Att orka eller inte orka....

Jag orkade. Trots att jag inte trodde att jag skulle fixa det. Sista tiden, eller rättare sagt de tre senaste månaderna har ingen ork infunnit sig. Jag har gjort flera tappra försök att ge mig ut och löpträna ,men jag har ofta fått gå och varit besviken och ledsen när jag kommit hem.
Normalt brukar ju kroppen bli piggare och uthålligheten utökas efter ett visst antal träningspass. Men icke i min dumma kropp. Benen har känts som två stolpar och lungkapaciteten som minimal. Jag har aldrig kunnat bli beskylld för att vara snabb, men jag har varit både stark och uthållig. Trots viktnedgång och ökad muskelmassa uteblir konditions-och styrkeutvecklingen. Skit!!!

Men sedan är det ju såhär, att har jag då bestämt mig för att genomföra en sak, så bannemig ska det bli av. Målet för året var att klara Trelleborgsklassikern, tre olika lopp, tre olika distanser.
Det första loppet, Sydkustloppet, 21 km klarade jag trots missödet att få ett rejält skoskav.
Trelleborgsloppet, 10 km, gick i stadsmiljö, på asfalt, vilket jag avskyr, var här jag för första gången kände av den här otroligt trista tröttheten. Där jag normalt brukar komma in i "andra andningen", infann sig liksom inte och jag sprang i vad som kändes som en mils uppförsbacke.
Sista loppet för året, på Nyårsafton var jag tveksam till om jag ens klarade av att genomföra. Hela december har jag varit trött, hängig och haft feber vid ett par tillfällen. Mitt mål blev till slut att genomföra loppet och iallafall ta mig i mål. Kallt som rackarns och i lätt motvind tog jag mig igenom jag de knappa 7 km.

Visserligen känner jag mig ganska stolt över att jag genomförde vad jag satt mig för, men det känns inte riktigt bra. Jag skulle vilja känna glädje och ork inför träningsåret 2016. Nu känner jag bara trötthet, Både psykiskt och fysiskt. Min psykiatriker kan inte riktigt svara på om det beror på mina mediciner, min utmattningsdepression eller om det är en fysisk åkomma.
I veckan som gick var jag hos på vårdcentralen för att kolla blodtrycket. Detta visar sig ännu en gång vara för högt, trots att jag äter blodtrycksmedicin. Nästa vecka ska jag träffa läkaren för att ta ytterligare prover och försöka reda ut vad som är felet.

Just nu har jag tagit en paus från löpträningen, istället blir det långa hundpromenader och styrketräning. Om jag är trött? Ja, jag tror jag skulle kunna sova i en vecka om det inte varit för att barnen behöver mig.

Spring i benen...

För att få ordning på oredan i mitt huvud och för att jag gillar det hemskt mycket löptränar jag. Visst låter det fin, att löpträna alltså. 

Jag är tyvärr inte sådär himla nog med tider, planering och annat som proffs är, vilket jag borde kunna vara med tanke på mina utbildningar från GIH och Bosön. Istället springer jag när jag har lust och tid.

Många idag har jättefina klockor och appar som håller reda på hur snabbt de springer, vilken puls de har och hur många kalorier de har förbränt. Jag har visserligen lärt mig att ställa in en app, Runkeeper för att kolla hur långt jag sprungit men annars försöker jag lyssna på min kropp. Är jag helt slut, efter fem kilometer och den inte vill mer så tvingar jag den inte. Inte heller har jag ännu brytt mig om att lägga in backträning eller intervallträning i passen. Inte än...

Jag kanske ska ändra på detta. Om 97dagar ska jag genomföra ett halvmaraton, Sydkustloppet, är det tänkt. Detta gjorde jag för första gången i fjol och i år tänkte jag förbättra min löptid som inte var så lysande. Målet i fjol var att genomföra loppet. I år är det alltså en förbättring som gäller.

