Tacksamhet och att blicka framåt

Ibland är det svårt att vara tacksam. Som när allt känns som ett svart hål och allt går emot mig. Då vill jag helst lägga mig ner och dö en smula, och det gör jag, jag kastar mig ofta på sängen och tjuter som ett barn, tycker synd om mig själv och familjen. 

Fast som ni vet och som jag inser efter en stund, hjälper det inte. 

Inte ens nu i veckan när jag fick det "fantastiska" meddelandet från A-kassan. Vi har kommit fram till att din ersättning är 309 kr per dag och här ska tilläggas att på detta ska jag betala skatt. Så just nu ska jag och min familj klara oss på ca 5000 kr i månaden tycker A-kassan. Detta pga av att jag sista åren inte jobbat heltid och dessutom varit sjukskriven. Jo, förresten glömde jag de 2200 kr som vi får för barnen. Det vill säga 7200 kr att leva för. Betala hyra, mat och leva för övrigt. Hur ska det gå till?

Jag kasta mig som sagt på sängen och tjöt. Oron och förtvivlan rinner liksom över, Dessutom har den här förbannade förkylningen knäckt mig lite och jag kan inte träna och få utlopp för min överskottsenergi. Hjärnan överarbetar allting och jag får jobbig ångest. Så då känns det som att snora i kudden är det bästa alternativet. En stund iallafall.

Fast sedan när jag fått snörvlat ut "tjockheten" som hjärnan drabbats av, som gör att jag bara ser allt så negativt, börjar jag titta framåt istället. Att bli uppsagd från jobbet är kanske den knuff jag behöver för att skaffa mig ett bättre arbete. Ett arbete med trevliga arbetskamrater och en chef som kan leda en grupp är ju betydlig bättre än det ställe jag varit på. Eller så är det knuffen som behövs för att jag ska våga satsa på att vara min egen chef igen.

Dessutom tänker jag efter och känner mig tacksam över familjen och vännerna som finns runt omkring oss. Alla ni som hört av er sedan mitt förra inlägg och erbjudit oss hjälp. Ni är ovärderliga!

Ni kommer med tips på mat, erbjudande att låna pengar och bjuder på mat. Tack!

Nu går året dom känns som en lång uppförsbacke äntligen mot sitt slut. Ett år fullt med sorg och förtvivlan, vänner och husdjur som dött, arbeten som förlorats, sjukdomar som bekämpas, skolproblem som aldrig tar slut. Kan vi bara dra ett svart streck över eländet, knyckla i hop skiten och kast iväg det?

Nu ser jag framåt, året som kommer kan bara bli bättre. Min kropp fungerar bättre än på många år. Jag har lovat mig själv ett år till med rugbyspel med världens bästa rugbylag. Jag vara delaktig i ett nytt projekt som sträcker sig fyra år framåt, en utmaning som ska bli superspännande. Dessutom tror jag att tiden nu i vinter, då jag är ledig får mig att komma fram till vad jag vill göra framöver. 

Ett oskrivet bok ligger framför oss.  År 2017, full med tomma blad, tolv nya kapitel som kan fyllas av roliga utmaningar, möjligheter och positiva händelser. Det är ju bara jag som kan påverka hur dessa 365 nya dagar ska se ut och vilka som ska vara delaktiga i mitt liv. 

Önskar er alla ett Gott Nytt År 2017!

Pssst.....Dessutom är det jag som på måndag skriver ett brev och överklagar A-kassans beslut

Julångest - att önska kostar ingenting......

bild lånad från nätet

Ja, jag vet att vi inte har det så väldigt fattigt. Det finns många, många människor runt om i vår värld, både här hemma i Sverige och ännu fler i andra länder som lever i riktig fattigdom, men när julen närmar sig känns det ibland jobbigt.

Då jag precis blivit arbetslös och ni som vet vad detta innebär också vet hur lång tid det kan ta i innan kassan betalar ut ens ersättning, dessutom i juletid, lär jag inte hinna få några pengar innan jul och nyår.
Min man är sedan flera år helt utförsäkrad, då han varit sjukskriven länge och tyvärr är han ännu inte tillräckligt frisk för att orka arbeta.Jag har ett flertal gånger själv varit sjukskriven för utmattning pga min adhd och detta påverkar också ekonomin.  Min inkomst är alltså det vi lever på, en familj på två vuxna och två barn.

