Idrott för alla - Låt alla bli vinnare!

I en artikel på SVT anges att barn med NPF-diagnoser tenderar att sluta idrotta i större utsträckning och tidigare än barn och ungdomar utan diagnos. Detta pga av de har svårare för att förstå ledarnas instruktioner, svårt att vänta på sin tur och att tävlingsmomenten kan vara stressande. Saker som ett barn utan diagnos kanske inte finner så svårt.

bild lånad från nätet

Detta tycker jag är väldigt oroande. Jag tror att fysisk aktivitet i form av idrott och friluftsliv är jätteviktigt för barn med NPF-diagnos då detta kan hjälpa dem att hantera sin diagnos eftersom fysisk aktivitet i olika studier visar sig främja koncentrationsförmågan, öka självkänslan samt motverkar rastlöshet, stress och sömnbesvär. Själv har jag märkt att min ångest minskar avsevärt de dagar jag genomfört någon form av träning.

Vad kan vi då göra för att behålla barn och ungdomar med speciella behov inom idrotten?
Jag tro mig veta att kan vi öka medvetenheten hos framförallt ledarna kan detta hjälpa till. Synen på att diagnoser som ADHD, aspergers och autism kan vara stora tillgångar i ett idrottslag måste stärkas. Alla ska känna sig behövda oavsett diagnos eller handikapp i tidig ålder.

Personer med tex ADHD, har ofta mycket energi och kan ofta träna och nöta in saker och moment i oändlighet. Kan de övervinna rädslan för att göra fel och "inte passa in" har du en idrottare som gör allt för att ta sig till toppen. De har förmågan att hitta lösningar och "tänka utanför boxen" vilket kan göra personen framstående då individen gärna testar nya träningsformer och övningar. Det som dock är viktigt är att inte förändra för mycket utan förbereda adepten och förenkla komplexa övningar genom att dela upp dem i olika moment innan de avanceras.

Är det svårare för ett barn med NPF att förlora? Nej, jag tror att detta är väldigt individuellt. Jag tror inte något barn tycker om att förlora. Jag är själv motståndare till för tidig elitsatsning och tycker att fokus kan läggas på annat inom idrotten än tidtagning, målräkning eller mätning.

Försök att hitta andra moment som kan bedömas när ni tränar/spelar. Vilket lag passar flest gånger innan målet utförs. Vem peppar de andra bäst på träningen? Vilket lag kan hitta på bästa hejaramsan? Få barn och ungdomar att förstå att alla är lika viktiga för laget även om man inte är med på matcherna.
Det behövs alltid människor som gör saker runt omkring ett lag. Kanske är det roligare att få vara den som har ansvar för vattenflaskor och påfyllning av dessa inför matchen/träningen och som sedan får springa in med dessa under match/träning. Detta är kanske början för någon som inte riktigt vågar spela match eller tävla, efter ett tag känns inte tävlingsmomentet så svårt och främmande och det känns ok att vara med på plan en längre stund. För vissa barn är det viktigare att få ha en tillhörighet och få känna sig delaktig än att prestera och vinna.

Som tränare och ledare ska du komma ihåg att det i de flesta fall inte syns på en person om den har en NPF-diagnos. Det kan vara så att problemen för barnet främst märks i skolan eller hemma, men att barnet fungerar perfekt i idrottsmiljön. Därför ska du alltid prata med barnet och dess föräldrar innan du talar om eventuella svårigheter/problem för hela laget. Sköter du ditt uppdrag bra ska du inte behöva göra skillnad. De flesta barn behöver tydliga regler, lätta instruktioner och extra förklaringar för att förstå.

Det viktiga är att lyfta varje barns positiva egenskaper. Har skoldagen bestått av stora hinder av "måsten och uppförsbackar" kan det vara fantastiskt skönt att få göra av med överskottsenergin genom att bara få springa av sig eller göra roliga övningar i sin fritidsaktivitet. Se överskottsenergin hos ett barn som en tillgång. Ge dem extra uppgifter, som löprundor, hämta koner, hjälpa till att snitsla banor eller skriva upp saker. Ha alternativa övningar som är enkla och uttröttande om en övning är för svår så att ingen behöver känna sig utanför genom att stå bredvid-

Med lite extra förberedning och framförhållning tror jag att vi kan få fler att stanna kvar inom idrotten. Du som ledare kan förändra och se till att alla känner sig välkomna och behövda. Leta gärna böcker och information för att lära dig mer. Jag hjälper gärna till om du som ledare eller förälder vill ha tips och råd.

Som barn och ungdomsledare är det din uppgift att se till att alla får känna sig som vinnare!

