Idrott för alla - Låt alla bli vinnare!

I en artikel på SVT anges att barn med NPF-diagnoser tenderar att sluta idrotta i större utsträckning och tidigare än barn och ungdomar utan diagnos. Detta pga av de har svårare för att förstå ledarnas instruktioner, svårt att vänta på sin tur och att tävlingsmomenten kan vara stressande. Saker som ett barn utan diagnos kanske inte finner så svårt.

bild lånad från nätet

Detta tycker jag är väldigt oroande. Jag tror att fysisk aktivitet i form av idrott och friluftsliv är jätteviktigt för barn med NPF-diagnos då detta kan hjälpa dem att hantera sin diagnos eftersom fysisk aktivitet i olika studier visar sig främja koncentrationsförmågan, öka självkänslan samt motverkar rastlöshet, stress och sömnbesvär. Själv har jag märkt att min ångest minskar avsevärt de dagar jag genomfört någon form av träning.

Vad kan vi då göra för att behålla barn och ungdomar med speciella behov inom idrotten?
Jag tro mig veta att kan vi öka medvetenheten hos framförallt ledarna kan detta hjälpa till. Synen på att diagnoser som ADHD, aspergers och autism kan vara stora tillgångar i ett idrottslag måste stärkas. Alla ska känna sig behövda oavsett diagnos eller handikapp i tidig ålder.

Personer med tex ADHD, har ofta mycket energi och kan ofta träna och nöta in saker och moment i oändlighet. Kan de övervinna rädslan för att göra fel och "inte passa in" har du en idrottare som gör allt för att ta sig till toppen. De har förmågan att hitta lösningar och "tänka utanför boxen" vilket kan göra personen framstående då individen gärna testar nya träningsformer och övningar. Det som dock är viktigt är att inte förändra för mycket utan förbereda adepten och förenkla komplexa övningar genom att dela upp dem i olika moment innan de avanceras.

Är det svårare för ett barn med NPF att förlora? Nej, jag tror att detta är väldigt individuellt. Jag tror inte något barn tycker om att förlora. Jag är själv motståndare till för tidig elitsatsning och tycker att fokus kan läggas på annat inom idrotten än tidtagning, målräkning eller mätning.

Försök att hitta andra moment som kan bedömas när ni tränar/spelar. Vilket lag passar flest gånger innan målet utförs. Vem peppar de andra bäst på träningen? Vilket lag kan hitta på bästa hejaramsan? Få barn och ungdomar att förstå att alla är lika viktiga för laget även om man inte är med på matcherna.
Det behövs alltid människor som gör saker runt omkring ett lag. Kanske är det roligare att få vara den som har ansvar för vattenflaskor och påfyllning av dessa inför matchen/träningen och som sedan får springa in med dessa under match/träning. Detta är kanske början för någon som inte riktigt vågar spela match eller tävla, efter ett tag känns inte tävlingsmomentet så svårt och främmande och det känns ok att vara med på plan en längre stund. För vissa barn är det viktigare att få ha en tillhörighet och få känna sig delaktig än att prestera och vinna.

Som tränare och ledare ska du komma ihåg att det i de flesta fall inte syns på en person om den har en NPF-diagnos. Det kan vara så att problemen för barnet främst märks i skolan eller hemma, men att barnet fungerar perfekt i idrottsmiljön. Därför ska du alltid prata med barnet och dess föräldrar innan du talar om eventuella svårigheter/problem för hela laget. Sköter du ditt uppdrag bra ska du inte behöva göra skillnad. De flesta barn behöver tydliga regler, lätta instruktioner och extra förklaringar för att förstå.

Det viktiga är att lyfta varje barns positiva egenskaper. Har skoldagen bestått av stora hinder av "måsten och uppförsbackar" kan det vara fantastiskt skönt att få göra av med överskottsenergin genom att bara få springa av sig eller göra roliga övningar i sin fritidsaktivitet. Se överskottsenergin hos ett barn som en tillgång. Ge dem extra uppgifter, som löprundor, hämta koner, hjälpa till att snitsla banor eller skriva upp saker. Ha alternativa övningar som är enkla och uttröttande om en övning är för svår så att ingen behöver känna sig utanför genom att stå bredvid-

Med lite extra förberedning och framförhållning tror jag att vi kan få fler att stanna kvar inom idrotten. Du som ledare kan förändra och se till att alla känner sig välkomna och behövda. Leta gärna böcker och information för att lära dig mer. Jag hjälper gärna till om du som ledare eller förälder vill ha tips och råd.

Som barn och ungdomsledare är det din uppgift att se till att alla får känna sig som vinnare!

Tacksamhet och att blicka framåt

Ibland är det svårt att vara tacksam. Som när allt känns som ett svart hål och allt går emot mig. Då vill jag helst lägga mig ner och dö en smula, och det gör jag, jag kastar mig ofta på sängen och tjuter som ett barn, tycker synd om mig själv och familjen. 

Fast som ni vet och som jag inser efter en stund, hjälper det inte. 

Inte ens nu i veckan när jag fick det "fantastiska" meddelandet från A-kassan. Vi har kommit fram till att din ersättning är 309 kr per dag och här ska tilläggas att på detta ska jag betala skatt. Så just nu ska jag och min familj klara oss på ca 5000 kr i månaden tycker A-kassan. Detta pga av att jag sista åren inte jobbat heltid och dessutom varit sjukskriven. Jo, förresten glömde jag de 2200 kr som vi får för barnen. Det vill säga 7200 kr att leva för. Betala hyra, mat och leva för övrigt. Hur ska det gå till?

