Det onormalt normala

Vem fan är normal egentligen?
Vem är det som bestämmer vem som är normal? Är det modeindustrin? Bloggarna? Politikerna? Eller är det du själv som avgör om du är normal eller ej?

Att leva med en diagnos är som att vara den där stjärnformade klossen i en plocklåda för barn. Stjärnklossen är liksom svårast att få på plats. Den passar inte in i den andra hålen hur du än gör, det kvittar hur mycket du än bankar och slår så funkar det inte. Vissa av klossarna kan med lite vilja och våld tvingas in i fel hål, men det blir skav och märken. Jag tror du förstår.

Bild lånad från www.jollyroom.se

Efter många prövande, fixande och trixande lär du dig hur stjärnklossen ska sitta, på vilket håll och i exakt vilket hål den ska vara. Ungefär så känns det att ha en diagnos. Du är den stjärnformade klossen och plocklådan är situationen du ska passa in i. Det kan vara skolan, arbetet, fritidsverksamheten eller vardagliga aktiviteter som att handla i en affär, gå till badhuset, besöka tandläkaren eller något annat.

De flesta människor förstår aldrig ens att de är en form av kloss. De nuddar knappt kanterna i klosslådan. De glider genom livet som om de var inoljade och de stöter aldrig på hinder. Andra kanske någon gång känner av kanten, de har kanske lite svårt att med vissa småsaker, men efter att ha testat på ett par gånger glider de genom hålet, dvs händelsen som om de aldrig gjort annat.

Men sedan har du ju oss. Vi som spretar åt lite olika håll. Vi som inte är så där förbannat vanliga, vi som kanske är lite för mycket både här och där. Vissa av oss har själv valt att vara annorlunda. Andra av oss vill gärna passa in i de osynliga ramarna som sätts upp, men lyckas aldrig förstå mönstret. Andra av oss väljer helt enkelt vår egen väg.  

Skolan är ett fantastiskt exempel. Det finns såklart en bra förklaring till det. Vi kan inte ge en lärare och en läroplan till varje elev som börjar skolan. Men det måste ju finnas något sätt att kunna möta behoven för de som inte glider igenom det uppsatta hålet. (Den fyrkantiga ramen som jag anser det vara)

Jo, för skolan är en fyrkantig värld. Du ska vilja sitta i en bänk, du ska vilja lyssna på en pedagog och du ska följa klassens läroplan i den takt som den är anpassad. Skulle du på något sätt halka efter, eller hinna före, blir du genast ett problem för etablissemanget. 

Ifrågasätter du för mycket som elev anses du vara för utmanade och frågvis. Sitter du tyst och grubblar är du blyg och frånvarande. Ditt sätt att vara och utvecklas på passar inte in i ramen för hur skolvärlden är uppbyggd. Följ med i rätt takt, gapa och svälj det som serveras, be inte om mer eller mindre och skolvärlden är nöjd.

Ännu värre är kanske tiden utanför själva klassrummet. Den tiden som i skolans värld kallas rast. Rast från vadå? För många av oss stjärnklossar är det definitivt ingen dans på rosor. För då blir det plötsligt fritt fram för alla som inte tycker att stjärnklossen passar in, att berätta det och försöka forma om klossen till något mer likt deras form. Oftast sker detta förhoppningsvis endast genom verbal retsamhet, men i många fall sker även fysiska angrepp. Vissa klossar blir till slut så avtrubbade och nednötta att de slinker igenom hålet fast med många ärr i själen. Att laga en trasig stjärna är inte lätt.

Likadan kan vuxenvärlden vara. Som stjärnkloss har du kanske medvetet eller omedvetet valt en annan livsstil än andra. Detta gör dig främmande i andras ögon. Du går mot strömmen, väljer andra vägar, andra värden i livet. 

Kanske har du valt bort att bo i ett dyrt, renoverat hus med en fet ny bil på uppfarten, du har valt att arbeta mindre och tillbringa mer tid med familjen. Du kanske har valt bort att arbeta heltid för att du helt enkelt inte orkar med arbetsvärldens krav på dig. Du vill kanske ha tio katter som sällskap istället för familj, eller så kanske du väljer att lägga alla ledig tid på ett intresse du har. 

