måndag 21 september 2015

Tigermamma - med rätt att ryta

Bildresultat för tiger roar

Behöver du ta emot "skit" på din arbetsplats? 
Blir du kallad "skitäcklig", "bög", "idiot eller andra skällsord av dina arbetskamrater?
Knuffar jobbkompisarna dig i ryggen i fikakön eller snärtar dig med handduken i personalrummet? 

Skulle inte tro att det är så många som råkar utför just detta på sina jobb. Tyvärr finns det andra typer av mobbing på olika arbetsplatser. Vuxna människor är tyvärr inte alltid bättre än barn.Vi vuxna "fryser ut varandra", undanhåller information eller pratar skit om varandra i stället. Något som också är högst olämpligt.

Just nu är det vår son som är utsatt. Han har ont i magen varje kväll, har svårt att somna, vill inte gå till skolan. 
Inget barn ska behöva må på detta vis. Jag blir så jäkla förbannad. Hur kan några barn, i detta fall två äldre grabbar ställa till så mycket "skit" för andra barn. 
Idag skrev jag till skolans rektor efter att ha försökt få tag i henne personligen. Detta måste få ett slut.

Kanske är det så att grabbarna som nu är elaka mot andra barn fattas något. Ofta ligger det djupare saker bakom som får någon att ge sig på och retas eller slå andra barn. Barn ska inte behöva vara rädda på sin "arbetsplats". Det ska kännas tryggt och lugnt för att skolgången ska fungera. Om man som vår son, redan tycker att skolan är stökig och svår, ska det inte göras ännu värre av ett annat barn. 

Givetvis ska detta inte accepteras. Varken i skolan eller på en arbetsplats.Bildresultat för tiger kid

Då vaknar Tigermamman i mig. Jag ryter till och kräver en förändring, hur trött och hur dålig jag än mår själv, så går alltid barnen först.

Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr

torsdag 17 september 2015

Trött, tröttare, Cilla

Just nu är jag sjukskriven. Det har jag varit ett tag. Det var flera år sedan  jag sist var sjukskriven på grund av min psykiska ohälsa, men just nu orkar jag helt enkelt inte arbeta.
När varken arbetet på jobbet klaras av eller vardagen hemma fungerar är det svårt att hitta motivationen till någonting. Jag får tvinga mig till vissa saker för att få dagen att flyta på och jag tar all energi jag har för att få familjen att fungera.
Familjen är den som känns viktigast just nu och den kommer hela tiden i första hand. Detta är en svår kombination eftersom jag känner att jag som förälder är ansvarig för familjens mående. När både jag och min man mår dåligt är det extra tufft.

Många i min omgivning undrar. Undrar varför jag är hemma? Varför jag orkar träna om jag är sjukskriven? Varför vi åker på utflykter? Varför är jag med barnen i skolan?

Träna gör jag för att må bättre. Många blir trötta av att träna. Det blir såklart jag också. Samtidigt ger det mig positiv energi och rensar mitt huvud på negativa tankar. När stressen och ångesten håller på att äta upp mig inifrån behöver jag dra på mig löparskorna och ge mig ut.

Utflykter behöver både jag och familjen för att få en paus hemifrån. Att se hemmets fyra väggar dagligen under en längre tid gör ingen något gott, Det betyder inte att jag inte mår dåligt. Barnen ska inte behöva lida för att jag är sjukskriven och ett helt sommarlov hemma i trädgården är inte så roligt.

Ja, jag hälsar på mina barn i skolan under min sjukskrivning. Barn mår ofta dåligt av att se sina föräldrar ledsna. Fast vi här hemma försöker förklara att mammas trötthet går över blir de såklart oroliga när jag ofta är ledsen. Därför har jag försökt följa med barnen till skolan de dagar jag känner mig något piggare för att de ska känna sig trygga. De vill gärna visa vad de gör och jag får en inblick i hur deras vardag ser ut.


Vila kan man göra på många sätt. Det behöver inte betyda att man ligger nedbäddad i en sjuksäng. För mig handlar det om att hitta tillbaka till en stabil vardag som jag och familjen mår bra i. Att få ny energi så jag orkar ta tag i problem, orkar utför mitt arbete och fungera fullt ut som människa igen,






torsdag 28 maj 2015

Mer publicitet och hjälp tack!


Sista dagarna har Ann Heberleins SVTdokumentär  om Bipolär diskuterats och debatterats flitigt på sociala medier. Hennes serie om hur det är att leva med en diagnos, i detta fall Bipolär har tagits emot med framförallt ros av reportrar och andra med psykiatriska diagnoser och jag ser själv positivt på detta. Jag har dock inte orkat titta på programmet, ännu, men kommer göra det när jag hämtat kraft.