Jag kasta mig som sagt på sängen och tjöt. Oron och förtvivlan rinner liksom över, Dessutom har den här förbannade förkylningen knäckt mig lite och jag kan inte träna och få utlopp för min överskottsenergi. Hjärnan överarbetar allting och jag får jobbig ångest. Så då känns det som att snora i kudden är det bästa alternativet. En stund iallafall.

Fast sedan när jag fått snörvlat ut "tjockheten" som hjärnan drabbats av, som gör att jag bara ser allt så negativt, börjar jag titta framåt istället. Att bli uppsagd från jobbet är kanske den knuff jag behöver för att skaffa mig ett bättre arbete. Ett arbete med trevliga arbetskamrater och en chef som kan leda en grupp är ju betydlig bättre än det ställe jag varit på. Eller så är det knuffen som behövs för att jag ska våga satsa på att vara min egen chef igen.

Dessutom tänker jag efter och känner mig tacksam över familjen och vännerna som finns runt omkring oss. Alla ni som hört av er sedan mitt förra inlägg och erbjudit oss hjälp. Ni är ovärderliga!

Ni kommer med tips på mat, erbjudande att låna pengar och bjuder på mat. Tack!

Nu går året dom känns som en lång uppförsbacke äntligen mot sitt slut. Ett år fullt med sorg och förtvivlan, vänner och husdjur som dött, arbeten som förlorats, sjukdomar som bekämpas, skolproblem som aldrig tar slut. Kan vi bara dra ett svart streck över eländet, knyckla i hop skiten och kast iväg det?

Nu ser jag framåt, året som kommer kan bara bli bättre. Min kropp fungerar bättre än på många år. Jag har lovat mig själv ett år till med rugbyspel med världens bästa rugbylag. Jag vara delaktig i ett nytt projekt som sträcker sig fyra år framåt, en utmaning som ska bli superspännande. Dessutom tror jag att tiden nu i vinter, då jag är ledig får mig att komma fram till vad jag vill göra framöver. 

Ett oskrivet bok ligger framför oss.  År 2017, full med tomma blad, tolv nya kapitel som kan fyllas av roliga utmaningar, möjligheter och positiva händelser. Det är ju bara jag som kan påverka hur dessa 365 nya dagar ska se ut och vilka som ska vara delaktiga i mitt liv. 

Önskar er alla ett Gott Nytt År 2017!

Pssst.....Dessutom är det jag som på måndag skriver ett brev och överklagar A-kassans beslut

Rensa i röran

I dag har jag rensat ut i röran. Egentligen behöver jag göra det varje dag för att jag ska må bra och fungera. Går det för många dagar mellan rensningen klättrar jag mer eller mindre på väggarna och min familj, speciellt min man, känner att nu är det nog.

Det skulle kunna vara den gamla vanliga röran jag pratar om, det vill säga den som uppstår runt omkring mig, men det är just nu inte den jag menar. Jag pratar om röran som bildas inne i mitt huvud. Röran som får det att bli helt överjävligt att tänka och ordna upp saker i en för andra logisk väg är ett dagligt problem för mig. Speciellt när det är många "in-puts" från olika håll. Ofta sker detta just i hemmet, mat ska lagas, barnen behöver hjälp med än det ena, än det andra samtidigt som katter vill ha mat och hunden behöver ut och kissa.

Bild lånad från nätet.

På mitt arbete har jag faktiskt alltid klarat av att hantera detta. Jag har till och med kunnat kallas ordningsam (!), vilket förvånar mina nära vänner som kommer hem till mig. Blir jag inte störd kan jag ju organisera och sortera i oändlighet, och bra blir det dessutom.

Men som sagt, hemma är en annan sak och det som händer dagligen är just röran som uppstår i mitt huvud, alla tankar som far runt som tvätt i en tvättmaskin. Just nu handlar det mycket om att hitta ett nytt arbete och då flyger tankarna iväg. Ska jag fortsätta arbeta inom trädgårdsbranschen som jag gjort ett tag eller ska jag återgå till att arbeta med idrott och träning eller ska jag bli något helt annat när jag blir stor?

När det blir så där överfullt med tankar och idéer känner jag att det är dags att röra på mig. Jag har kommit fram till att det är det jag mår bäst av när allt hopar sig i huvudet. Det bästa jag vet är att dra på mig löparskorna och ge mig ut med vår hund Azlan. Han älskar att få springa och det är ju bara en bonus att han får motion samtidigt som mig.

Många gånger har jag tänkt på att det är tack vare att jag började spela rugby så tidigt i livet, (vid tretton års ålder) som jag klara ut livet i många år utan medicin. Jag fick ju inte min adhd-diagnos förrän först vid 40 års ålder och innan dess har jag inte haft tillgång till adhd-mediciner. Nu äter jag visserligen medicin och det är bättre ordning i huvudet, men de dagar som är bäst är helt klart de som innehåller fysisk aktivitet.

Så till er som inte riktigt får ordning på hur ni ska få ordning på tankarna. Ta en promenad. Få frisk luft och rör på dig. På något vis trillar tankarna på plats och du får ordning i röran.

 

Det onormalt normala

Vem fan är normal egentligen?
Vem är det som bestämmer vem som är normal? Är det modeindustrin? Bloggarna? Politikerna? Eller är det du själv som avgör om du är normal eller ej?