Vem har rätt att döma dig? Speciellt inte om du inte skadar någon annan. Du måste ju inte ha de dyraste märkeskläderna, åka på två semesterresor per år, ha senaste mobiltelefonen och vilja göra karriär för att anses vara normal. Alla kan inte bli forskare, ingenjörer eller chefer. Vi behöver även människor som står vid löpande band, sitter i kassan i mataffären, som tömmer sopor och kör Taxi.

Bild lånad från Pinterest

Så länge du mår bra av att vara stjärnklossen ska du göra på ditt sätt. Som barn kan det vara svårt att få vara på det sätt som känns bra. Vuxenvärlden måste här bli bättre på att förstärka och stötta barn som sticker ut. Tvinga inte in dem i den tilltänkta mallen utan lär dem hantera sina förmågor och ta vara på dem. Dessutom, lär de barn som inte är stjärnklossar att alla klossar är lika mycket värda, oavsett form eller färg. Acceptera olikheter, försök inte få alla att vara lika. Alla kan lära sig något av någon annan. 

Och du som är vuxen, acceptera att alla inte vill och kan leva som du. Andras verklighet ser kanske annorlunda ut. 

Vår värld och utveckling hade inte sett ut som den gör idag (på gott och ont), om inte 

de som vågade sticka ut och pröva nya saker hade gjort det. 

För att klosslådan ska bli komplett behövs alla klossar! Tänk utanför lådan!

Vilda ideér

Haha, jag visste väl att jag är i gott sällskap! Det är ju faktiskt så, precis som jag skriver, att ha psykiska problem eller en annan diagnos, inte måste innebära något negativt. De flesta suckar och relaterar till en störig, stressig person som inte kan sitta still eller någon som det inte får kontakt med. 

Visserligen tycker min man att jag är svår att få kontakt med när jag är "inne i något" projekt, men det betyder inte att jag är ointresserad av honom. Jag har bara fullt upp med det jag gör!

Om du googlar på ADHD och kändis får du upp ganska träffar. Tyvärr inga vetenskapliga artiklar, utan de flesta är "hits" på skvallertidingar och olika bloggar, såsom denna. Där beskrivs kändisar med ADHD och ADD. I en kandidat-uppsats skriven av Carina Björk, En diagnos på modet: Om mediebilden av ADHD, kan jag läsa att endast en fjärdedel av de artiklar som beskriver ADHD/ADD i dags och kvällspressen är positiva, resten handlar om brottslighet och bekymmer. 

Fast jag tror att Min ADD-begåvning gör mig till något positivt. Hade inte den gett mig idéer och fått mig att se omgivningens små intryck hade jag kanske varit grå och trist som många andra!

Nu radad jag upp ADHD-kända personer som jag hittat artiklar om på nätet. Jag vill därför göra er uppmärksamma på att de kanske inte har en riktig diagnos, men visst är det underbart att kunna identifiera sig med duktiga och inspirerande människor såsom:

Leonard DaVinci

Salvador Dali

Albert Einstein

John Lennon

Edgar Allen Por

 Pablo Picasso

Bill Gates

Will Smith

Wirginia Wolf

m fl

Tyvärr måste jag säga att listan på män kan göras lång. Vad beror det på att vi kvinnor inte finns med? Nu ät det så att vi måste kämpa mer för att synas och höras. Så tjejer med NPF-diagnos. 

Nu visar vi vart skåpet ska stå!

Att våga berätta för att få andra att förstå

Har fått mycket respons på min Facebook-sida som jag startade förra veckan. Både människor jag känner, släkt och andra har skickat meddelande och ringt för att fråga och berätta. Kul att ni intresserar er. Tack!

Jag blir ingen annan människa eller mår bättre eller sämre för att jag skriver. Eller jo, jag mår bättre faktiskt! Kanske knasigt, men jag har alltid haft lättare att sätta ord på saker och ting när jag skriver.

Vissa går omkring hela livet och berättar inte att de år dåligt. ingen förstår varför de ser ledsna eller sura ut. Andra tar ut sin ångest och oro genom att slåss och göra dumma saker. Vissa dränker sorgerna med sprit eller andra missbruk.

