa....valde jag att inget säga. Jag var tyst! Istället skapdes en osäker tjej som gärna gjorde andra till lags för att passa in.....

LIKADANT kan det vara för en vuxen, som levt i fyrtio-femtio år, utan vetskap om varför det svider i magen, det känns rörigt i tankarna.," jag-klarar-ingenting-dagar" till "jag-kan-allt -och-lite till-dagar". 

Därför berättar jag detta! Du är inte ensam. 

Jag har valt att berätta för jag är trött på att dölja hur jag mår. Jag vill vara trött, ledsen, glad, tokig, rädd, frågvis, pratglad när det passar mig. Inte när det passar de andra runt omkring. 

Våga fråga hur din arbetskamrat mår. Våga fråga din sura granne om du får bjuda på fika. Vem vet? Du kan få en vän för livet. Dessutom ska du våga fråga om hjälp om du mår dåligt. Det är du värd.

Ps. På Hjärnkolls hemsida kan du få veta mer om hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur du kan få hjälp. 

Spring i benen...

För att få ordning på oredan i mitt huvud och för att jag gillar det hemskt mycket löptränar jag. Visst låter det fin, att löpträna alltså. 

Jag är tyvärr inte sådär himla nog med tider, planering och annat som proffs är, vilket jag borde kunna vara med tanke på mina utbildningar från GIH och Bosön. Istället springer jag när jag har lust och tid.

Många idag har jättefina klockor och appar som håller reda på hur snabbt de springer, vilken puls de har och hur många kalorier de har förbränt. Jag har visserligen lärt mig att ställa in en app, Runkeeper för att kolla hur långt jag sprungit men annars försöker jag lyssna på min kropp. Är jag helt slut, efter fem kilometer och den inte vill mer så tvingar jag den inte. Inte heller har jag ännu brytt mig om att lägga in backträning eller intervallträning i passen. Inte än...

Jag kanske ska ändra på detta. Om 97dagar ska jag genomföra ett halvmaraton, Sydkustloppet, är det tänkt. Detta gjorde jag för första gången i fjol och i år tänkte jag förbättra min löptid som inte var så lysande. Målet i fjol var att genomföra loppet. I år är det alltså en förbättring som gäller.

Just att genomföra saker, att starta och avsluta är ett problem för mig. Detta är ett typiskt ADD-problem och  jag lär inte vara ensam om detta. För min del är det ibland rädslan för att misslyckas som sätter stopp. Eller så klarar jag helt enkelt inte av att hålla kvar vid min utmaning. Jag sätter igång med ett projekt och så kan jag inte slutföra det. Jag kommer liksom inte igång igen. Detta är ett jätteproblem vid studier, städning, syprojekt, trädgårdsprojekt och annat som ibland måste ta en paus.

Likadant kan det vara att avsluta något. Tro nu inte att jag fortsätter springa fast jag sprungit förbi mål, utan detta är också i likadana projekt som jag nämnde här ovan. Jag blir som Alfons Åberg. Jag ska bara....sy i denna knappen också, kratta denna gången, läsa fem sidor till eller så fastnar jag i en smådetalj, såsom att städa bakom en tavla, putsa benen på köksbordet eller sortera trådrullar. Knasigt eller hur?

Tyvärr leder inte detta till ett tipp topp hem, snarare tvärtom. Inget är färdigt och allt är framme samtidigt.

Det är kanske likadant för dig. Hade det bara hänt ibland är det kanske ingen fara, men de som lever nära mig OCH jag själv har ganska mycket problem med detta.

Fortsätt kämpa!

lånad på nätet

Alla vi som begåvats med NPF vet att energin skiftar från dag till dag och ibland från timme till timme. Det är så lätt att vakna upp, hoppa ur sängen och slå sig för bröstet. "Idag ska jag få massor gjort"

Två timmar senare sitter jag i en stor röra på golvet med minst tre påbörjade projekt, datorn, TV:n och radion igång och vet inte riktigt vad jag håller på med. Känns det igen?

Energin tar slut, jag bryter ihop, tappar tron på mig själv. Blir irriterad på de runt omkring mig, oftast min man, för att han inte hjälper mig. Fattar han inte att nu MÅSTE vi städa!!! 

Barnen tycker oftast att det är kul med nya projekt, vare sig det är städning eller inte. Detta i sin tur leder oftast till ännu större oreda....

lånad på nätet

Men hallå! Det var ju jag som var stark och hade energi i överflöd. Hur kunde det bara förvinna???

 Jag som hade målet klart för mig när jag steg upp, eller målen. Inte bara ett utan tre-fyra-fem....dessutom kläcker min kreativa hjärna nya projekt hela tiden. Så listan på "att-fixa-innan-dagen-tar-slut" är kilometerlång.

lånad på nätet

Fast jag vet är det lika svårt varje dag. Jag sätter för höga mål. Men om jag inte gör det då?

Vart hamnar jag då? På sängkanten?

Hur ser du på andra?

