Vem dömer mig?

Just nu pågår en stor rättegång i vårt grannland där en fråga huruvida en man som begått ett fruktansvärt brott är psykiskt sjuk eller ej. Jag tänker inte lägga mig i diskussionen om huruvida gärningsmannen är funtad men när Norges mest ansedda psykiatriker inte kan enas om vad han lider av trots att de säkert har landets alla resurser och möjligheter att undersöka honom.

Det är därför kanske inte så lätt för alla som mår psykiskt dålig eller dåligt över huvudtaget att få en rätt ställd diagnos. Vår hjärna är kroppens mest komplexa organ, där stora delar ännu är outforskad. Detta gör att det kanske aldrig är helt lätt att ställa en konkret och riktig diagnos från början.

Jag har fortfarande inte efter snart ett års undersökning och tester fått min ADHD/ADD diagnos helt fastställd. Alla mina "symptom" stämmer med kriterierna med diagnosen, men koncentrationstesterna ligger på gränsen. Jag kan koncentrera mig tillräckligt mycket i ett nedsläckt heltyst rum med endast en dator i en kvart...men jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte kan titta på ett helt TV-program eller sitta still och lyssna när jag pratar med någon. Då far tankarna iväg och jag tappar tråden....

Så hur är det? Är det min diagnos som gör mig till den jag är eller är det mitt sätt att vara och bearbeta mina problem som gör mig till Cilla? Ibland undrar jag hur jag varit om jag inte mådde dåligt? Hade jag agerat och handlat annorlunda? Hade jag umgåtts med de människor jag är vän med idag? Hur mycket påverkar mitt psyke mig?

Jag har fortfarande svårt att inse att jag inte orkar med lika mycket som andra kvinnor och män i min ålder. Min hjärna tröttar ut mig med sina tankar och det kaos den skapar i mitt huvud igång. Detta gör mig ledsen och frustrerad och irriterad på mig själv. Dessutom påverkar det min familj som inte mår bra av mitt humör.

Det är nog bara att gilla läget och acceptera sina brister. Antagligen är det jag själv som dömer mig hårdast....

ps. Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

Trött men glad

Trött men mycket glad efter att ha arbetat min första vecka på nya jobbet. MASSOR med nya intryck, nya saker att lära sig och nya människor att lära känna. Men såååå kul!

Allt har fungerat över förväntan, både på arbetet och hemma. Vi har lyckats få ordning på hämtning och lämning på dagis trots omöjliga buss och tågtider. Det tar mig tex 1 timme att ta mig till arbetet på morgonen men på kvällen tar det 2timmar och en kvart att åka kommunalt! Inte konstigt att folk kör bil istället. Skulle nog också gjort det om inte bensinen vart så förbaskat dyr!

Så för mig, den mycket kvällströtta mamman, blir det nu tidiga kvällar.

På jobbet har jag funderat på om jag ska berätta om min ADD, men bestämt mig för att vara tyst, så länge allt känns bra. Jag har lyckats hålla alla beställningar i huvudet och så länge kunden är nöjd är jag nöjd.

För övrigt har ju nästan alla mina arbeten fungerat, där är jag ju endast för att jobba. Jag slipper hålla ordning på allt annat, barn, djur, mat, tvätt mm. Fokuseringen är på 100% på kunden och det jag gör för tillfället.

I helgen ska jag njuta av att träffa familjen och vara i trädgården. Hoppas ni läsare också får en fin helg!

En ansvarsfråga

Har kommit fram till att det faktiskt är jag som bestämmer vad som är bra för mig. 

Jag bryr mig alltid om vad andra tycker och tänker och låter mig lätt påverkas av vad vänner, föräldrar, bekanta ska tro eller tycka. 

Detta har gjort mig till en "nickedocka" som konstant har ångest över 

inte räcka till, passa in, vara bra nog.

Detta har jag länge skyllt på de andra. Egentligen är det ju mitt ansvar att se till att jag mår bra! Att jag själv gör det JAG mår bra av. 

Kanske inte så konstigt för andra att inse, men för mig har det tagit fyrtio år.

Dags att ändra på detta!