Vissa kämpar sig igenom skoltiden och arbetet utan att ha någon att prata om problemet med. Om du som jag har ADD och är ung i skolan, är det inte säkert att någon förstår. Du bråkar och skriker inte, du lägger massor av energi på dina uppgifter och läxor, även om det tar lång tidefter som du har svårt att förstår. Du är ledsen och kämpar, men du biter ihop. Du vill ju visa dig själv och andra att du duger. Sedan förstår du inte alltid de andra klasskamraternas skämt, du tycker inte det är kul när någon retas med dig för du blir faktiskt ledsen.

Inte heller verkar din lärare förstå när du då blir ledsen, hon har inte sett eller hört hur du gång på gång fått utstå samma skämt, samma gliringar eller knuffar. Du gör ju aldrig någon stor grej av det. 

När till slut bägaren rinner över och tårarna kommer, vilket det på mig gör ganska ofta, då säger fröken. "Nä, men lilla Cilla. Du som är så stor, ska inte gråta. Visa inte de andra att du är ledsen, då tycker de bara det är kul att retas. Bit ihop, du är annorlunda!"

Jag glömmer aldrig de här orden....sagda av min lärare på mellanstadiet efter att jag sprungit ut i kapprummet och satt mig. Då hade jag fått nog och istället för att skrika tillbaka på den som retats och knuffats eller försökt berätta för fröken om problemet fått nog. Jag reste mig och gick!

Jag tyckte inte att jag själv var tjock, lite större än den andra. Jag hängde inte med i allt, men jag kämpade sååååå hårt för att vara bra,

TÄNK om fröken i skolan förstått varför en tjej eller killer är "annorlunda", även om hon eller han inte är bråkig. Den tysta, duktiga, försynta eleven kan också bära på ångest, oro och ledsenhet. 

Nästa gång detta hände, och nästa och nästa....valde jag att inget säga. Jag var tyst! Istället skapdes en osäker tjej som gärna gjorde andra till lags för att passa in.....

LIKADANT kan det vara för en vuxen, som levt i fyrtio-femtio år, utan vetskap om varför det svider i magen, det känns rörigt i tankarna.," jag-klarar-ingenting-dagar" till "jag-kan-allt -och-lite till-dagar". 

Därför berättar jag detta! Du är inte ensam. 

Jag har valt att berätta för jag är trött på att dölja hur jag mår. Jag vill vara trött, ledsen, glad, tokig, rädd, frågvis, pratglad när det passar mig. Inte när det passar de andra runt omkring. 

Våga fråga hur din arbetskamrat mår. Våga fråga din sura granne om du får bjuda på fika. Vem vet? Du kan få en vän för livet. Dessutom ska du våga fråga om hjälp om du mår dåligt. Det är du värd.

Ps. På Hjärnkolls hemsida kan du få veta mer om hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur du kan få hjälp. 

Slutet gott-ett nytt fantastiskt år i sikte.

lånad från nätet

Nej, att ha ADHD eller ADD är faktiskt ingen ursäkt. Du eller jag kan inte skylla allt på vårt handikapp men det kan vara bra att veta att det kan orsaka vissa problem eller svårigheter som påverkar vårt beteende eller våra tankar.

Min man har svårt att förstå varför jag inte kan lära mig att lägga saker på sin rätta plats eller komma ihåg att barnen har gympa samma dag varje vecka. Detta är faktiskt saker som även vanliga dödliga kan ha svårt med.

Jag kan inte heller skylla min ADD för att jag vissa dagar får hundra saker gjorda medan jag nästa dag inte får ett dugg gjort.

Ibland är det svårare för de människor som finns runt omkring att acceptera våra ojämnheter i humör, kapacitet och funktion. Detta är saker som vi måste kämpa med att få att fungera varje dag och jag tror att det finns goda möjligheter att få livet att fungera med ADD/ADHD.

Det finns människor som begår brott, blir missbrukare, tjuvar, mördare med eller utan ADHD/ADD och det finns minst lika många utan diagnos. 

Likväl finns det presidenter, toppidrottare, forskare, musikstjärnor och andra framgångsrika människor med NPF-diagnoser, men det finns även andra som gått lika långt utan att ha begåvats med våra diagnoser.