Att leva med en diagnos är som att vara den där stjärnformade klossen i en plocklåda för barn. Stjärnklossen är liksom svårast att få på plats. Den passar inte in i den andra hålen hur du än gör, det kvittar hur mycket du än bankar och slår så funkar det inte. Vissa av klossarna kan med lite vilja och våld tvingas in i fel hål, men det blir skav och märken. Jag tror du förstår.

Bild lånad från www.jollyroom.se

Efter många prövande, fixande och trixande lär du dig hur stjärnklossen ska sitta, på vilket håll och i exakt vilket hål den ska vara. Ungefär så känns det att ha en diagnos. Du är den stjärnformade klossen och plocklådan är situationen du ska passa in i. Det kan vara skolan, arbetet, fritidsverksamheten eller vardagliga aktiviteter som att handla i en affär, gå till badhuset, besöka tandläkaren eller något annat.

De flesta människor förstår aldrig ens att de är en form av kloss. De nuddar knappt kanterna i klosslådan. De glider genom livet som om de var inoljade och de stöter aldrig på hinder. Andra kanske någon gång känner av kanten, de har kanske lite svårt att med vissa småsaker, men efter att ha testat på ett par gånger glider de genom hålet, dvs händelsen som om de aldrig gjort annat.

Men sedan har du ju oss. Vi som spretar åt lite olika håll. Vi som inte är så där förbannat vanliga, vi som kanske är lite för mycket både här och där. Vissa av oss har själv valt att vara annorlunda. Andra av oss vill gärna passa in i de osynliga ramarna som sätts upp, men lyckas aldrig förstå mönstret. Andra av oss väljer helt enkelt vår egen väg.  

Skolan är ett fantastiskt exempel. Det finns såklart en bra förklaring till det. Vi kan inte ge en lärare och en läroplan till varje elev som börjar skolan. Men det måste ju finnas något sätt att kunna möta behoven för de som inte glider igenom det uppsatta hålet. (Den fyrkantiga ramen som jag anser det vara)

Jo, för skolan är en fyrkantig värld. Du ska vilja sitta i en bänk, du ska vilja lyssna på en pedagog och du ska följa klassens läroplan i den takt som den är anpassad. Skulle du på något sätt halka efter, eller hinna före, blir du genast ett problem för etablissemanget. 

Ifrågasätter du för mycket som elev anses du vara för utmanade och frågvis. Sitter du tyst och grubblar är du blyg och frånvarande. Ditt sätt att vara och utvecklas på passar inte in i ramen för hur skolvärlden är uppbyggd. Följ med i rätt takt, gapa och svälj det som serveras, be inte om mer eller mindre och skolvärlden är nöjd.

Ännu värre är kanske tiden utanför själva klassrummet. Den tiden som i skolans värld kallas rast. Rast från vadå? För många av oss stjärnklossar är det definitivt ingen dans på rosor. För då blir det plötsligt fritt fram för alla som inte tycker att stjärnklossen passar in, att berätta det och försöka forma om klossen till något mer likt deras form. Oftast sker detta förhoppningsvis endast genom verbal retsamhet, men i många fall sker även fysiska angrepp. Vissa klossar blir till slut så avtrubbade och nednötta att de slinker igenom hålet fast med många ärr i själen. Att laga en trasig stjärna är inte lätt.

Likadan kan vuxenvärlden vara. Som stjärnkloss har du kanske medvetet eller omedvetet valt en annan livsstil än andra. Detta gör dig främmande i andras ögon. Du går mot strömmen, väljer andra vägar, andra värden i livet. 

Kanske har du valt bort att bo i ett dyrt, renoverat hus med en fet ny bil på uppfarten, du har valt att arbeta mindre och tillbringa mer tid med familjen. Du kanske har valt bort att arbeta heltid för att du helt enkelt inte orkar med arbetsvärldens krav på dig. Du vill kanske ha tio katter som sällskap istället för familj, eller så kanske du väljer att lägga alla ledig tid på ett intresse du har. 

Vem har rätt att döma dig? Speciellt inte om du inte skadar någon annan. Du måste ju inte ha de dyraste märkeskläderna, åka på två semesterresor per år, ha senaste mobiltelefonen och vilja göra karriär för att anses vara normal. Alla kan inte bli forskare, ingenjörer eller chefer. Vi behöver även människor som står vid löpande band, sitter i kassan i mataffären, som tömmer sopor och kör Taxi.

Bild lånad från Pinterest

Så länge du mår bra av att vara stjärnklossen ska du göra på ditt sätt. Som barn kan det vara svårt att få vara på det sätt som känns bra. Vuxenvärlden måste här bli bättre på att förstärka och stötta barn som sticker ut. Tvinga inte in dem i den tilltänkta mallen utan lär dem hantera sina förmågor och ta vara på dem. Dessutom, lär de barn som inte är stjärnklossar att alla klossar är lika mycket värda, oavsett form eller färg. Acceptera olikheter, försök inte få alla att vara lika. Alla kan lära sig något av någon annan. 

Och du som är vuxen, acceptera att alla inte vill och kan leva som du. Andras verklighet ser kanske annorlunda ut. 

Vår värld och utveckling hade inte sett ut som den gör idag (på gott och ont), om inte 

de som vågade sticka ut och pröva nya saker hade gjort det. 

För att klosslådan ska bli komplett behövs alla klossar! Tänk utanför lådan!

