Slutet gott-ett nytt fantastiskt år i sikte.

lånad från nätet

Nej, att ha ADHD eller ADD är faktiskt ingen ursäkt. Du eller jag kan inte skylla allt på vårt handikapp men det kan vara bra att veta att det kan orsaka vissa problem eller svårigheter som påverkar vårt beteende eller våra tankar.

Min man har svårt att förstå varför jag inte kan lära mig att lägga saker på sin rätta plats eller komma ihåg att barnen har gympa samma dag varje vecka. Detta är faktiskt saker som även vanliga dödliga kan ha svårt med.

Jag kan inte heller skylla min ADD för att jag vissa dagar får hundra saker gjorda medan jag nästa dag inte får ett dugg gjort.

Ibland är det svårare för de människor som finns runt omkring att acceptera våra ojämnheter i humör, kapacitet och funktion. Detta är saker som vi måste kämpa med att få att fungera varje dag och jag tror att det finns goda möjligheter att få livet att fungera med ADD/ADHD.

Det finns människor som begår brott, blir missbrukare, tjuvar, mördare med eller utan ADHD/ADD och det finns minst lika många utan diagnos. 

Likväl finns det presidenter, toppidrottare, forskare, musikstjärnor och andra framgångsrika människor med NPF-diagnoser, men det finns även andra som gått lika långt utan att ha begåvats med våra diagnoser.

Det är vi själva som bestämmer vart vi är på väg och jag vill inte se någon begränsning i våra möjligheter. Tänk på detta inför kommande år 2013.

Jag har satt upp nya mål inför 2013.

Dessa ska jag försöka nå och skulle jag misslyckas är det inte min ADDs fel.

Här har ni mina mål inför 2013:

Springa minst ett långlopp ( bla  Sydkustloppet 27 April) 

Fortsätta läsa på Universitetet, denna gång på heltid. 

Träna mer, styrka och uthållighet, eftersom detta hjälper mig att hålla min hjärna lugn.

Sedan får det räcka. Just nu räcker detta som stora mål. 

Vad har du för dig under nästa år?

En God Jul

 

En riktigt God Jul med mycket lugn och ro önskar jag er alla läsare.

Just lugn och ro kan vara svårt att uppnå när man som jag har en skenande hjärna som gärna springer i förväg och vill hinna före. 

Jag ser allt som skrivs i alla tidningar, recept på goda julgodsaker, pyssel som ska fixas och julklappar som ska köpas.

Jag vill hinna göra allt och givetvis ska huset vara nystädat, fönsterna putsade, granen disneylik och barnen nykammade och i strukna kläder.

Men...i min ADD-värld blir det aldrig så här och i år har jag verkligen försökt koppla bort den överhettade hjärnan. Både ekonomi och  energin har varit i botten, men vet ni vad?

Det blev julafton iallafall.

Granen är pyntad, vi gjorde två sorters julgodis, ICA har köttbullar och annat gott till salu, några klappar ligger under granen till barnen och vi har rena kläder på oss.

Ha en skön Jul ni också.

Cilla

Det som inte får hända.

Idag finns det en artikel i Aftonbladet om hur det går till på ett av alla behandlingshem i Sverige. Skrämmande läsning. Blir så arg över hur psykiskt sjuka blir behandlade. De befinner sig ju på hemmet för att de inte klara av sin vardag. Här hittar du artikeln.

I fortsättningen lovar jag att bli bättre på uppdatera sidan. Det är så mycket jag måste klara av i vardagen just nu.

Tack alla ni snälla som hört av er här på bloggen eller via mail och på telefon. Jag blir så glad att ni bryr er, men jag blir inte så glad av att höra att det är fler än mig som blir dåligt behandlade inom sjukvärden.

Det ska inte behöva var så att vi som mår dåligt och är lite annorlunda ska behöva förvara hur vi fungerar och hur vi mår.

Det liksom alla andras rättigheter till behandling ska vara lika.

Jag har iallafall fått träffat ännu en ny läkare sedan sist, och kors itaket. Om två veckor ska jag träffa henne igen! Samma läkare! 