Att någon vågar berätta om hur det är att ha en diagnos är starkt och strongt. Det är inte bara en dans på rosor som vissa tycks tro. Alla konstnärer och skådespelare verkar lida av depressioner och maniska perioder vilket får dem att prestera bättre och de målar, agerar och producerar som aldrig förr.
Detta är dessa få människor förunnat och jag vet själv hur skapandekraften kommer krypandes och vill att nu ska det fixas och donas. Tyvärr blir familjen och vänner runt omkring mig drabbade av mina kreativitetskaskader som ofta visar sig i form av en oreda och ett kaos i hemmet och framförallt i mitt inre. Nu lider jag som sagt var inte utav Bipolär utan av ADD, vilket kanske inte ger mig rätt att uttala mig,men jag ser ändå likheter i beteendet som är på gott och ont.

En nära anhörig utreds för Bipolär och jag skulle gärna se att psykiatrin gjorde mer för hen. Att leva i flera år utan att få ordentlig hjälp är hårt. Både för den som är drabbad och de som är anhöriga. Att inte få hjälp av psykiatrin när man ber om det är det mest förnärmande man kan utsättas för. Det är ett tungt steg att inse att man inte mår bra och att orka ta kontakt med dem. Att sedan inse att de inte riktigt har tid med en är ännu tuffare.
I fallet med min bekant följde jag med till läkaren, detta efter att min vän i flera år blivit behandlat på vårdcentralen av sin husläkare som läst en kurs i psykiatri och ansåg sig veta det mesta om diagnoser. Efter en halvtimmer utfrågning av psykiatrikern konstaterades att medicinen som ätits i snart tio år kan ha förvärrat en eventuell bipolär diagnos och att denna genast tas bort. Istället skickades vännen hem med ny medicin och en sjukskrivning. "Du kommer inte må så bra vid upptrappningen av den nya medicinen, men vad är alternativet?" fick vi höra när vi gick ut.

Vad detta skulle innebära tror jag inte vi förstod vidderna av. Att må psykiskt dåligt innebär att du lämnar ut dig helt till en läkare som sedan kan skriva ut så gott som vad som helst. I ditt tillstånd vill du och hoppas så innerligt på att få må bättre att du ofta greppar varje halmstrå för att hitta en utväg. En annan utväg än den som maler i ditt huvud...att nu orkar jag inte leva mer....

Det har nu gått två månader sedan vi gick ut ifrån Psykitrin i Ystad. Tror ni min vän blivit återkallad till läkaren? Fått något samtal eller någon respons på sitt besök? Trots påringningar och önskan om läkarkontakt har hen inte hört ifrån dem.
En sjukdom som Bipolär är ingen lek, det är en livshotande sjukdom som i många fall leder till självskadebeteende och i värsta fall självmord. hur skulle det se ut om den som bryter benet skickas hem med en påse gips och en instruktion för hur du själv gipsar? Eller om den som har fått en tumör får en dos cellgifter och skickas iväg med ett "nu kommer du inte må så bra"?

När ska psykvården vakna? Ni leker med folks liv.
Förhoppningsvis leder Ann Heberleins dokumentär till att psykiatrin får fler ögon på sig. Det är fler än kändisar som har psykiska problem och som behöver kontinuerlig hjälp. NU!

söndag 1 februari 2015

Självhjälp genom fysisk aktivitet.

Jag fick inte min ADD-diagnos förrän för ca två år sedan. Vilket betyder att jag levt i fyrtio år utan diagnos. Diagnosen har egentligen ingen större betydelse nu längre, men på något vis gör den det lättare för mig i min vardag. Jag kan helt enkelt utesluta vissa faktorer som påverkar mitt mående och jag vet hur jag ska "tackla" mina känslor.

Under många år levde jag ensam, dvs utan familj. Nu har jag man och barn. Som singel hade jag ingen att ta hänsyn till och jag kunde göra det som föll mig in för stunden. Det som jag i efterhand förstått har fått mig att må bäst av är fysisk aktivitet. Under många år, från det att jag var fjorton och framåt spelade jag rugby, en fysisk idrott med stor gemenskap. Här finns det plats för alla. Jag som aldrig varit snabb, men betydligt starkare och uthålligare fick en given plats bland forwardsen, där det behöves stora tjejer med starka ben och rygg. Rugbyn och idrottsintresset fick mig att välja att flytta till Stockholm, jag studerade på Bosöns IFHS och sedan gick jag Specialidrottstränarprogrammet på GIH. En krånglande rygg och nacke satte stopp för rugbykarriären och jag kom aldrig så långt att jag fick dra på mig den blå-gula dressen för att försvara de svenska färgerna i landslaget. Istället fortsatte jag en tid som ledare och tränare för juniorer.
Under åren i Stockholm utbildade jag mig även till Aerobicsledare, massör och Personlig tränare. Flera år arbetade jag med detta innan jag en dag tröttnade på hela cirkusen. Allt handlade om utseende och skönhet. Jag träffade min man och vi skaffade barn. Träningen kom plötsligt i andra hand och hamnade längre och längre ner på prioritetslistan.