Visst är det lätt att döma andra...jag är själv mästare på detta. Jag blir lika arg på mig själv varje gång. 

Kanske är det ett bevis på osäkerhet hos den som dömer eller en rädsla inför något främmande. Istället för att fråga eller sätta mig in en annan människas problem eller natur bildar jag mig en egen uppfattning. Knasigt eller hur...

Det är nog därför det ibland är svårt att öppet berätta hur jag mår eller hur jag fungerar. Andra människor, även de i min familj och mina närmsta vänner har jag svårt att förstå mig när jag från den ena dagen till den andra kan må dåligt eller inte veta vad jag vill.

Visste du att tre av fyra som mår psykiskt dåligt undviker att berätta om detta för sin omgivning och

många, 50% av de som är psykiskt sjuka har upplevt att andra tagit avstånd eller inte accepterat dem när de berättat. Mer om detta kan du läsa i Hjärnkolls pressmeddelande.

Jag vet ju själv att jag kan vara annorlunda under perioder när jag mår dåligt. Från att vara glad och trevlig ena dagen till att tappa all ork och livslust nästa dag. Speciellt för min man och mina barn är detta jobbigt. När jag var yngre var det svårt att förklara för vännerna att jag inte kunde förmå mig att ens komma upp ur sängen fast det var roligheter och fester på gång, eftersom jag veckan innan var den som startat upptåg och varit sällskapsjuk.

Tänk om alla kunde förstå hur vi har det, vi som mår dåligt. På samma sätt som att någon har brutit benet och har svårt för vissa saker, eller någon har diabetes och bör undvika vissa livsmedel har vi våra besvär. De syns inte alltid och vi är så annorlunda. Våga fråga istället om personen som mår dåligt orkar berätta hur han eller hon känner. Bry dig om!

Det öppnar ditt sinne och du hjälper garanterat en medmännsika och vän!

Slutet gott-ett nytt fantastiskt år i sikte.

lånad från nätet

Nej, att ha ADHD eller ADD är faktiskt ingen ursäkt. Du eller jag kan inte skylla allt på vårt handikapp men det kan vara bra att veta att det kan orsaka vissa problem eller svårigheter som påverkar vårt beteende eller våra tankar.

Min man har svårt att förstå varför jag inte kan lära mig att lägga saker på sin rätta plats eller komma ihåg att barnen har gympa samma dag varje vecka. Detta är faktiskt saker som även vanliga dödliga kan ha svårt med.

Jag kan inte heller skylla min ADD för att jag vissa dagar får hundra saker gjorda medan jag nästa dag inte får ett dugg gjort.

Ibland är det svårare för de människor som finns runt omkring att acceptera våra ojämnheter i humör, kapacitet och funktion. Detta är saker som vi måste kämpa med att få att fungera varje dag och jag tror att det finns goda möjligheter att få livet att fungera med ADD/ADHD.

Det finns människor som begår brott, blir missbrukare, tjuvar, mördare med eller utan ADHD/ADD och det finns minst lika många utan diagnos. 

Likväl finns det presidenter, toppidrottare, forskare, musikstjärnor och andra framgångsrika människor med NPF-diagnoser, men det finns även andra som gått lika långt utan att ha begåvats med våra diagnoser.

Det är vi själva som bestämmer vart vi är på väg och jag vill inte se någon begränsning i våra möjligheter. Tänk på detta inför kommande år 2013.

Jag har satt upp nya mål inför 2013.

Dessa ska jag försöka nå och skulle jag misslyckas är det inte min ADDs fel.

Här har ni mina mål inför 2013:

Springa minst ett långlopp ( bla  Sydkustloppet 27 April) 

Fortsätta läsa på Universitetet, denna gång på heltid. 

Träna mer, styrka och uthållighet, eftersom detta hjälper mig att hålla min hjärna lugn.

Sedan får det räcka. Just nu räcker detta som stora mål. 

Vad har du för dig under nästa år?

En God Jul

 

En riktigt God Jul med mycket lugn och ro önskar jag er alla läsare.

Just lugn och ro kan vara svårt att uppnå när man som jag har en skenande hjärna som gärna springer i förväg och vill hinna före. 

Jag ser allt som skrivs i alla tidningar, recept på goda julgodsaker, pyssel som ska fixas och julklappar som ska köpas.

Jag vill hinna göra allt och givetvis ska huset vara nystädat, fönsterna putsade, granen disneylik och barnen nykammade och i strukna kläder.

Men...i min ADD-värld blir det aldrig så här och i år har jag verkligen försökt koppla bort den överhettade hjärnan. Både ekonomi och  energin har varit i botten, men vet ni vad?

Det blev julafton iallafall.

Granen är pyntad, vi gjorde två sorters julgodis, ICA har köttbullar och annat gott till salu, några klappar ligger under granen till barnen och vi har rena kläder på oss.

Ha en skön Jul ni också.