Vet inte om hon kan göra något för mig, men det känns bra att få se samma människa en gång till inom loppet av ett par veckor.

Ha det bra ni andra där ute. Kämpa på!

När vården är sjuk....

Denna skylt skulle kunna sättas upp utanför min och andra patienters vårdinrättning i Ystad. Är nu så in i märgen arg och trött på deras "bollande" och icke-tillmötesgående av mig som patient och i behov av hjälp.

Efter att under flera års tid (20) mått psykiskt dålig och träffat olika specialister och annan sjukpersonal har jag nog i dagarna träffat några av de sämsta.

På psykiatri-inrättningen i min hemstad verkar det inte finnas några "fasta" läkare utan dessa hyrs in för olika perioder. Detta gör att ingen vet vad den andra gjort eller vad som ska göras. Patienten som i detta fall är jag, har under ett och ett halvt års tid nu fått träffa fyra olika läkare. Givetvis vet de  inte vet vem jag är och eller hur jag mår eftersom de aldrig verkar ha tid att läsa igenom min journal eller träffa mig mer än hastigast. En läkare som jag aldrig träffade skrev under två års tid ut depressionsmedicin till mig per telefon.

Nu har jag under de sista veckorna mått väldigt dålig, ångesten ökar markant och dagarna blir en pina. När jag påpekade detta för en ny läkare som gladeligen berättade att hon egentligen arbetar inom psyk i Stockholm, men nu arbetar här i Ystad under sin semester. (Två veckor på semesterort och så träffa lite trötta och dåliga  patienter som jag aldrig behöver se mer?????) Men det är ju så bra betalt att förena nytta med nöje....

Denna läkare ifrågasatte min arbetsförmåga, min behandling och konstaterade att ingen kollat upp mina blodvärden, blodtryck eller vikt under min medicinering med Ritalin. Ojdå!

När trycket tas ligger det på 150/105 och vilopulsen på 95.

Sköterskan som jag aldrig träffat blir förstummad och säger att någon läkartid finns inte att få förräns om en månad då nästa semesterläkare antagligen är på plats. Välkommen att ta trycket om en vecka, tack och hej.

I förrgår togs trycket igen och jodå, nu hade det ökat till 180/105. Snabbt fick jag en akuttid hos ännu en ny läkare som meddetsamma undrade varför jag kom till henne. Hade jag högt blodtryck skulle uppsöka en vårdcentral. Då jag bröt ihop och vart ledsen över att ingen verkade förstå eller vilja ta tag i mitt problem sa hon att skulle läsa lite i min medicinering och se om  det var några konstigheter där. När hon då, som aldrig träffat mig förut, aldrig läst min journal eller hört mina problem ser att jag hur jag medicineras säger: Detta ska du inte stoppa i dig. Sedan läser hon högt för mig ur FASS om vilka biverkningar medicinerna har och konstaterar att nu ska jag utmedicineras i väntan på utredning! 

Så hon gör inget åt mitt höga blodtryck, sågar de andra läkarnas diagnoser och medicineringar vid fotknölarna och skickar hem mig.

Efter att ha varit på vårdcentralen nu två dagar i rad och fått blodtrycket mätt ska jag om några timmar träffa min "husläkare". Hur ska detta sluta?

Om en månad har jag ännu en tid hos en femte läkare i Ystad.

Vart ska man vända sig när vården är sjuk? 

Hur ska jag som inte redan mår bra orka ifrågasätta och kräva hjälp när ingen vill hjälpa?

Blir så trött och ledsen.

Myror i brallan

...har jag gott om och just nu försöker jag minska på alla måsten. Att lära mig koppla av är därför just nu prio nummer ett.

Därför tar jag nu en paus härifrån.

Ha det gott i sommarvärmen!