Jo, det går. Fast jag inte är välbetald så går det. Vi bor billigt, kör inte så mycket bil, äter nästan aldrig ute och unnar oss sällan något extra. Vi reser aldrig på semester, förutom då mina fina föräldrar bjuder med oss och vi byter inte telefon och TV så fort det kommer en ny modell.

Då jag tycker det är svårast att ha lite pengar är främst när det ska handlas mat och när det är jul eller barnens födelsedagar. Mat är ju ett måste, det är inget vi kan hoppa över för att göra något roligt. Tyvärr är bra mat lite dyrare. Vill du ge dina barn och familj, inklusive dig själv, bra mat lagad från grunden får du betala för det. Vi äter gärna närodlat och givetvis svenskt, men det kostar. Titta själv i disken nästa gång du handlar, den svenska kycklingen är betydligt dyrare än dansk eller polsk. Den utländska är dessutom ofta marinerad som det så fint heter, dvs uppumpad med saltvätska för att se större ut. Likadant med grönsakerna, utländska tomater är billigare än svenska trots att de har färdats längre och är mer besprutade.

Och så till julen. "Att önska kostar ingenting...." heter det så käckt i barnvisan. Men visst är det så att det ligger en viss förväntan i att få en del av det man önskar sig som barn. Jag vet av erfarenhet att många barn får otroligt mycket, saker de aldrig ens leker med och det är inte på det viset jag vill skämma bort våra barn. Vi har under flera år försökt sänka förväntningarna på själva julafton och pratat om julen som en helhet där man myser tillsammans, umgås och äter gott.
Men detta kostar faktiskt också, det kostar att köra bil, det kostar att hitta på en del saker och det kostar att bjuda hem fler människor. Nu har vi ett bra umgänge med vänner som gärna träffas på ett knytkalas eller att vi träffas efter maten. Men kostnader blir där ändå, varje dag.

Och julklapparna vill jag ju ska finnas där. till barnen framför allt. Speciellt eftersom vi inte kunnat göra så mycket "extra" under året. Vi kan inte spontant åka på snabbmatsrestaurang när vi åker och storhandlar. Att handla en medelstor glass till hela familjen till familjen efter varje badstund kommer lätt upp i närmare en tusenlapp på tio gånger.
Igår förklarade jag för vår son att ska vi alla äta korv med bröd och ta varsin dricka i korvkiosken utanför mataffären är det lika mycket pengar som hela matkassen vi handlade kostar.

Inte nog med detta, jag får dåligt samvete över att jag inte är tillräckligt tacksam, tacksam för att vi faktiskt har det väldigt bra, vi är inte dödligt sjuka, vi har tak över huvudet och kläder på kroppen. Jag har folk omkring mig som kan hjälpa oss om det behövs och vi kommer fira jul i ett land med fred. I vårt land finns det så många fler än oss som har det tufft, som just nu sitter med räkningar de inte kan betala, som har en sjukt husdjur de inte kan hjälpa, tänder som är dåliga, som kostar för mycket att laga, en bil som är trasig som måste användas för att köra till arbetet, vinterkläder och skor som behöver köpas i större storlekar eller helt nya. Listan kan bli hur lång som helst, vissa har ju inte ens en bostad, människor som flyr hit har ingenting.

Så jag gnäller inte så högt, jag vill bara göra er uppmärksamma på hur det kan se ut för vissa familjer och människor runt omkring er. De har inte gjort fel och levt loppan för sina pengar, den bilden TV och lyxfällan gärna visar upp, där vi sitter bänkade och virrar anklagande på huvudet åt människors dumhet. Dessa människor kämpar varje dag för sin överlevnad, för mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet. De är inte de hemlösa, tiggarna som sitter utanför affären, eller fyllgubbarna på parkbänken, de är vanliga människor med arbete och familj.

Idag ska jag åka och julhandla. Pengarna vi lyckats skrapa ihop och lite som jag lånat tills min a-kassa kommer igång ska det handlas julklappar för till våra barn. Deras ögon ska tindra på morgonen och de ska få jubla när de öppnar sina klappar. Allt på deras önskelistor kommer inte ligga under granen, några önskningar får hänga kvar, med till nästa år.