Tacksamhet och att blicka framåt

Ibland är det svårt att vara tacksam. Som när allt känns som ett svart hål och allt går emot mig. Då vill jag helst lägga mig ner och dö en smula, och det gör jag, jag kastar mig ofta på sängen och tjuter som ett barn, tycker synd om mig själv och familjen. 

Fast som ni vet och som jag inser efter en stund, hjälper det inte. 

Inte ens nu i veckan när jag fick det "fantastiska" meddelandet från A-kassan. Vi har kommit fram till att din ersättning är 309 kr per dag och här ska tilläggas att på detta ska jag betala skatt. Så just nu ska jag och min familj klara oss på ca 5000 kr i månaden tycker A-kassan. Detta pga av att jag sista åren inte jobbat heltid och dessutom varit sjukskriven. Jo, förresten glömde jag de 2200 kr som vi får för barnen. Det vill säga 7200 kr att leva för. Betala hyra, mat och leva för övrigt. Hur ska det gå till?

Jag kasta mig som sagt på sängen och tjöt. Oron och förtvivlan rinner liksom över, Dessutom har den här förbannade förkylningen knäckt mig lite och jag kan inte träna och få utlopp för min överskottsenergi. Hjärnan överarbetar allting och jag får jobbig ångest. Så då känns det som att snora i kudden är det bästa alternativet. En stund iallafall.

Fast sedan när jag fått snörvlat ut "tjockheten" som hjärnan drabbats av, som gör att jag bara ser allt så negativt, börjar jag titta framåt istället. Att bli uppsagd från jobbet är kanske den knuff jag behöver för att skaffa mig ett bättre arbete. Ett arbete med trevliga arbetskamrater och en chef som kan leda en grupp är ju betydlig bättre än det ställe jag varit på. Eller så är det knuffen som behövs för att jag ska våga satsa på att vara min egen chef igen.

Dessutom tänker jag efter och känner mig tacksam över familjen och vännerna som finns runt omkring oss. Alla ni som hört av er sedan mitt förra inlägg och erbjudit oss hjälp. Ni är ovärderliga!

Ni kommer med tips på mat, erbjudande att låna pengar och bjuder på mat. Tack!

Nu går året dom känns som en lång uppförsbacke äntligen mot sitt slut. Ett år fullt med sorg och förtvivlan, vänner och husdjur som dött, arbeten som förlorats, sjukdomar som bekämpas, skolproblem som aldrig tar slut. Kan vi bara dra ett svart streck över eländet, knyckla i hop skiten och kast iväg det?

Nu ser jag framåt, året som kommer kan bara bli bättre. Min kropp fungerar bättre än på många år. Jag har lovat mig själv ett år till med rugbyspel med världens bästa rugbylag. Jag vara delaktig i ett nytt projekt som sträcker sig fyra år framåt, en utmaning som ska bli superspännande. Dessutom tror jag att tiden nu i vinter, då jag är ledig får mig att komma fram till vad jag vill göra framöver. 

Ett oskrivet bok ligger framför oss.  År 2017, full med tomma blad, tolv nya kapitel som kan fyllas av roliga utmaningar, möjligheter och positiva händelser. Det är ju bara jag som kan påverka hur dessa 365 nya dagar ska se ut och vilka som ska vara delaktiga i mitt liv. 

Önskar er alla ett Gott Nytt År 2017!

Pssst.....Dessutom är det jag som på måndag skriver ett brev och överklagar A-kassans beslut

Sommarlov- himmel eller helvete

bild lånad från nätet

I dagarna går alla skolbarn i Sverige på sommarlov. 

De flesta av dem har längtat efter ledigheten. 

Inga mera läxor, inga blöta handdukar i gympapåsar, ingen tjatig lärare.

För vissa av dessa barnen blir det en ännu större lättnad när lovet kommer. De slipper sina värsta fiender. mobbarna. De som dagligen blir nedtryckta av andra elever och i värsta fall lärare får nu lov från det de mår så dåligt över. En paus, ett andrum från att dagligen känna sig utsatt, behöva gömma sig, bli slagen, retad, hånad och utnyttjad. 