En diagnos är ingen ursäkt

Bild lånad från nätet

Flera gånger senaste tiden har jag på olika sociala forum läst diskussioner om att någon med diagnos slagit eller på annat sätt våldfört sig psykiskt eller fysiskt på sin partner eller sina barn. Hen som lever med en partner som misshandlar har frågat om detta är vanligt och om detta är ett förekommande beteende hos någon med en NPF-diagnos.

För er som inte är insatta i vad NPF är betyder det Neuro Psykiatriska Funktionsnedsättningar och innefattas av flera olika diagnoser. En person kan ha en diagnos eller flera stycken, och för att få en diagnos behöver du utredas av en specialläkare.

Tillbaka till det jag tänker skriva om. För det första vill jag säga en diagnos ser olika ut hos olika människor. Vi är alla unika individer, med olika bakgrund, förutsättningar och möjligheter. Vi hamnar i olika situationer och utsätts för olika påfrestningar varje dag. Detta gör att du som individ måste lära dig att handla och agera utifrån vad du är med om. 

Som barn är detta en del av din uppfostran. Förhoppningsvis har du någon i din närhet, en förälder, ett äldre syskon eller annan person som lär dig att man inte slår och är elak mot någon annan. Har du en diagnos redan som barn behöver du extra hjälp i vissa (ganska många)situationer.

Har du en diagnos kan det vara svårt med speciellt vissa saker, tex impulskontroll, samspel med andra och att uttrycka sig. Detta kan såklart både för barn som vuxna leda till stora problem i kontakten med andra, och alla oavsett diagnos eller ej behöver lära sig hantera detta. 

Nu låter det som att jag står här med min lilla pekpinne och menar på att detta är lätt som en plätt att lära sig. Det är det inte. För ett barn utan diagnos kan detta vara problem nog. Många barn med diagnos tar till knytnävarna när saker och ting inte går deras väg och deras utåtagerande leder ofta till ännu fler problem och svårigheter i kontakt med andra. 

Nu tänker jag inte skriva om barn i detta inlägget utan detta ska i första hand handla om vuxna. 

Du får aldrig, om det inte är i absolut nödvärn, slå eller skada en annan människa, eller djur för den delen. Har du en NPF-diagnos, anser jag att det är din skyldighet att lära dig hantera denna i de situationer du utsätts för. 

Även om din partner driver dig till vansinne med sitt tjat så får du inte slå hen. Du som har en diagnos ska aldrig heller låta någon slå dig eller utsätta dig för kränkningar för att du har dina problem.

Jag som själv har ADHD kan förstå att jag är jättejobbig att leva med. Jag är rörig, impulsiv, har svårt att koncentrera mig, fast ibland kan jag inte sluta med det jag gör. Jag lyssnar inte och jag glömmer hela tiden bort vart jag lagt mina saker. Dessutom gråter jag för minsta motgång och förstår inte alltid min eller andras avsikter i en diskussion eller händelse. Allt detta och lite till gör såklart att min man blir skogstokig på mig ibland. 

Men, detta betyder inte att han på något sätt får lov att slå på mig eller att jag sopar till honom för att jag tycker att han är elak när han påpekar mina brister. 

Hårda ord haglar tätt här hemma ibland, det är inget jag är särskilt stolt över, men ingen av oss har någonsin slagit eller kränkt den andra eller våra barn när vi varit arga. 

Blir du som har NPF-diagnos eller du som lever med någon som har diagnos bli slagen eller på något sätt bli kränkt ska du anmäla detta till polisen. 

I första hand tycker jag att du ska prata med din kurator eller med någon annan professionell person som kan hjälpa dig.

Vill du prata med någon anonymt finns det flera olika ställen att vända sig till:

Kvinnofridslinjen 020-50 50 50

Mansjouren

Mind 90101 

Kyrkans Jourtjänst 031-80 60 50
Polis 112

Är det du som slår eller kränker någon annan tycker jag också du ska söka hjälp. Du måste lära dig att hantera ditt beteende. Genom olika strategier och metoder samt eventuell hjälp av medicin kan du lära dig att hantera och reda ut situationer utan att ta till våld. Att du har diagnos betyder absolut inte att det är en förmildrande omständighet, snarare är du skyldig att lära dig hantera denna.

Acceptera aldrig att bli slagen. Gå direkt! Vare sig det är du, barnen eller era djur som blir slagna!

Bara en sak till. Detta är mina tankar/åsikter. Fast jag anser nog att jag har rätt i att ingen ska behöva bli slagen! 

Acceptans och utanförskap

De flesta människor har nog befunnit sig i en situation eller i ett sammanhang där de känt sig utanför. I vissa fall ha du kanske själv valt att stanna utanför gruppen och inte velat ge dig in i gemenskapen, utan avvaktat utanför. I andra fall vill du inget annat än att passa in och jobbar för att få vara med, men ändå hamnar du liksom avsides. Ibland funderar du inte ens över hur det blir eftersom allt funkar och du smälter in och blir accepterad och känner dig välkommen 

Jag har hela livet ibland haft svårt att känna mig accepterad i vissa grupper och känner mig ibland utanför och utelämnad. Kanske är det för att jag är en person som många anser tar stor plats och är väldigt frågvis. Dessutom avskyr jag orättvisor och ifrågasätter när det inte känns bra eller någon behandlas illa. Jag har alltid haft en dålig självkänsla som jag jobbar med och förstår ibland inte när folk inte är tydliga med sitt budskap. Detta är nog vanligt för oss med ADHD/ADD, vilket jag fått bekräftat av min kontaktperson. 