En skenande hjärna-ADD

bild lånad från nätet

Min man blir ofta arg och irriterad på mig för att jag avbryter honom när han pratar. Detta är något jag gör utan att tänka på det. Jag gör det inte heller för att jag tycker det han berättar är ointressant eller tråkigt. Ofta är det istället att jag vill berätta något liknande eller associera till en händelse som jag varit med om. Givetvis kommer detta olämpligt mitt i en mening.


Han blir skitirriterad och jag blir ledsen. Både på mig själv som aldrig lär mig och på honom som inte tycks förstå mitt problem. Såklart skulle jag vänta med att berätta mitt "intryck" eller åsikt, men det är då hjärnan löper amok. Dvs då uppstår problemet att jag istället för att lyssna på Jocke har alla synapser koncentrerade på min "tanke". Jag måste "hålla" tanken där för att inte glömma bort den. Fortsätter jag lyssna på Jocke försvinner min "viktiga tanke" och jag blir utan åsikt. Därför "poppar" ibland mina åsikter ur mig fortare än den jag talat med hunnit prata klart. 


Likadant är det på andra hållet. Jag "tar in" så många intryck och bilder i huvudet så det blir totalt kaos i katalogiseringen. Den stackars lagerarbetaren däruppe hinner inte med utan kastar allt ihop i en stor hög. 
Detta brukar sluta med ångestkaos- jag blir tyst och nere. 


Ofta inträffar detta i stora folksamlingar när jag mår sämre. Jag är tex inte så glad över att visas på barer, diskotek eller konserter. Jag kan då inte skilja ut va mina vänner säger och jag hör ingenting utom ett sorl. Detta gör mig trött och irriterad.


Just nu när jag är sjukskriven för foten läser jag en hel del. Då får jag så klart se och läsa om en massa nya saker som händer, annonser för olika varor, tips på recept, kläder, inredning, mm. Allt detta intresserar mig, men ibland blir det för mycket. Jag vill ha och göra allt. Åka på semester, kolla på hemsidor på nätet, titta i butiker, planera matlagning mm. 
Resultatet = Ångestkaos.


Så vet ni någon som säljer en extra lagerarbetare till min hjärna eller något filter som sorterar bort informationen som flyger omkring så skicka ett meddelande!

Ha en bra dag! Tack till alla läsare, nya som gamla. Jag blir så glad om ni lämnar en kommentar.

ps. Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

Ont, det gör ont...

Pang, så ligger man där. Jo, så sa väl Emil om jag inte minns fel. Om varggropen han grävde för att fånga en varulv. 

Själv har jag inte lyckats trilla i någon varggrop men väl rakt ner i asfalten med en tung moped över mig. Natten har tillbringats på akuten med stödkrage och röntgenåktur. Nu har jag gått igenom besiktningen med två stukade handleder, uppskrapade knogar, ett demolerat lillfinger och en fraktur på ett ben i foten. Suck!

Dessutom mörbultad i resten av kroppen, men vid gott mod.

Så nu blir det ofrivillig semester. Tillbringat dagen i sängen, stirrandes i taket. foten i högläge och händerna bandagerade. Tur att jag inte har så ont i pekfingrarna så jag inte kan plinka på datorn.

Och snart börjar jag klättra på väggarna.....

Trött ända in i själen

Mors dag. Jag har blivit uppvaktad av mina söta barn med ritade teckningar och ett fint bokmärke som Ludde tillverkat i skolan. Dessutom kramar och god mat. Härligt väder gav extra krydda åt dagen som dessutom var en ledig dag.

Som jag skrev senast är jag inte mycket ledig och de lediga dagarna fylls snabbt av "måste-göra-saker".

Att jag dessutom inte är hemma förräns vid halv åttatiden de kvällar jag arbetar gör att jag inte får mycket gjort då heller.

Istället svämmar hjärnan över med saker som jag vill få gjort och saker jag påbörjar blir inte färdiga. Typiskt mig och min ADD-hjärna, jag får daglig ångest igen och blir ledsen och orolig.

Jag försöker att inte planera in för många aktiviteter, men jag vill ju så gärna. Hur får man stopp på översvämningen i hjärnan? Kan man stoppa kranen av tankar och idéer på något sätt?