Andra elever känner lättnaden över att lektionerna är slut, de behöver inte koncentrera sig, försöka följa med i oändliga föreläsningar, sitta still, känna sig rädda för att svara på lärarens frågor och prata högt inför klassen

För dessa barn blir lovet en befrielse.

bild lånad från nätet

Sedan har vi en annan klick med barn och ungdomar. 

De som kanske inte riktigt känner sig lika trygga i sin ledighet. Kanske har de ingen hemma som väntar och ser fram mot att dela deras ledighet. Mamma eller pappa kanske måste jobba hela lovet. Eller de kanske finns där hemma, men är inte riktigt närvarande. Detta kan bero på olika anledningar. I värsta fall drog eller alkoholproblem. De kan lida av psykiska sjukdomar som gör att de vill men inte orkar vara superföräldern som fixar allt. De kan vara elaka, misshandla och förgripa sig. 

Lovet blir ett helvete. 

För dessa barn har skolan varit en paus från hemmalivet. Här blir de sedda, hörda och bekräftade. Här får de ett mål lagad mat, de får lära sig att duscha efter idrotten, de får kanske en kram eller beröm från skolans personal och de har förhoppningsvis kompisar att leka med, som de under fritiden inte vågar bjuda hem. 

De står nu helt själv mot världen, utan kanske någon vuxen som ser till att vardagen fungerar. 

Detta sker överallt. I de familjer vi kanske minst anar, kan det finnas problem som gör att barnen inte mår bra. Förhoppningsvis kan vi alla hjälpas åt att försöka hitta och hjälpa de som just nu inte mår så bra. Som förälder, idrottstränare eller annan vuxen kanske du kan göra skillnad för ett barn som just nu mår dåligt. Våga fråga hur barnet mår om du misstänker att allt inte står rätt till.

Sommar betyder faktiskt inte sol, glass och bad för alla!

Trött, tröttare, Cilla

Just nu är jag sjukskriven. Det har jag varit ett tag. Det var flera år sedan  jag sist var sjukskriven på grund av min psykiska ohälsa, men just nu orkar jag helt enkelt inte arbeta.
När varken arbetet på jobbet klaras av eller vardagen hemma fungerar är det svårt att hitta motivationen till någonting. Jag får tvinga mig till vissa saker för att få dagen att flyta på och jag tar all energi jag har för att få familjen att fungera.
Familjen är den som känns viktigast just nu och den kommer hela tiden i första hand. Detta är en svår kombination eftersom jag känner att jag som förälder är ansvarig för familjens mående. När både jag och min man mår dåligt är det extra tufft.

Många i min omgivning undrar. Undrar varför jag är hemma? Varför jag orkar träna om jag är sjukskriven? Varför vi åker på utflykter? Varför är jag med barnen i skolan?

Träna gör jag för att må bättre. Många blir trötta av att träna. Det blir såklart jag också. Samtidigt ger det mig positiv energi och rensar mitt huvud på negativa tankar. När stressen och ångesten håller på att äta upp mig inifrån behöver jag dra på mig löparskorna och ge mig ut.

Utflykter behöver både jag och familjen för att få en paus hemifrån. Att se hemmets fyra väggar dagligen under en längre tid gör ingen något gott, Det betyder inte att jag inte mår dåligt. Barnen ska inte behöva lida för att jag är sjukskriven och ett helt sommarlov hemma i trädgården är inte så roligt.

Ja, jag hälsar på mina barn i skolan under min sjukskrivning. Barn mår ofta dåligt av att se sina föräldrar ledsna. Fast vi här hemma försöker förklara att mammas trötthet går över blir de såklart oroliga när jag ofta är ledsen. Därför har jag försökt följa med barnen till skolan de dagar jag känner mig något piggare för att de ska känna sig trygga. De vill gärna visa vad de gör och jag får en inblick i hur deras vardag ser ut.


Vila kan man göra på många sätt. Det behöver inte betyda att man ligger nedbäddad i en sjuksäng. För mig handlar det om att hitta tillbaka till en stabil vardag som jag och familjen mår bra i. Att få ny energi så jag orkar ta tag i problem, orkar utför mitt arbete och fungera fullt ut som människa igen,

Mer publicitet och hjälp tack!