Jag önskar ofta att jag kunde rycka på axlarna när jag känner mig utanför och gå vidare ändå, men när det händer gång på gång känns det svårt att släppa. 

Många känner sig utanför på sin arbetsplats, i sin skolklass, i sitt idrottslag och det är något som kan hända utan att de runt omkring vet om det. I vissa fall är det så att personen utsätts för personliga angrepp, mobbing och till och med blir fysiskt slagen Detta är så klart oacceptabelt. 

Men det många inte tänker på och som faktiskt är lätt att glömma är när någon i gruppen glöms bort. Gång, på gång, på gång.

Eller ignoreras, omedvetet eller medvetet. Jag tänker då på att du som arbetskamrat eller studiekamrat lämnas utanför diskussioner som gäller arbetet, du får inte information om förändringar, möten eller uppgifter. Detta får dig att känna dig ignorerad, glömd och oaccepterad. Jag själv blir väldigt ledsen i situationer och tror mig själv ha gjort fel. 

Fast situationen kan också vara tvärt om. Jag ska berätta med om en situation där det varit tvärtom. Jag förväntade mig att vara utanför i en grupp, där jag inte visste om jag skulle bli accepterad. I stället fick gruppen, i det här fallet rugbylaget, mig att känna mig som en i "gänget", trots stor åldersskillnad. 

När jag bestämde mig för att satsa på att spela ännu en rugbysäsong, efter många års uppehåll, kände jag mig lite orolig över hur det skulle gå. Jag är ju trots allt 42 år och skulle rent åldersmässigt vara mamma till halva rugbylaget, dessutom var jag inte riktigt i fysisk form när jag fick mitt infall. 

Fast i ett lag, där varje spelare är viktig för truppen, är det viktigt att få alla att känna sig välkomna. Ung, som gammal, stor som liten, snabb som stark. Alla behövs. 

Men de unga, snabba, tjejerna fick mig att känna mig som en i laget, både på som utanför plan. Detta är underbart och jag kan säga att det känns fantastiskt att få vara delaktigt. Alla i laget och vår fina tränare är så måna om att alla ska få information, känna sig behövd och sedd. 

Så snälla ni, både ni med och utan diagnos. Glöm inte era medmänniskor runt om kring er. Det är så lite som gör att en människa känner sig sedd och hörd. 

Att orka eller inte orka....

Jag orkade. Trots att jag inte trodde att jag skulle fixa det. Sista tiden, eller rättare sagt de tre senaste månaderna har ingen ork infunnit sig. Jag har gjort flera tappra försök att ge mig ut och löpträna ,men jag har ofta fått gå och varit besviken och ledsen när jag kommit hem.
Normalt brukar ju kroppen bli piggare och uthålligheten utökas efter ett visst antal träningspass. Men icke i min dumma kropp. Benen har känts som två stolpar och lungkapaciteten som minimal. Jag har aldrig kunnat bli beskylld för att vara snabb, men jag har varit både stark och uthållig. Trots viktnedgång och ökad muskelmassa uteblir konditions-och styrkeutvecklingen. Skit!!!

Men sedan är det ju såhär, att har jag då bestämt mig för att genomföra en sak, så bannemig ska det bli av. Målet för året var att klara Trelleborgsklassikern, tre olika lopp, tre olika distanser.
Det första loppet, Sydkustloppet, 21 km klarade jag trots missödet att få ett rejält skoskav.
Trelleborgsloppet, 10 km, gick i stadsmiljö, på asfalt, vilket jag avskyr, var här jag för första gången kände av den här otroligt trista tröttheten. Där jag normalt brukar komma in i "andra andningen", infann sig liksom inte och jag sprang i vad som kändes som en mils uppförsbacke.
Sista loppet för året, på Nyårsafton var jag tveksam till om jag ens klarade av att genomföra. Hela december har jag varit trött, hängig och haft feber vid ett par tillfällen. Mitt mål blev till slut att genomföra loppet och iallafall ta mig i mål. Kallt som rackarns och i lätt motvind tog jag mig igenom jag de knappa 7 km.

Visserligen känner jag mig ganska stolt över att jag genomförde vad jag satt mig för, men det känns inte riktigt bra. Jag skulle vilja känna glädje och ork inför träningsåret 2016. Nu känner jag bara trötthet, Både psykiskt och fysiskt. Min psykiatriker kan inte riktigt svara på om det beror på mina mediciner, min utmattningsdepression eller om det är en fysisk åkomma.
I veckan som gick var jag hos på vårdcentralen för att kolla blodtrycket. Detta visar sig ännu en gång vara för högt, trots att jag äter blodtrycksmedicin. Nästa vecka ska jag träffa läkaren för att ta ytterligare prover och försöka reda ut vad som är felet.

Just nu har jag tagit en paus från löpträningen, istället blir det långa hundpromenader och styrketräning. Om jag är trött? Ja, jag tror jag skulle kunna sova i en vecka om det inte varit för att barnen behöver mig.