Just att genomföra saker, att starta och avsluta är ett problem för mig. Detta är ett typiskt ADD-problem och  jag lär inte vara ensam om detta. För min del är det ibland rädslan för att misslyckas som sätter stopp. Eller så klarar jag helt enkelt inte av att hålla kvar vid min utmaning. Jag sätter igång med ett projekt och så kan jag inte slutföra det. Jag kommer liksom inte igång igen. Detta är ett jätteproblem vid studier, städning, syprojekt, trädgårdsprojekt och annat som ibland måste ta en paus.

Likadant kan det vara att avsluta något. Tro nu inte att jag fortsätter springa fast jag sprungit förbi mål, utan detta är också i likadana projekt som jag nämnde här ovan. Jag blir som Alfons Åberg. Jag ska bara....sy i denna knappen också, kratta denna gången, läsa fem sidor till eller så fastnar jag i en smådetalj, såsom att städa bakom en tavla, putsa benen på köksbordet eller sortera trådrullar. Knasigt eller hur?

Tyvärr leder inte detta till ett tipp topp hem, snarare tvärtom. Inget är färdigt och allt är framme samtidigt.

Det är kanske likadant för dig. Hade det bara hänt ibland är det kanske ingen fara, men de som lever nära mig OCH jag själv har ganska mycket problem med detta.

Slutet gott-ett nytt fantastiskt år i sikte.

lånad från nätet

Nej, att ha ADHD eller ADD är faktiskt ingen ursäkt. Du eller jag kan inte skylla allt på vårt handikapp men det kan vara bra att veta att det kan orsaka vissa problem eller svårigheter som påverkar vårt beteende eller våra tankar.

Min man har svårt att förstå varför jag inte kan lära mig att lägga saker på sin rätta plats eller komma ihåg att barnen har gympa samma dag varje vecka. Detta är faktiskt saker som även vanliga dödliga kan ha svårt med.

Jag kan inte heller skylla min ADD för att jag vissa dagar får hundra saker gjorda medan jag nästa dag inte får ett dugg gjort.

Ibland är det svårare för de människor som finns runt omkring att acceptera våra ojämnheter i humör, kapacitet och funktion. Detta är saker som vi måste kämpa med att få att fungera varje dag och jag tror att det finns goda möjligheter att få livet att fungera med ADD/ADHD.

Det finns människor som begår brott, blir missbrukare, tjuvar, mördare med eller utan ADHD/ADD och det finns minst lika många utan diagnos. 

Likväl finns det presidenter, toppidrottare, forskare, musikstjärnor och andra framgångsrika människor med NPF-diagnoser, men det finns även andra som gått lika långt utan att ha begåvats med våra diagnoser.

Det är vi själva som bestämmer vart vi är på väg och jag vill inte se någon begränsning i våra möjligheter. Tänk på detta inför kommande år 2013.

Jag har satt upp nya mål inför 2013.

Dessa ska jag försöka nå och skulle jag misslyckas är det inte min ADDs fel.

Här har ni mina mål inför 2013:

Springa minst ett långlopp ( bla  Sydkustloppet 27 April) 

Fortsätta läsa på Universitetet, denna gång på heltid. 

Träna mer, styrka och uthållighet, eftersom detta hjälper mig att hålla min hjärna lugn.

Sedan får det räcka. Just nu räcker detta som stora mål. 

Vad har du för dig under nästa år?

Jag vann!!!

I Lördags övervann jag ett av mina största problem. Jag genomförde något jag satt mig för att göra. Trots att jag ofta sätter igång saker, projekt och idéer har jag som sagt problematiken att genomföra dem.
Men denna gången lyckades jag!

Ett par år har tanken legat och grott, men i år blev det verklighet. Jag sprang ett halvmaraton, dvs 21km.
Jag har tidigare berättat här att jag tränar för att må bra och få ett inre lugn. Denna utmaning var ett steg längre...eller ganska många steg längre.

Det var det absolut jobbigaste och tuffaste jag gjort. Det var verkligen en rejäl utmaning och jag hade ett par gånger under loppet tankar på att bryta. Men efter två och en halv timmes kämpande, flåsande och svettande kom jag i mål i Smygehamn. Ingen rekordtid, men jag känner mig som en vinnare, eftersom jag klarade det!!!!