Nu tio år senare; barnen har växt sig större, min vardag har "rörts till" av att vardagen numera inte är min egen. jag måste ta hänsyn till så mycket mer. När ångesten kommer kan jag inte "bara" dämpa den med att dra på mig joggingskorna och dra ut en långrunda. Jag kan inte sticka iväg till gymmet, halv åtta, mitt i läggningsrutinena. Rugbyn gav mig under många år ett lugn i själen. Jag fick utlopp för känslorna, jag blev fysiskt och psykiskt trött. 

Effekten som fysisk aktivitet ger är att den ökar vår Dopaminreglering. Dopamin är ett hormon som är kopplat till vår hjärnas belöningssystem. Det ger signaler som gör oss glada, euforiska och lugna. Har du brist på dopamin kan du drabbas av depressioner, sömnsvårigheter och problem med koncentrationen. Stor brist på dopamin kan leda till bla ADHD, Parkinson, depressioner och RLS. 
Forskning visar att dopaminnivåerna kan regleras med medicin, bla Concerta och Ritalin.Samtidigt visar forskningen att bra kost i kombination med träning är lika bra. 

Träningen börjar åter få en viktig del i min vardag. Det känns som jag tappade bort mig själv under flera år. Stressen ökade och kaos uppstod i vardagen. Med hjälp av daglig motion har jag återfått ett visst lugn i min "skenande hjärna" och både jag och resten av familjen mår bättre.

Löpträning i kombination med Yoga är en del av min medicinering numera. Detta kommer jag berätta mer om.


Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

måndag 19 januari 2015

Engagemang och lathet

Att ha ADHD/ADD innebär(iallafall så jag uppfattar det) som att ha en brusande, flimrande tv-kanal i huvudet.
 Det är mycket sällan jag får stopp på in och utflödet ur min hjärna. Tankar inifrån och influenser utifrån springer om vartannat i en snurrdörr. Jag har mycket svårt att få stopp på hjärnverksamheten och hitta en "tillfredsställande" balans.

Jag fick frågan av en läsare här om vi med ADD/ADHD ofta är lata och oengagerade.. Då vill jag ställa en fråga tillbaka; Vad definieras som lat? När är jag oengagerad?

Jag tror inte att jag är lat medvetet. Jag tränar varje vecka, jag sköter mitt arbete och jag tar hand om det mesta hemma. Mina barn har rena kläder på sig varje dag i skolan, men orkat eller velat stryka dem har jag inte gjort. Vi äter hemlagad mat så gott som alla dagar i veckan, men precis som i de flesta andra familjer fuskar vi ibland och köper hämtmat av något onyttigare sort. Att köpa färdig mat ser jag som ett hjälpmedel om jag själv är trött och känner att det är viktigare att lägga tiden på¨att umgås med familjen istället för att muttrande ställa mig och laga mat.

Oengagerad vill jag inte kalla mig. Jag är engagerad i det jag håller på med. Sitter jag och läser en bok, tittar på TV eller lagar mat så är jag engagerad i detta. Jag tycker då inte jag är oengagerad i min sons spel på plattan, där en vithaj ska äta upp X antal livbojar. Det engagerar mig INTE. Jag kan helt enkelt inte släppa det jag gör för att hitta nöje i vithajarna, till sonens stora sorg. Sätter jag mig däremot ner med sonen efter jag har lagat maten färdigt och tittar på hans spel, kan ni ge er tusan på att jag blir engagerad av hajar. Då vill jag genast själv spela. Jag vill pröva olika hajspel och låter inte sonen ha plattan i fred. Vill det sig riktigt illa slutar det med att jag beställt en egen surfplatta och börjar ladda ner spel till höger och vänster.
Förstår ni?
Ibland går det inte att hejda sig, är jag engagerad i en sak så går jag "all-in". Lagom är inte min grej.