Just nu skulle jag behöva vara ledig ett par dagar, fast jag kan ju ändå inte koppla av när jag är hemma så det är väl lika bra att jobba på....

Lediga dagar????

Jobba, sova, äta dö...
Så känns livet just nu. Jag går upp, äter frukost, väcker barn, iväg till skola och dagis, snabbt till tåget, jobba, jobba, jobba, åka tåg, hämtas av min kära make, äta middag, diska, plocka undan, i säng med barnen, slut....

Igår var jag "ledig" från arbetet, istället hade jag tid hos Arbetsterapeuten, tid på Arbetsförmedlingen och utvecklingssamtal med Ronjas fröken. Suck!

Men vi hann med lite trädgårdstid, dvs tvätten blev upp-hängd och gräset blev klippt.

Idag ska jag till jobb igen, känns lite skönt nästan att bara vara på ett ställe.

Måste lära mig att hålla Lediga dagar just lediga.

Ha det gott i solen!

Din dag

Dagenidagärenmärkligdag

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.

Gårdagen föll ur dina händer.

Den kan inte få mer innehåll

än du redan givit den.

Morgondagen vet du ingenting om.

Men dagen i dag har du.

Använd dig av det.

I dag kan du glädja någon.

I dag kan du hjälpa en annan.

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.

(dikt från Indien)

Denna vackra dikt har min son i läxa. För honom är det en stor uppgift. han ska inte läsa den eller lära sig den utan ringa in stora och lilla "D". Är man 6,5 år och går i förskolan är det en STOR uppgift.

Ha det bra mina vänner i bokstavsröran!

Jag vann!!!

I Lördags övervann jag ett av mina största problem. Jag genomförde något jag satt mig för att göra. Trots att jag ofta sätter igång saker, projekt och idéer har jag som sagt problematiken att genomföra dem.
Men denna gången lyckades jag!

Ett par år har tanken legat och grott, men i år blev det verklighet. Jag sprang ett halvmaraton, dvs 21km.
Jag har tidigare berättat här att jag tränar för att må bra och få ett inre lugn. Denna utmaning var ett steg längre...eller ganska många steg längre.

Det var det absolut jobbigaste och tuffaste jag gjort. Det var verkligen en rejäl utmaning och jag hade ett par gånger under loppet tankar på att bryta. Men efter två och en halv timmes kämpande, flåsande och svettande kom jag i mål i Smygehamn. Ingen rekordtid, men jag känner mig som en vinnare, eftersom jag klarade det!!!!

Vem dömer mig?

Just nu pågår en stor rättegång i vårt grannland där en fråga huruvida en man som begått ett fruktansvärt brott är psykiskt sjuk eller ej. Jag tänker inte lägga mig i diskussionen om huruvida gärningsmannen är funtad men när Norges mest ansedda psykiatriker inte kan enas om vad han lider av trots att de säkert har landets alla resurser och möjligheter att undersöka honom.

Det är därför kanske inte så lätt för alla som mår psykiskt dålig eller dåligt över huvudtaget att få en rätt ställd diagnos. Vår hjärna är kroppens mest komplexa organ, där stora delar ännu är outforskad. Detta gör att det kanske aldrig är helt lätt att ställa en konkret och riktig diagnos från början.

Jag har fortfarande inte efter snart ett års undersökning och tester fått min ADHD/ADD diagnos helt fastställd. Alla mina "symptom" stämmer med kriterierna med diagnosen, men koncentrationstesterna ligger på gränsen. Jag kan koncentrera mig tillräckligt mycket i ett nedsläckt heltyst rum med endast en dator i en kvart...men jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte kan titta på ett helt TV-program eller sitta still och lyssna när jag pratar med någon. Då far tankarna iväg och jag tappar tråden....

Så hur är det? Är det min diagnos som gör mig till den jag är eller är det mitt sätt att vara och bearbeta mina problem som gör mig till Cilla? Ibland undrar jag hur jag varit om jag inte mådde dåligt? Hade jag agerat och handlat annorlunda? Hade jag umgåtts med de människor jag är vän med idag? Hur mycket påverkar mitt psyke mig?