Tacksamhet och att blicka framåt

Ibland är det svårt att vara tacksam. Som när allt känns som ett svart hål och allt går emot mig. Då vill jag helst lägga mig ner och dö en smula, och det gör jag, jag kastar mig ofta på sängen och tjuter som ett barn, tycker synd om mig själv och familjen. 

Fast som ni vet och som jag inser efter en stund, hjälper det inte. 

Inte ens nu i veckan när jag fick det "fantastiska" meddelandet från A-kassan. Vi har kommit fram till att din ersättning är 309 kr per dag och här ska tilläggas att på detta ska jag betala skatt. Så just nu ska jag och min familj klara oss på ca 5000 kr i månaden tycker A-kassan. Detta pga av att jag sista åren inte jobbat heltid och dessutom varit sjukskriven. Jo, förresten glömde jag de 2200 kr som vi får för barnen. Det vill säga 7200 kr att leva för. Betala hyra, mat och leva för övrigt. Hur ska det gå till?

Jag kasta mig som sagt på sängen och tjöt. Oron och förtvivlan rinner liksom över, Dessutom har den här förbannade förkylningen knäckt mig lite och jag kan inte träna och få utlopp för min överskottsenergi. Hjärnan överarbetar allting och jag får jobbig ångest. Så då känns det som att snora i kudden är det bästa alternativet. En stund iallafall.

Fast sedan när jag fått snörvlat ut "tjockheten" som hjärnan drabbats av, som gör att jag bara ser allt så negativt, börjar jag titta framåt istället. Att bli uppsagd från jobbet är kanske den knuff jag behöver för att skaffa mig ett bättre arbete. Ett arbete med trevliga arbetskamrater och en chef som kan leda en grupp är ju betydlig bättre än det ställe jag varit på. Eller så är det knuffen som behövs för att jag ska våga satsa på att vara min egen chef igen.

Dessutom tänker jag efter och känner mig tacksam över familjen och vännerna som finns runt omkring oss. Alla ni som hört av er sedan mitt förra inlägg och erbjudit oss hjälp. Ni är ovärderliga!

Ni kommer med tips på mat, erbjudande att låna pengar och bjuder på mat. Tack!

Nu går året dom känns som en lång uppförsbacke äntligen mot sitt slut. Ett år fullt med sorg och förtvivlan, vänner och husdjur som dött, arbeten som förlorats, sjukdomar som bekämpas, skolproblem som aldrig tar slut. Kan vi bara dra ett svart streck över eländet, knyckla i hop skiten och kast iväg det?

Nu ser jag framåt, året som kommer kan bara bli bättre. Min kropp fungerar bättre än på många år. Jag har lovat mig själv ett år till med rugbyspel med världens bästa rugbylag. Jag vara delaktig i ett nytt projekt som sträcker sig fyra år framåt, en utmaning som ska bli superspännande. Dessutom tror jag att tiden nu i vinter, då jag är ledig får mig att komma fram till vad jag vill göra framöver. 

Ett oskrivet bok ligger framför oss.  År 2017, full med tomma blad, tolv nya kapitel som kan fyllas av roliga utmaningar, möjligheter och positiva händelser. Det är ju bara jag som kan påverka hur dessa 365 nya dagar ska se ut och vilka som ska vara delaktiga i mitt liv. 

Önskar er alla ett Gott Nytt År 2017!

Pssst.....Dessutom är det jag som på måndag skriver ett brev och överklagar A-kassans beslut

Att orka eller inte orka....

Jag orkade. Trots att jag inte trodde att jag skulle fixa det. Sista tiden, eller rättare sagt de tre senaste månaderna har ingen ork infunnit sig. Jag har gjort flera tappra försök att ge mig ut och löpträna ,men jag har ofta fått gå och varit besviken och ledsen när jag kommit hem.
Normalt brukar ju kroppen bli piggare och uthålligheten utökas efter ett visst antal träningspass. Men icke i min dumma kropp. Benen har känts som två stolpar och lungkapaciteten som minimal. Jag har aldrig kunnat bli beskylld för att vara snabb, men jag har varit både stark och uthållig. Trots viktnedgång och ökad muskelmassa uteblir konditions-och styrkeutvecklingen. Skit!!!

Men sedan är det ju såhär, att har jag då bestämt mig för att genomföra en sak, så bannemig ska det bli av. Målet för året var att klara Trelleborgsklassikern, tre olika lopp, tre olika distanser.
Det första loppet, Sydkustloppet, 21 km klarade jag trots missödet att få ett rejält skoskav.
Trelleborgsloppet, 10 km, gick i stadsmiljö, på asfalt, vilket jag avskyr, var här jag för första gången kände av den här otroligt trista tröttheten. Där jag normalt brukar komma in i "andra andningen", infann sig liksom inte och jag sprang i vad som kändes som en mils uppförsbacke.
Sista loppet för året, på Nyårsafton var jag tveksam till om jag ens klarade av att genomföra. Hela december har jag varit trött, hängig och haft feber vid ett par tillfällen. Mitt mål blev till slut att genomföra loppet och iallafall ta mig i mål. Kallt som rackarns och i lätt motvind tog jag mig igenom jag de knappa 7 km.