Är jag då lat för att jag lägger mig och vilar? Jag vet många med ADHD/ADD som blir beskyllda för att vara lata. De får ingenting gjort, allt blir en enda röra hemma hos dem. De klara helt enkelt inte av att hålla ordning. Jag kan bara prata för mig själv och jag kan berätta att detta är något jag tänker mycket på.
Jag älskar ordning, vilket man inte kan tro om man kommer hem till mig. Här ligger högar med saker, tidningar och leksaker samlat i olika konstiga balanstorn.
Tanken är att jag ska placera dessa saker på "sina ställen." Dvs om nu sakerna har ett bra ställe att "bo" på. Ofta börjar jag att lägga sakerna på sina rätta platser, men jag kommer av mig, För när jag väl kommer till en plats där saken ska ligga hittar jag en annan sak som ska vidare. Detta slutar i en "never-ending-story" som gör att jag tröttnar på "städningen". Därför kommer jag ibland inte igång med min städning, jag skiter helt enkelt i det. Jag inser att det kommer sluta med att jag yrar runt och inte blir färdig och det slutar med att jag stökat till det ännu med.
När jag ser att det kommer bli ännu rörigare tar jag oftast och rymmer. Rymmer in i en bok, in i telefonen eller in i ett pysselprojekt. Då stoppar jag hjärnans framfart och den måste koncentrera sig på det jag gör. Oftast går det bra, med ett tillägg att de runt omkring tycker jag är oengagerad.

Moment22 i ett nötskal.

söndag 11 januari 2015

Skicka vidare....


Efter mitt inlägg igår fick jag stor respons. Över hundra människor var under en timme, inne och läste mitt inlägg. Kul! Bra! Fantastiskt!
Jag fick bland annat frågan om det var ok att dela mina inlägg här från bloggen på Facebook och det får ni så klart mer än gärna. Hela tanken med att jag skriver inlägg i den här bloggen är att fler ska få läsa om hur det är att ha Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framför allt ADD som jag begåvats med. Ju fler som delar, desto fler som läser och detta i sin tur hoppas jag leder till att människor runt omkring oss förstår och accepterar. Så dela, dela, dela.
Hur gör du då? Under varje inlägg finns små ikoner, bla.. Facebookloggan. Om du trycker på den så får du upp ett nytt fönster där du sedan trycker dig vidare för att dela.

Varför berättar jag då?
 För det första skulle jag nog vilja säga att det är av egensyfte. Jag behöver bekräftelsen att människor läser det jag skriver och tycker det jag skriver är bra. Med det vill jag säga att det är min sanning, så vardagen ser ut för mig. De runt omkring mig ser det eller uppfattar det kanske på ett helt annat sätt. Därför behöver jag få ur mig det jag upplever och hur det ibland blir bra eller på tok fel.

Det andra syftet med att blogga är, som jag skrev innan, för att missionera budskapet att vi som ibland får depressioner, har adhd/add eller andra NPF-diagnoser faktiskt är helt vanliga personer. Vi är människor som i stort sett fungerar som vem som helst.
Men ibland, mer eller mindre för vissa, ständigt för några, så fungerar ingenting.

Så tack, än en gång, för att du bryr dig. För att du vill veta mer!


lördag 10 januari 2015

Disträ eller dum i huvudet?



-Men du lyssnar ju för f-n inte, säger min man.
Jag tittar på honom frågande...Vad menar han? Sa han något?
Än en gång har jag missat hälften av vår konversation. Antagligen för att jag tittade ut genom fönstret och en av våra katter sprang förbi, en fågel landade i trädet eller ett moln intog en rolig formation. Eller så läste jag antagligen på något reklamblad som låg på köksbordet, hunden gnydde vid ytterdörren och vill ut eller barnen ropar från övervåningen.

Det ska väldigt lite till för att jag ska tappa fokus. Fokus på den jag pratar med, fokus på det jag gör. Men...
Ibland kan jag vara totalt tvärtom, då är jag så totalt inne i det jag gör att det är svårt att få kontakt med mig. Detta händer främst när jag läser. Har jag väl fått fäste i en bra bok eller i en tidning, så kan jag inte släppa taget. Världen kan mer eller mindre gå under runt omkring och jag fortsätter läsa.

Vad beror detta på? Ointresse för de som finns runt omkring mig? Är jag helt enkelt oförskämd? Eller är det bara så att jag inte kan hjälpa det. Förklaringen ligger i att jag/vi med ADD har minskad aktivitet i de delar i hjärnan som styr impulskontroll, aktivitetsreglering och uppmärksamhet. Mer om detta kan du läsa här.
Så nästa gång du blir arg på mig eller någon annan som inte lyssnar. Tänk efter...Jag kanske inte kan hjälpa det.

Hoppsan! Nu glömde jag skriva tack! Tack för de fina kommentarer jag får här och på min Facebooksida, AddCilla. Ni är bäst!