Sista dagarna har Ann Heberleins SVTdokumentär  om Bipolär diskuterats och debatterats flitigt på sociala medier. Hennes serie om hur det är att leva med en diagnos, i detta fall Bipolär har tagits emot med framförallt ros av reportrar och andra med psykiatriska diagnoser och jag ser själv positivt på detta. Jag har dock inte orkat titta på programmet, ännu, men kommer göra det när jag hämtat kraft.

Att någon vågar berätta om hur det är att ha en diagnos är starkt och strongt. Det är inte bara en dans på rosor som vissa tycks tro. Alla konstnärer och skådespelare verkar lida av depressioner och maniska perioder vilket får dem att prestera bättre och de målar, agerar och producerar som aldrig förr.
Detta är dessa få människor förunnat och jag vet själv hur skapandekraften kommer krypandes och vill att nu ska det fixas och donas. Tyvärr blir familjen och vänner runt omkring mig drabbade av mina kreativitetskaskader som ofta visar sig i form av en oreda och ett kaos i hemmet och framförallt i mitt inre. Nu lider jag som sagt var inte utav Bipolär utan av ADD, vilket kanske inte ger mig rätt att uttala mig,men jag ser ändå likheter i beteendet som är på gott och ont.

En nära anhörig utreds för Bipolär och jag skulle gärna se att psykiatrin gjorde mer för hen. Att leva i flera år utan att få ordentlig hjälp är hårt. Både för den som är drabbad och de som är anhöriga. Att inte få hjälp av psykiatrin när man ber om det är det mest förnärmande man kan utsättas för. Det är ett tungt steg att inse att man inte mår bra och att orka ta kontakt med dem. Att sedan inse att de inte riktigt har tid med en är ännu tuffare.
I fallet med min bekant följde jag med till läkaren, detta efter att min vän i flera år blivit behandlat på vårdcentralen av sin husläkare som läst en kurs i psykiatri och ansåg sig veta det mesta om diagnoser. Efter en halvtimmer utfrågning av psykiatrikern konstaterades att medicinen som ätits i snart tio år kan ha förvärrat en eventuell bipolär diagnos och att denna genast tas bort. Istället skickades vännen hem med ny medicin och en sjukskrivning. "Du kommer inte må så bra vid upptrappningen av den nya medicinen, men vad är alternativet?" fick vi höra när vi gick ut.

Vad detta skulle innebära tror jag inte vi förstod vidderna av. Att må psykiskt dåligt innebär att du lämnar ut dig helt till en läkare som sedan kan skriva ut så gott som vad som helst. I ditt tillstånd vill du och hoppas så innerligt på att få må bättre att du ofta greppar varje halmstrå för att hitta en utväg. En annan utväg än den som maler i ditt huvud...att nu orkar jag inte leva mer....

Det har nu gått två månader sedan vi gick ut ifrån Psykitrin i Ystad. Tror ni min vän blivit återkallad till läkaren? Fått något samtal eller någon respons på sitt besök? Trots påringningar och önskan om läkarkontakt har hen inte hört ifrån dem.
En sjukdom som Bipolär är ingen lek, det är en livshotande sjukdom som i många fall leder till självskadebeteende och i värsta fall självmord. hur skulle det se ut om den som bryter benet skickas hem med en påse gips och en instruktion för hur du själv gipsar? Eller om den som har fått en tumör får en dos cellgifter och skickas iväg med ett "nu kommer du inte må så bra"?

När ska psykvården vakna? Ni leker med folks liv.
Förhoppningsvis leder Ann Heberleins dokumentär till att psykiatrin får fler ögon på sig. Det är fler än kändisar som har psykiska problem och som behöver kontinuerlig hjälp. NU!

Skicka vidare....

Efter mitt inlägg igår fick jag stor respons. Över hundra människor var under en timme, inne och läste mitt inlägg. Kul! Bra! Fantastiskt!

Jag fick bland annat frågan om det var ok att dela mina inlägg här från bloggen på Facebook och det får ni så klart mer än gärna. Hela tanken med att jag skriver inlägg i den här bloggen är att fler ska få läsa om hur det är att ha Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framför allt ADD som jag begåvats med. Ju fler som delar, desto fler som läser och detta i sin tur hoppas jag leder till att människor runt omkring oss förstår och accepterar. Så dela, dela, dela.

