tisdag 23 september 2014

Oro och ångest

Tack alla ni som gett mig snälla kommentarer och uppmuntrat mig efter förra inlägget här på bloggen och på facebook. Det är verkligen viktigt att fler får veta hur det är att leva med NPF.
Vi är inte så annorlunda än andra människor. De flesta av oss fungerar faktiskt helt normalt ( vem det nu är som bestämmer vad som anses normalt???), går till jobbet, sköter om hemmet, har barn och familj, tränar, skrattar, gråter , precis som andra.

Fast ibland blir känslor, iallafall för mig större än vad jag önskat. Just ångest och oro, kan förstoras upp och jag kan inte riktigt hantera det. Det växer sig större och större och äter upp all min kraft och ork. Även om jag VET att jag INTE ska orora mig, är det omöjligt att släppa tanken på orosmomentet och jag fastnar hos "ångestmonstret".
Ångestmonstret är som ett hål jag dras ner i och där växer oron och jag dräneras på all energi. Det bsäta jag kan göra då är att gå och vila och försöka sova bort tankarna. Något som fungerar när jag är hemma och ledig. På arbetet är det svårt att släppa jobbet för en vila. Visserligen har jag fått ångestdämpande tabletter utskrivna men att ta dessa på arbetet är ingen bra kombination. Dessutom tycker jag att de skjuter problemet framåt och att ångesten kvarstår när de går ur kroppen.
Det bästa jag kan göra förutom att lägga mig och sovaär att gå ut och gå eller springa en sväng. Fysisk aktivitet brukar få slut på mina negativa tankebanor och jaga monstret på flykt. Efter en träningsrunda kan jag skingra tankarna och "bena" upp problemen vilket lättar på orosmolnen. ändå är det svårt att få ihopa vardagen med familj, arbete och träning.

 Vad tycker du? Hur blir du av med din ångest?

lördag 20 september 2014

Att få kritik

Det är aldrig lätt att få kritik. Jag är nog urdåligast på det i hela världen. Iallafall suger jag åt mig som en svamp av negativ kritik och får jag positiv kritik klarar jag inte av att ta åt mig och sträcka på mig.
Det har nog inte med min Add att göra utan jag tror att det beror på andra faktorer.
Ändå blir jag extraledsen när det kommer från en människa som inte ens känner mig, en människa som iallfall inte ens vågar ange sitt namn här på bloggen utan väljer att vara anonym.

Jag gjorde det möjligt att lämna anonyma kommentarer eftersom jag förstått att det är många som har frågor och tankar om ADHD/ADD och jag hoppas de vågar fråga eller skriva om de behöver. Under åren jag bloggat och haft min facebooksida har jag aldrig fått negativa kommentarer förräns nu.

En människa som läst mitt inlägg om min koncentrationsförmåga: ADD/ADHD-att kunna börja och sluta ger kommentaren"Folk som beter sig så borde inte skaffa barn" Som jag tolkar det menar han/hon mig. Jag som har ADD borde alltså inte få skaffa barn....

Enligt mig borde då inte heller ointilligenta, inskränkta personer inte heller få skaffa barn eftersom detta med största sannolikhet också överförs till barnen. Jag kan lova dig att mina barn har en mer kärleksfylld och roligare uppväxt än många andra barn.
Kanske får de inte alltid mat på alldeles "rätt" klockslag, de ha inte alltid strukna kläder, de kommer inte alltid i säng i rätt tid. Vi städar inte så ofta på deras rum som mest består av legobyggen och kojprojekt. De har en fantastisk trädgård där vi odlar tillsammans och de har en en pappa som tack och lov har lite mer ordningssinne än mig.
Fast när jag tänker efter ser det ut så här i många av mina vänners hem - utan att någon där har ADD/ADHD...Konstigt!

Jag hoppas ni fortsätter lämna kommentarer. Alla är välkomna, anonym eller ej!