Visserligen känner jag mig ganska stolt över att jag genomförde vad jag satt mig för, men det känns inte riktigt bra. Jag skulle vilja känna glädje och ork inför träningsåret 2016. Nu känner jag bara trötthet, Både psykiskt och fysiskt. Min psykiatriker kan inte riktigt svara på om det beror på mina mediciner, min utmattningsdepression eller om det är en fysisk åkomma.
I veckan som gick var jag hos på vårdcentralen för att kolla blodtrycket. Detta visar sig ännu en gång vara för högt, trots att jag äter blodtrycksmedicin. Nästa vecka ska jag träffa läkaren för att ta ytterligare prover och försöka reda ut vad som är felet.

Just nu har jag tagit en paus från löpträningen, istället blir det långa hundpromenader och styrketräning. Om jag är trött? Ja, jag tror jag skulle kunna sova i en vecka om det inte varit för att barnen behöver mig.

Självhjälp genom fysisk aktivitet.

Jag fick inte min ADD-diagnos förrän för ca två år sedan. Vilket betyder att jag levt i fyrtio år utan diagnos. Diagnosen har egentligen ingen större betydelse nu längre, men på något vis gör den det lättare för mig i min vardag. Jag kan helt enkelt utesluta vissa faktorer som påverkar mitt mående och jag vet hur jag ska "tackla" mina känslor.

Under många år levde jag ensam, dvs utan familj. Nu har jag man och barn. Som singel hade jag ingen att ta hänsyn till och jag kunde göra det som föll mig in för stunden. Det som jag i efterhand förstått har fått mig att må bäst av är fysisk aktivitet. Under många år, från det att jag var fjorton och framåt spelade jag rugby, en fysisk idrott med stor gemenskap. Här finns det plats för alla. Jag som aldrig varit snabb, men betydligt starkare och uthålligare fick en given plats bland forwardsen, där det behöves stora tjejer med starka ben och rygg. Rugbyn och idrottsintresset fick mig att välja att flytta till Stockholm, jag studerade på Bosöns IFHS och sedan gick jag Specialidrottstränarprogrammet på GIH. En krånglande rygg och nacke satte stopp för rugbykarriären och jag kom aldrig så långt att jag fick dra på mig den blå-gula dressen för att försvara de svenska färgerna i landslaget. Istället fortsatte jag en tid som ledare och tränare för juniorer.

Under åren i Stockholm utbildade jag mig även till Aerobicsledare, massör och Personlig tränare. Flera år arbetade jag med detta innan jag en dag tröttnade på hela cirkusen. Allt handlade om utseende och skönhet. Jag träffade min man och vi skaffade barn. Träningen kom plötsligt i andra hand och hamnade längre och längre ner på prioritetslistan.

Nu tio år senare; barnen har växt sig större, min vardag har "rörts till" av att vardagen numera inte är min egen. jag måste ta hänsyn till så mycket mer. När ångesten kommer kan jag inte "bara" dämpa den med att dra på mig joggingskorna och dra ut en långrunda. Jag kan inte sticka iväg till gymmet, halv åtta, mitt i läggningsrutinena. Rugbyn gav mig under många år ett lugn i själen. Jag fick utlopp för känslorna, jag blev fysiskt och psykiskt trött. 

Effekten som fysisk aktivitet ger är att den ökar vår Dopaminreglering. Dopamin är ett hormon som är kopplat till vår hjärnas belöningssystem. Det ger signaler som gör oss glada, euforiska och lugna. Har du brist på dopamin kan du drabbas av depressioner, sömnsvårigheter och problem med koncentrationen. Stor brist på dopamin kan leda till bla ADHD, Parkinson, depressioner och RLS. 

Forskning visar att dopaminnivåerna kan regleras med medicin, bla Concerta och Ritalin.Samtidigt visar forskningen att bra kost i kombination med träning är lika bra. 

Träningen börjar åter få en viktig del i min vardag. Det känns som jag tappade bort mig själv under flera år. Stressen ökade och kaos uppstod i vardagen. Med hjälp av daglig motion har jag återfått ett visst lugn i min "skenande hjärna" och både jag och resten av familjen mår bättre.

Löpträning i kombination med Yoga är en del av min medicinering numera. Detta kommer jag berätta mer om.

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se