Hur gör du då? Under varje inlägg finns små ikoner, bla.. Facebookloggan. Om du trycker på den så får du upp ett nytt fönster där du sedan trycker dig vidare för att dela.

Varför berättar jag då?

 För det första skulle jag nog vilja säga att det är av egensyfte. Jag behöver bekräftelsen att människor läser det jag skriver och tycker det jag skriver är bra. Med det vill jag säga att det är min sanning, så vardagen ser ut för mig. De runt omkring mig ser det eller uppfattar det kanske på ett helt annat sätt. Därför behöver jag få ur mig det jag upplever och hur det ibland blir bra eller på tok fel.

Det andra syftet med att blogga är, som jag skrev innan, för att missionera budskapet att vi som ibland får depressioner, har adhd/add eller andra NPF-diagnoser faktiskt är helt vanliga personer. Vi är människor som i stort sett fungerar som vem som helst.

Men ibland, mer eller mindre för vissa, ständigt för några, så fungerar ingenting.

Så tack, än en gång, för att du bryr dig. För att du vill veta mer!

Oro och ångest

Tack alla ni som gett mig snälla kommentarer och uppmuntrat mig efter förra inlägget här på bloggen och på facebook. Det är verkligen viktigt att fler får veta hur det är att leva med NPF.
Vi är inte så annorlunda än andra människor. De flesta av oss fungerar faktiskt helt normalt ( vem det nu är som bestämmer vad som anses normalt???), går till jobbet, sköter om hemmet, har barn och familj, tränar, skrattar, gråter , precis som andra.

Fast ibland blir känslor, iallafall för mig större än vad jag önskat. Just ångest och oro, kan förstoras upp och jag kan inte riktigt hantera det. Det växer sig större och större och äter upp all min kraft och ork. Även om jag VET att jag INTE ska orora mig, är det omöjligt att släppa tanken på orosmomentet och jag fastnar hos "ångestmonstret".
Ångestmonstret är som ett hål jag dras ner i och där växer oron och jag dräneras på all energi. Det bsäta jag kan göra då är att gå och vila och försöka sova bort tankarna. Något som fungerar när jag är hemma och ledig. På arbetet är det svårt att släppa jobbet för en vila. Visserligen har jag fått ångestdämpande tabletter utskrivna men att ta dessa på arbetet är ingen bra kombination. Dessutom tycker jag att de skjuter problemet framåt och att ångesten kvarstår när de går ur kroppen.

Det bästa jag kan göra förutom att lägga mig och sovaär att gå ut och gå eller springa en sväng. Fysisk aktivitet brukar få slut på mina negativa tankebanor och jaga monstret på flykt. Efter en träningsrunda kan jag skingra tankarna och "bena" upp problemen vilket lättar på orosmolnen. ändå är det svårt att få ihopa vardagen med familj, arbete och träning.

 Vad tycker du? Hur blir du av med din ångest?

Ångest

Ja, våren verkar inte riktigt vilja komma fram i vårt avlånga land. Här nere i Skåne, har vi fortfarande snö och minusgrader. Jag längtar så efter värme och sol. 

Tack och lov har vi sista dagarna haft sol igen, men det är ju sååå kallt.

Min träning inför Sydkustloppet blir lidande. Vägarna ligger isiga och slaskiga och jag har inte tränat så mycket som jag borde. Idag är det exakt en månad till start och jag har inte många mil i kroppen. Ska försöka att inte tappa modet och ge upp, för jag vill ju springa.

Känns ångestfyllt när saker och ting inte blir som jag planerat. 

Jag biter mig liksom fast i tanken och kan inte släppa den. Nu har jag ju lovat mig själv att springa och då vill jag INTE misslyckas.

Annars har jag fullt upp här hemma. På Långfredag ska jag stå på Vårmarknad och sälja mössor. För varje mössa jag säljer skänker jag 5kr till min insamling på Hjärnfonden. Du kan också köpa en mössa direkt från min webbutik om du inte kan komma till marknaden.

Ha en bra dag! I kväll ska jag förhoppningsvis komma ut en runda.