Trött, tröttare, Cilla

Just nu är jag sjukskriven. Det har jag varit ett tag. Det var flera år sedan  jag sist var sjukskriven på grund av min psykiska ohälsa, men just nu orkar jag helt enkelt inte arbeta.
När varken arbetet på jobbet klaras av eller vardagen hemma fungerar är det svårt att hitta motivationen till någonting. Jag får tvinga mig till vissa saker för att få dagen att flyta på och jag tar all energi jag har för att få familjen att fungera.
Familjen är den som känns viktigast just nu och den kommer hela tiden i första hand. Detta är en svår kombination eftersom jag känner att jag som förälder är ansvarig för familjens mående. När både jag och min man mår dåligt är det extra tufft.

Många i min omgivning undrar. Undrar varför jag är hemma? Varför jag orkar träna om jag är sjukskriven? Varför vi åker på utflykter? Varför är jag med barnen i skolan?

Träna gör jag för att må bättre. Många blir trötta av att träna. Det blir såklart jag också. Samtidigt ger det mig positiv energi och rensar mitt huvud på negativa tankar. När stressen och ångesten håller på att äta upp mig inifrån behöver jag dra på mig löparskorna och ge mig ut.

Utflykter behöver både jag och familjen för att få en paus hemifrån. Att se hemmets fyra väggar dagligen under en längre tid gör ingen något gott, Det betyder inte att jag inte mår dåligt. Barnen ska inte behöva lida för att jag är sjukskriven och ett helt sommarlov hemma i trädgården är inte så roligt.

Ja, jag hälsar på mina barn i skolan under min sjukskrivning. Barn mår ofta dåligt av att se sina föräldrar ledsna. Fast vi här hemma försöker förklara att mammas trötthet går över blir de såklart oroliga när jag ofta är ledsen. Därför har jag försökt följa med barnen till skolan de dagar jag känner mig något piggare för att de ska känna sig trygga. De vill gärna visa vad de gör och jag får en inblick i hur deras vardag ser ut.


Vila kan man göra på många sätt. Det behöver inte betyda att man ligger nedbäddad i en sjuksäng. För mig handlar det om att hitta tillbaka till en stabil vardag som jag och familjen mår bra i. Att få ny energi så jag orkar ta tag i problem, orkar utför mitt arbete och fungera fullt ut som människa igen,

Självhjälp genom fysisk aktivitet.

Jag fick inte min ADD-diagnos förrän för ca två år sedan. Vilket betyder att jag levt i fyrtio år utan diagnos. Diagnosen har egentligen ingen större betydelse nu längre, men på något vis gör den det lättare för mig i min vardag. Jag kan helt enkelt utesluta vissa faktorer som påverkar mitt mående och jag vet hur jag ska "tackla" mina känslor.

Under många år levde jag ensam, dvs utan familj. Nu har jag man och barn. Som singel hade jag ingen att ta hänsyn till och jag kunde göra det som föll mig in för stunden. Det som jag i efterhand förstått har fått mig att må bäst av är fysisk aktivitet. Under många år, från det att jag var fjorton och framåt spelade jag rugby, en fysisk idrott med stor gemenskap. Här finns det plats för alla. Jag som aldrig varit snabb, men betydligt starkare och uthålligare fick en given plats bland forwardsen, där det behöves stora tjejer med starka ben och rygg. Rugbyn och idrottsintresset fick mig att välja att flytta till Stockholm, jag studerade på Bosöns IFHS och sedan gick jag Specialidrottstränarprogrammet på GIH. En krånglande rygg och nacke satte stopp för rugbykarriären och jag kom aldrig så långt att jag fick dra på mig den blå-gula dressen för att försvara de svenska färgerna i landslaget. Istället fortsatte jag en tid som ledare och tränare för juniorer.

Under åren i Stockholm utbildade jag mig även till Aerobicsledare, massör och Personlig tränare. Flera år arbetade jag med detta innan jag en dag tröttnade på hela cirkusen. Allt handlade om utseende och skönhet. Jag träffade min man och vi skaffade barn. Träningen kom plötsligt i andra hand och hamnade längre och längre ner på prioritetslistan.

Nu tio år senare; barnen har växt sig större, min vardag har "rörts till" av att vardagen numera inte är min egen. jag måste ta hänsyn till så mycket mer. När ångesten kommer kan jag inte "bara" dämpa den med att dra på mig joggingskorna och dra ut en långrunda. Jag kan inte sticka iväg till gymmet, halv åtta, mitt i läggningsrutinena. Rugbyn gav mig under många år ett lugn i själen. Jag fick utlopp för känslorna, jag blev fysiskt och psykiskt trött. 

Effekten som fysisk aktivitet ger är att den ökar vår Dopaminreglering. Dopamin är ett hormon som är kopplat till vår hjärnas belöningssystem. Det ger signaler som gör oss glada, euforiska och lugna. Har du brist på dopamin kan du drabbas av depressioner, sömnsvårigheter och problem med koncentrationen. Stor brist på dopamin kan leda till bla ADHD, Parkinson, depressioner och RLS. 

Forskning visar att dopaminnivåerna kan regleras med medicin, bla Concerta och Ritalin.Samtidigt visar forskningen att bra kost i kombination med träning är lika bra. 

Träningen börjar åter få en viktig del i min vardag. Det känns som jag tappade bort mig själv under flera år. Stressen ökade och kaos uppstod i vardagen. Med hjälp av daglig motion har jag återfått ett visst lugn i min "skenande hjärna" och både jag och resten av familjen mår bättre.

Löpträning i kombination med Yoga är en del av min medicinering numera. Detta kommer jag berätta mer om.