Jag har fortfarande svårt att inse att jag inte orkar med lika mycket som andra kvinnor och män i min ålder. Min hjärna tröttar ut mig med sina tankar och det kaos den skapar i mitt huvud igång. Detta gör mig ledsen och frustrerad och irriterad på mig själv. Dessutom påverkar det min familj som inte mår bra av mitt humör.

Det är nog bara att gilla läget och acceptera sina brister. Antagligen är det jag själv som dömer mig hårdast....

ps. Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

Trött men glad

Trött men mycket glad efter att ha arbetat min första vecka på nya jobbet. MASSOR med nya intryck, nya saker att lära sig och nya människor att lära känna. Men såååå kul!

Allt har fungerat över förväntan, både på arbetet och hemma. Vi har lyckats få ordning på hämtning och lämning på dagis trots omöjliga buss och tågtider. Det tar mig tex 1 timme att ta mig till arbetet på morgonen men på kvällen tar det 2timmar och en kvart att åka kommunalt! Inte konstigt att folk kör bil istället. Skulle nog också gjort det om inte bensinen vart så förbaskat dyr!

Så för mig, den mycket kvällströtta mamman, blir det nu tidiga kvällar.

På jobbet har jag funderat på om jag ska berätta om min ADD, men bestämt mig för att vara tyst, så länge allt känns bra. Jag har lyckats hålla alla beställningar i huvudet och så länge kunden är nöjd är jag nöjd.

För övrigt har ju nästan alla mina arbeten fungerat, där är jag ju endast för att jobba. Jag slipper hålla ordning på allt annat, barn, djur, mat, tvätt mm. Fokuseringen är på 100% på kunden och det jag gör för tillfället.

I helgen ska jag njuta av att träffa familjen och vara i trädgården. Hoppas ni läsare också får en fin helg!

En ansvarsfråga

Har kommit fram till att det faktiskt är jag som bestämmer vad som är bra för mig. 

Jag bryr mig alltid om vad andra tycker och tänker och låter mig lätt påverkas av vad vänner, föräldrar, bekanta ska tro eller tycka. 

Detta har gjort mig till en "nickedocka" som konstant har ångest över 

inte räcka till, passa in, vara bra nog.

Detta har jag länge skyllt på de andra. Egentligen är det ju mitt ansvar att se till att jag mår bra! Att jag själv gör det JAG mår bra av. 

Kanske inte så konstigt för andra att inse, men för mig har det tagit fyrtio år.

Dags att ändra på detta!

Orkar, orkar inte....

Just nu har det inte blivit mycket bloggande. Det har liksom inte riktigt prioriterats in under dagarna. Jag har mått bättre och har bestämt mig för att bryta min sjukskrivning. Kanske är det rätt, kanske inte...
Hur ska jag veta? Det enda jag vet är att jag ändå inte kan koppla av här hemma. Jag blir bara stressad av att försöka hinna koppla av, städa, fixa och dona innan barnen kommer hem. Nu börjar jag jobba istället. Visserligen inte heltid, utan endast tre-fyra dagar i veckan. En lagom början tror jag.
Vi får helt enkelt se hur det går...
Jag fortsätter såklart att uppdatera er här.

Inte bara jag som är virrig......

Förra veckan fick jag ett trevligt mail om att jag fått en GRATIS plats på en kurs jag länge velat gå på. Glad som en lärka ringde jag snabbt min man för att kolla att han var ledig på kursdagen så att jag kunde åka iväg. Inga problem med honom och i söndags styrde jag kosan österut för att köra över en timmes bilväg för att komma på plats.
När jag ska iväg någonstans jag aldrig varit på är jag alltid lite nervös. Jag är orolig att inte hitta dit, att komma försent och dessutom var jag extra exalterad eftersom kursen i Äppelträdsbeskärning är efterlängtad.
Väl på plats, såklart i tid, hinner jag gå runt och titta på de vackra planteringarna. På vägen dit har vägen kantats av fantastiska äppelodlingar. Trots den tidiga våren är Österlen fortfarande grått och mulet, men äppelodlingarna med de långa raderna träd över böljande kullar får mig att drömma mig iväg mot sommaren och värmen.