Det är vi själva som bestämmer vart vi är på väg och jag vill inte se någon begränsning i våra möjligheter. Tänk på detta inför kommande år 2013.

Jag har satt upp nya mål inför 2013.

Dessa ska jag försöka nå och skulle jag misslyckas är det inte min ADDs fel.

Här har ni mina mål inför 2013:

Springa minst ett långlopp ( bla  Sydkustloppet 27 April) 

Fortsätta läsa på Universitetet, denna gång på heltid. 

Träna mer, styrka och uthållighet, eftersom detta hjälper mig att hålla min hjärna lugn.

Sedan får det räcka. Just nu räcker detta som stora mål. 

Vad har du för dig under nästa år?

En God Jul

 

En riktigt God Jul med mycket lugn och ro önskar jag er alla läsare.

Just lugn och ro kan vara svårt att uppnå när man som jag har en skenande hjärna som gärna springer i förväg och vill hinna före. 

Jag ser allt som skrivs i alla tidningar, recept på goda julgodsaker, pyssel som ska fixas och julklappar som ska köpas.

Jag vill hinna göra allt och givetvis ska huset vara nystädat, fönsterna putsade, granen disneylik och barnen nykammade och i strukna kläder.

Men...i min ADD-värld blir det aldrig så här och i år har jag verkligen försökt koppla bort den överhettade hjärnan. Både ekonomi och  energin har varit i botten, men vet ni vad?

Det blev julafton iallafall.

Granen är pyntad, vi gjorde två sorters julgodis, ICA har köttbullar och annat gott till salu, några klappar ligger under granen till barnen och vi har rena kläder på oss.

Ha en skön Jul ni också.

Cilla

Tack alla ni snälla som hört av er här på bloggen eller via mail och på telefon. Jag blir så glad att ni bryr er, men jag blir inte så glad av att höra att det är fler än mig som blir dåligt behandlade inom sjukvärden.

Det ska inte behöva var så att vi som mår dåligt och är lite annorlunda ska behöva förvara hur vi fungerar och hur vi mår.

Det liksom alla andras rättigheter till behandling ska vara lika.

Jag har iallafall fått träffat ännu en ny läkare sedan sist, och kors itaket. Om två veckor ska jag träffa henne igen! Samma läkare! 

Vet inte om hon kan göra något för mig, men det känns bra att få se samma människa en gång till inom loppet av ett par veckor.

Ha det bra ni andra där ute. Kämpa på!

Att leva som man lär

Det är inte alltid så lätt att "leva som man lär".

Jag kämpar på med mina svagheter och de är långt kvar till "MVG".

Det betyder inte att jag inte har förstått "uppgiften"

Varje dag finns det flera uppgifter som behöver utföras, av vanliga "icke-bokstavs-männikor" kallade RUTINER.

Och RUTINER betyder tråkigt, i mitt ADD-liv.

Jag ska plocka undan efter mig. Ja, jag vet! Självklart tycker vissa...

Jag ska diska....hm, men engångstallrikar och engångsbestick då?

Kläderna måste till tvättkorgen och sedan tvättas...det betyder att jag måste förflytta dem från stället de ligger på, (läs; golvet) till tvättstugan...Suck!

 Dessutom ska det eter tvätt, hängas upp och vikas. Ve, den i min familj som köper kläder som behöver strykas.

 Dessutom ska vi ha mat. Vi betyder fyra stycken, fyra tvåbenta och fyra fyrbenta.

Att laga mat betyder att det måste finnas något i kyl eller frys att tillaga, dessutom ska det finnas tillbehör i form av nyttiga grönsaker och dryck.

Självklart för vissa, men jag har liksom inte fått den där "storhandlings-och planeringsgenen" som alla andra tycks fått????

Som jag har skrivit innan mår jag bra av att röra på mig, inte bara mellan symaskinen och datorn, utan ut i friska luften. Konditionsträning får min vilsna och rastlösa själ till att lugna sig.

Ibland så pass att jag kan göra en liten planeringslista eller inköpslista. Fast ofta räcker inte energin till att följa den.

SUCK!!!!