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

Engagemang och lathet

Att ha ADHD/ADD innebär(iallafall så jag uppfattar det) som att ha en brusande, flimrande tv-kanal i huvudet.
 Det är mycket sällan jag får stopp på in och utflödet ur min hjärna. Tankar inifrån och influenser utifrån springer om vartannat i en snurrdörr. Jag har mycket svårt att få stopp på hjärnverksamheten och hitta en "tillfredsställande" balans.

Jag fick frågan av en läsare här om vi med ADD/ADHD ofta är lata och oengagerade.. Då vill jag ställa en fråga tillbaka; Vad definieras som lat? När är jag oengagerad?

Jag tror inte att jag är lat medvetet. Jag tränar varje vecka, jag sköter mitt arbete och jag tar hand om det mesta hemma. Mina barn har rena kläder på sig varje dag i skolan, men orkat eller velat stryka dem har jag inte gjort. Vi äter hemlagad mat så gott som alla dagar i veckan, men precis som i de flesta andra familjer fuskar vi ibland och köper hämtmat av något onyttigare sort. Att köpa färdig mat ser jag som ett hjälpmedel om jag själv är trött och känner att det är viktigare att lägga tiden på¨att umgås med familjen istället för att muttrande ställa mig och laga mat.

Oengagerad vill jag inte kalla mig. Jag är engagerad i det jag håller på med. Sitter jag och läser en bok, tittar på TV eller lagar mat så är jag engagerad i detta. Jag tycker då inte jag är oengagerad i min sons spel på plattan, där en vithaj ska äta upp X antal livbojar. Det engagerar mig INTE. Jag kan helt enkelt inte släppa det jag gör för att hitta nöje i vithajarna, till sonens stora sorg. Sätter jag mig däremot ner med sonen efter jag har lagat maten färdigt och tittar på hans spel, kan ni ge er tusan på att jag blir engagerad av hajar. Då vill jag genast själv spela. Jag vill pröva olika hajspel och låter inte sonen ha plattan i fred. Vill det sig riktigt illa slutar det med att jag beställt en egen surfplatta och börjar ladda ner spel till höger och vänster.
Förstår ni?
Ibland går det inte att hejda sig, är jag engagerad i en sak så går jag "all-in". Lagom är inte min grej.

Är jag då lat för att jag lägger mig och vilar? Jag vet många med ADHD/ADD som blir beskyllda för att vara lata. De får ingenting gjort, allt blir en enda röra hemma hos dem. De klara helt enkelt inte av att hålla ordning. Jag kan bara prata för mig själv och jag kan berätta att detta är något jag tänker mycket på.
Jag älskar ordning, vilket man inte kan tro om man kommer hem till mig. Här ligger högar med saker, tidningar och leksaker samlat i olika konstiga balanstorn.
Tanken är att jag ska placera dessa saker på "sina ställen." Dvs om nu sakerna har ett bra ställe att "bo" på. Ofta börjar jag att lägga sakerna på sina rätta platser, men jag kommer av mig, För när jag väl kommer till en plats där saken ska ligga hittar jag en annan sak som ska vidare. Detta slutar i en "never-ending-story" som gör att jag tröttnar på "städningen". Därför kommer jag ibland inte igång med min städning, jag skiter helt enkelt i det. Jag inser att det kommer sluta med att jag yrar runt och inte blir färdig och det slutar med att jag stökat till det ännu med.
När jag ser att det kommer bli ännu rörigare tar jag oftast och rymmer. Rymmer in i en bok, in i telefonen eller in i ett pysselprojekt. Då stoppar jag hjärnans framfart och den måste koncentrera sig på det jag gör. Oftast går det bra, med ett tillägg att de runt omkring tycker jag är oengagerad.

Moment22 i ett nötskal.

Skicka vidare....

Efter mitt inlägg igår fick jag stor respons. Över hundra människor var under en timme, inne och läste mitt inlägg. Kul! Bra! Fantastiskt!

Jag fick bland annat frågan om det var ok att dela mina inlägg här från bloggen på Facebook och det får ni så klart mer än gärna. Hela tanken med att jag skriver inlägg i den här bloggen är att fler ska få läsa om hur det är att ha Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framför allt ADD som jag begåvats med. Ju fler som delar, desto fler som läser och detta i sin tur hoppas jag leder till att människor runt omkring oss förstår och accepterar. Så dela, dela, dela.

Hur gör du då? Under varje inlägg finns små ikoner, bla.. Facebookloggan. Om du trycker på den så får du upp ett nytt fönster där du sedan trycker dig vidare för att dela.

Varför berättar jag då?

 För det första skulle jag nog vilja säga att det är av egensyfte. Jag behöver bekräftelsen att människor läser det jag skriver och tycker det jag skriver är bra. Med det vill jag säga att det är min sanning, så vardagen ser ut för mig. De runt omkring mig ser det eller uppfattar det kanske på ett helt annat sätt. Därför behöver jag få ur mig det jag upplever och hur det ibland blir bra eller på tok fel.

Det andra syftet med att blogga är, som jag skrev innan, för att missionera budskapet att vi som ibland får depressioner, har adhd/add eller andra NPF-diagnoser faktiskt är helt vanliga personer. Vi är människor som i stort sett fungerar som vem som helst.

Men ibland, mer eller mindre för vissa, ständigt för några, så fungerar ingenting.

Så tack, än en gång, för att du bryr dig. För att du vill veta mer!

