Tacksamhet och att blicka framåt

Ibland är det svårt att vara tacksam. Som när allt känns som ett svart hål och allt går emot mig. Då vill jag helst lägga mig ner och dö en smula, och det gör jag, jag kastar mig ofta på sängen och tjuter som ett barn, tycker synd om mig själv och familjen. 

Fast som ni vet och som jag inser efter en stund, hjälper det inte. 

Inte ens nu i veckan när jag fick det "fantastiska" meddelandet från A-kassan. Vi har kommit fram till att din ersättning är 309 kr per dag och här ska tilläggas att på detta ska jag betala skatt. Så just nu ska jag och min familj klara oss på ca 5000 kr i månaden tycker A-kassan. Detta pga av att jag sista åren inte jobbat heltid och dessutom varit sjukskriven. Jo, förresten glömde jag de 2200 kr som vi får för barnen. Det vill säga 7200 kr att leva för. Betala hyra, mat och leva för övrigt. Hur ska det gå till?

Jag kasta mig som sagt på sängen och tjöt. Oron och förtvivlan rinner liksom över, Dessutom har den här förbannade förkylningen knäckt mig lite och jag kan inte träna och få utlopp för min överskottsenergi. Hjärnan överarbetar allting och jag får jobbig ångest. Så då känns det som att snora i kudden är det bästa alternativet. En stund iallafall.

Fast sedan när jag fått snörvlat ut "tjockheten" som hjärnan drabbats av, som gör att jag bara ser allt så negativt, börjar jag titta framåt istället. Att bli uppsagd från jobbet är kanske den knuff jag behöver för att skaffa mig ett bättre arbete. Ett arbete med trevliga arbetskamrater och en chef som kan leda en grupp är ju betydlig bättre än det ställe jag varit på. Eller så är det knuffen som behövs för att jag ska våga satsa på att vara min egen chef igen.

Dessutom tänker jag efter och känner mig tacksam över familjen och vännerna som finns runt omkring oss. Alla ni som hört av er sedan mitt förra inlägg och erbjudit oss hjälp. Ni är ovärderliga!

Ni kommer med tips på mat, erbjudande att låna pengar och bjuder på mat. Tack!

Nu går året dom känns som en lång uppförsbacke äntligen mot sitt slut. Ett år fullt med sorg och förtvivlan, vänner och husdjur som dött, arbeten som förlorats, sjukdomar som bekämpas, skolproblem som aldrig tar slut. Kan vi bara dra ett svart streck över eländet, knyckla i hop skiten och kast iväg det?

Nu ser jag framåt, året som kommer kan bara bli bättre. Min kropp fungerar bättre än på många år. Jag har lovat mig själv ett år till med rugbyspel med världens bästa rugbylag. Jag vara delaktig i ett nytt projekt som sträcker sig fyra år framåt, en utmaning som ska bli superspännande. Dessutom tror jag att tiden nu i vinter, då jag är ledig får mig att komma fram till vad jag vill göra framöver. 

Ett oskrivet bok ligger framför oss.  År 2017, full med tomma blad, tolv nya kapitel som kan fyllas av roliga utmaningar, möjligheter och positiva händelser. Det är ju bara jag som kan påverka hur dessa 365 nya dagar ska se ut och vilka som ska vara delaktiga i mitt liv. 

Önskar er alla ett Gott Nytt År 2017!

Pssst.....Dessutom är det jag som på måndag skriver ett brev och överklagar A-kassans beslut

Rensa i röran

I dag har jag rensat ut i röran. Egentligen behöver jag göra det varje dag för att jag ska må bra och fungera. Går det för många dagar mellan rensningen klättrar jag mer eller mindre på väggarna och min familj, speciellt min man, känner att nu är det nog.

Det skulle kunna vara den gamla vanliga röran jag pratar om, det vill säga den som uppstår runt omkring mig, men det är just nu inte den jag menar. Jag pratar om röran som bildas inne i mitt huvud. Röran som får det att bli helt överjävligt att tänka och ordna upp saker i en för andra logisk väg är ett dagligt problem för mig. Speciellt när det är många "in-puts" från olika håll. Ofta sker detta just i hemmet, mat ska lagas, barnen behöver hjälp med än det ena, än det andra samtidigt som katter vill ha mat och hunden behöver ut och kissa.

Bild lånad från nätet.

På mitt arbete har jag faktiskt alltid klarat av att hantera detta. Jag har till och med kunnat kallas ordningsam (!), vilket förvånar mina nära vänner som kommer hem till mig. Blir jag inte störd kan jag ju organisera och sortera i oändlighet, och bra blir det dessutom.

Men som sagt, hemma är en annan sak och det som händer dagligen är just röran som uppstår i mitt huvud, alla tankar som far runt som tvätt i en tvättmaskin. Just nu handlar det mycket om att hitta ett nytt arbete och då flyger tankarna iväg. Ska jag fortsätta arbeta inom trädgårdsbranschen som jag gjort ett tag eller ska jag återgå till att arbeta med idrott och träning eller ska jag bli något helt annat när jag blir stor?

När det blir så där överfullt med tankar och idéer känner jag att det är dags att röra på mig. Jag har kommit fram till att det är det jag mår bäst av när allt hopar sig i huvudet. Det bästa jag vet är att dra på mig löparskorna och ge mig ut med vår hund Azlan. Han älskar att få springa och det är ju bara en bonus att han får motion samtidigt som mig.

Många gånger har jag tänkt på att det är tack vare att jag började spela rugby så tidigt i livet, (vid tretton års ålder) som jag klara ut livet i många år utan medicin. Jag fick ju inte min adhd-diagnos förrän först vid 40 års ålder och innan dess har jag inte haft tillgång till adhd-mediciner. Nu äter jag visserligen medicin och det är bättre ordning i huvudet, men de dagar som är bäst är helt klart de som innehåller fysisk aktivitet.

Så till er som inte riktigt får ordning på hur ni ska få ordning på tankarna. Ta en promenad. Få frisk luft och rör på dig. På något vis trillar tankarna på plats och du får ordning i röran.

 

Trött men glad

Trött men mycket glad efter att ha arbetat min första vecka på nya jobbet. MASSOR med nya intryck, nya saker att lära sig och nya människor att lära känna. Men såååå kul!

Allt har fungerat över förväntan, både på arbetet och hemma. Vi har lyckats få ordning på hämtning och lämning på dagis trots omöjliga buss och tågtider. Det tar mig tex 1 timme att ta mig till arbetet på morgonen men på kvällen tar det 2timmar och en kvart att åka kommunalt! Inte konstigt att folk kör bil istället. Skulle nog också gjort det om inte bensinen vart så förbaskat dyr!

Så för mig, den mycket kvällströtta mamman, blir det nu tidiga kvällar.

På jobbet har jag funderat på om jag ska berätta om min ADD, men bestämt mig för att vara tyst, så länge allt känns bra. Jag har lyckats hålla alla beställningar i huvudet och så länge kunden är nöjd är jag nöjd.

För övrigt har ju nästan alla mina arbeten fungerat, där är jag ju endast för att jobba. Jag slipper hålla ordning på allt annat, barn, djur, mat, tvätt mm. Fokuseringen är på 100% på kunden och det jag gör för tillfället.

I helgen ska jag njuta av att träffa familjen och vara i trädgården. Hoppas ni läsare också får en fin helg!