Iallafall, klockan närmade sig nu tio, dvs kursstart och jag började titta mig omkring efter fler kursdeltagare. Några bilar stod på parkeringen och jag gick mot lokalen som jag sett på vägen in.
Inte en människa, vad var nu detta?
Jag gick ett varv till, kunde de redan var ute vid äppelodlingen? Ingen där heller???
Efter lite letande gick jag tillbaka till lokalen och knackade på ett fönster, där inne såg jag en städerska.
Hon öppnade och jag berättade mitt dilemma.
Till svar får jag: Kurs, idag???? Nä, det var ju igår. Vi har aldrig kurser på söndagar......

Med tårarna brännande i ögonen, sätter jag mig i bilen. Jag har alltså kört 7 mil för att komma fram till en kurs som var igår. Så j-kla typiskt mig att inte läsa inbjudan ordentligt. Fel datum.....
Jag kör hemåt, stannar på ett café och tar mig en tröstkaffe. När jag ringer hem till Jocke och berättar om mitt misstag hör jag på honom att han blir irriterad, på mig. Det har varit lite mycket med mina misstag sista tiden.

Ledsen och arg på mig hem kör jag hem. Väl hemma sätter jag mig vid datorn för att skriva ett mail till arrangören och förklar mitt misstag, varför jag inte dök upp. Givetvis funderar jag om jag ska skylla på min ADD, att jag inte läst mailet ordentligt och kommit på fel datum.

Då får jag se inbjudningsmailen. Men....det står klart och tydligt... Välkommen på söndag kl.10 osv....
Jag springer ner till Jocke för att hans ska få extrakolla. Jo, det står söndag. När jag går in på kursens hemsida står det lördag.

Ha ha, jag hade inte läst fel. Det var faktiskt tjejen som skickat min inbjudan som fått hjärnsläppp!
Så glad jag blev, fast jag missat kursen. Jag hade läst ordentligt i min inbjudan.

Nu har jag pratat med den stackars tjejen som skickat ut fel inbjudan. Jag får kompensation för mina felkörda mil plus en ny kurs.
Fast jag sa ingen ting om min ADD eller hennes........;-)

Att leva som man lär

Det är inte alltid så lätt att "leva som man lär".

Jag kämpar på med mina svagheter och de är långt kvar till "MVG".

Det betyder inte att jag inte har förstått "uppgiften"

Varje dag finns det flera uppgifter som behöver utföras, av vanliga "icke-bokstavs-männikor" kallade RUTINER.

Och RUTINER betyder tråkigt, i mitt ADD-liv.

Jag ska plocka undan efter mig. Ja, jag vet! Självklart tycker vissa...

Jag ska diska....hm, men engångstallrikar och engångsbestick då?

Kläderna måste till tvättkorgen och sedan tvättas...det betyder att jag måste förflytta dem från stället de ligger på, (läs; golvet) till tvättstugan...Suck!

 Dessutom ska det eter tvätt, hängas upp och vikas. Ve, den i min familj som köper kläder som behöver strykas.

 Dessutom ska vi ha mat. Vi betyder fyra stycken, fyra tvåbenta och fyra fyrbenta.

Att laga mat betyder att det måste finnas något i kyl eller frys att tillaga, dessutom ska det finnas tillbehör i form av nyttiga grönsaker och dryck.

Självklart för vissa, men jag har liksom inte fått den där "storhandlings-och planeringsgenen" som alla andra tycks fått????

Som jag har skrivit innan mår jag bra av att röra på mig, inte bara mellan symaskinen och datorn, utan ut i friska luften. Konditionsträning får min vilsna och rastlösa själ till att lugna sig.

Ibland så pass att jag kan göra en liten planeringslista eller inköpslista. Fast ofta räcker inte energin till att följa den.

SUCK!!!!