Cilla

Tack alla ni snälla som hört av er här på bloggen eller via mail och på telefon. Jag blir så glad att ni bryr er, men jag blir inte så glad av att höra att det är fler än mig som blir dåligt behandlade inom sjukvärden.

Det ska inte behöva var så att vi som mår dåligt och är lite annorlunda ska behöva förvara hur vi fungerar och hur vi mår.

Det liksom alla andras rättigheter till behandling ska vara lika.

Jag har iallafall fått träffat ännu en ny läkare sedan sist, och kors itaket. Om två veckor ska jag träffa henne igen! Samma läkare! 

Vet inte om hon kan göra något för mig, men det känns bra att få se samma människa en gång till inom loppet av ett par veckor.

Ha det bra ni andra där ute. Kämpa på!

En skenande hjärna-ADD

bild lånad från nätet

Min man blir ofta arg och irriterad på mig för att jag avbryter honom när han pratar. Detta är något jag gör utan att tänka på det. Jag gör det inte heller för att jag tycker det han berättar är ointressant eller tråkigt. Ofta är det istället att jag vill berätta något liknande eller associera till en händelse som jag varit med om. Givetvis kommer detta olämpligt mitt i en mening.


Han blir skitirriterad och jag blir ledsen. Både på mig själv som aldrig lär mig och på honom som inte tycks förstå mitt problem. Såklart skulle jag vänta med att berätta mitt "intryck" eller åsikt, men det är då hjärnan löper amok. Dvs då uppstår problemet att jag istället för att lyssna på Jocke har alla synapser koncentrerade på min "tanke". Jag måste "hålla" tanken där för att inte glömma bort den. Fortsätter jag lyssna på Jocke försvinner min "viktiga tanke" och jag blir utan åsikt. Därför "poppar" ibland mina åsikter ur mig fortare än den jag talat med hunnit prata klart. 


Likadant är det på andra hållet. Jag "tar in" så många intryck och bilder i huvudet så det blir totalt kaos i katalogiseringen. Den stackars lagerarbetaren däruppe hinner inte med utan kastar allt ihop i en stor hög. 
Detta brukar sluta med ångestkaos- jag blir tyst och nere. 


Ofta inträffar detta i stora folksamlingar när jag mår sämre. Jag är tex inte så glad över att visas på barer, diskotek eller konserter. Jag kan då inte skilja ut va mina vänner säger och jag hör ingenting utom ett sorl. Detta gör mig trött och irriterad.


Just nu när jag är sjukskriven för foten läser jag en hel del. Då får jag så klart se och läsa om en massa nya saker som händer, annonser för olika varor, tips på recept, kläder, inredning, mm. Allt detta intresserar mig, men ibland blir det för mycket. Jag vill ha och göra allt. Åka på semester, kolla på hemsidor på nätet, titta i butiker, planera matlagning mm. 
Resultatet = Ångestkaos.


Så vet ni någon som säljer en extra lagerarbetare till min hjärna eller något filter som sorterar bort informationen som flyger omkring så skicka ett meddelande!

Ha en bra dag! Tack till alla läsare, nya som gamla. Jag blir så glad om ni lämnar en kommentar.

ps. Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

Trött ända in i själen

Mors dag. Jag har blivit uppvaktad av mina söta barn med ritade teckningar och ett fint bokmärke som Ludde tillverkat i skolan. Dessutom kramar och god mat. Härligt väder gav extra krydda åt dagen som dessutom var en ledig dag.

Som jag skrev senast är jag inte mycket ledig och de lediga dagarna fylls snabbt av "måste-göra-saker".

Att jag dessutom inte är hemma förräns vid halv åttatiden de kvällar jag arbetar gör att jag inte får mycket gjort då heller.

Istället svämmar hjärnan över med saker som jag vill få gjort och saker jag påbörjar blir inte färdiga. Typiskt mig och min ADD-hjärna, jag får daglig ångest igen och blir ledsen och orolig.

Jag försöker att inte planera in för många aktiviteter, men jag vill ju så gärna. Hur får man stopp på översvämningen i hjärnan? Kan man stoppa kranen av tankar och idéer på något sätt?

Just nu skulle jag behöva vara ledig ett par dagar, fast jag kan ju ändå inte koppla av när jag är hemma så det är väl lika bra att jobba på....

Lediga dagar????

Jobba, sova, äta dö...
Så känns livet just nu. Jag går upp, äter frukost, väcker barn, iväg till skola och dagis, snabbt till tåget, jobba, jobba, jobba, åka tåg, hämtas av min kära make, äta middag, diska, plocka undan, i säng med barnen, slut....

Igår var jag "ledig" från arbetet, istället hade jag tid hos Arbetsterapeuten, tid på Arbetsförmedlingen och utvecklingssamtal med Ronjas fröken. Suck!

Men vi hann med lite trädgårdstid, dvs tvätten blev upp-hängd och gräset blev klippt.

Idag ska jag till jobb igen, känns lite skönt nästan att bara vara på ett ställe.

Måste lära mig att hålla Lediga dagar just lediga.

Ha det gott i solen!