Oro och ångest

Tack alla ni som gett mig snälla kommentarer och uppmuntrat mig efter förra inlägget här på bloggen och på facebook. Det är verkligen viktigt att fler får veta hur det är att leva med NPF.
Vi är inte så annorlunda än andra människor. De flesta av oss fungerar faktiskt helt normalt ( vem det nu är som bestämmer vad som anses normalt???), går till jobbet, sköter om hemmet, har barn och familj, tränar, skrattar, gråter , precis som andra.

Fast ibland blir känslor, iallafall för mig större än vad jag önskat. Just ångest och oro, kan förstoras upp och jag kan inte riktigt hantera det. Det växer sig större och större och äter upp all min kraft och ork. Även om jag VET att jag INTE ska orora mig, är det omöjligt att släppa tanken på orosmomentet och jag fastnar hos "ångestmonstret".
Ångestmonstret är som ett hål jag dras ner i och där växer oron och jag dräneras på all energi. Det bsäta jag kan göra då är att gå och vila och försöka sova bort tankarna. Något som fungerar när jag är hemma och ledig. På arbetet är det svårt att släppa jobbet för en vila. Visserligen har jag fått ångestdämpande tabletter utskrivna men att ta dessa på arbetet är ingen bra kombination. Dessutom tycker jag att de skjuter problemet framåt och att ångesten kvarstår när de går ur kroppen.

Det bästa jag kan göra förutom att lägga mig och sovaär att gå ut och gå eller springa en sväng. Fysisk aktivitet brukar få slut på mina negativa tankebanor och jaga monstret på flykt. Efter en träningsrunda kan jag skingra tankarna och "bena" upp problemen vilket lättar på orosmolnen. ändå är det svårt att få ihopa vardagen med familj, arbete och träning.

 Vad tycker du? Hur blir du av med din ångest?

Ångest

Ja, våren verkar inte riktigt vilja komma fram i vårt avlånga land. Här nere i Skåne, har vi fortfarande snö och minusgrader. Jag längtar så efter värme och sol. 

Tack och lov har vi sista dagarna haft sol igen, men det är ju sååå kallt.

Min träning inför Sydkustloppet blir lidande. Vägarna ligger isiga och slaskiga och jag har inte tränat så mycket som jag borde. Idag är det exakt en månad till start och jag har inte många mil i kroppen. Ska försöka att inte tappa modet och ge upp, för jag vill ju springa.

Känns ångestfyllt när saker och ting inte blir som jag planerat. 

Jag biter mig liksom fast i tanken och kan inte släppa den. Nu har jag ju lovat mig själv att springa och då vill jag INTE misslyckas.

Annars har jag fullt upp här hemma. På Långfredag ska jag stå på Vårmarknad och sälja mössor. För varje mössa jag säljer skänker jag 5kr till min insamling på Hjärnfonden. Du kan också köpa en mössa direkt från min webbutik om du inte kan komma till marknaden.

Ha en bra dag! I kväll ska jag förhoppningsvis komma ut en runda.

Vilda ideér

Haha, jag visste väl att jag är i gott sällskap! Det är ju faktiskt så, precis som jag skriver, att ha psykiska problem eller en annan diagnos, inte måste innebära något negativt. De flesta suckar och relaterar till en störig, stressig person som inte kan sitta still eller någon som det inte får kontakt med. 

Visserligen tycker min man att jag är svår att få kontakt med när jag är "inne i något" projekt, men det betyder inte att jag är ointresserad av honom. Jag har bara fullt upp med det jag gör!

Om du googlar på ADHD och kändis får du upp ganska träffar. Tyvärr inga vetenskapliga artiklar, utan de flesta är "hits" på skvallertidingar och olika bloggar, såsom denna. Där beskrivs kändisar med ADHD och ADD. I en kandidat-uppsats skriven av Carina Björk, En diagnos på modet: Om mediebilden av ADHD, kan jag läsa att endast en fjärdedel av de artiklar som beskriver ADHD/ADD i dags och kvällspressen är positiva, resten handlar om brottslighet och bekymmer. 

Fast jag tror att Min ADD-begåvning gör mig till något positivt. Hade inte den gett mig idéer och fått mig att se omgivningens små intryck hade jag kanske varit grå och trist som många andra!

Nu radad jag upp ADHD-kända personer som jag hittat artiklar om på nätet. Jag vill därför göra er uppmärksamma på att de kanske inte har en riktig diagnos, men visst är det underbart att kunna identifiera sig med duktiga och inspirerande människor såsom:

Leonard DaVinci

Salvador Dali

Albert Einstein

John Lennon

Edgar Allen Por

 Pablo Picasso

Bill Gates

Will Smith

Wirginia Wolf

m fl

Tyvärr måste jag säga att listan på män kan göras lång. Vad beror det på att vi kvinnor inte finns med? Nu ät det så att vi måste kämpa mer för att synas och höras. Så tjejer med NPF-diagnos. 

Nu visar vi vart skåpet ska stå!

Ordning i oredan...

lånad från nätet

Ibland blir liksom vissa uppgifter övermäktiga. Som bara det här med att städa mitt skrivbord. Mitt skrivbord är kombinerat, pyssel, sy och studiehörna. Och om ni vet hur en rörig människa är kan ni multiplicera detta med 10 så har ni min arbetsplats. 

Min man suckar och blundar när jag säger att jag ska städa, för han vet hur det blir. Oftast ännu rörigare än tidigare, jag irriterad på mig själv och studierna hamnar efter.

Nu är jag där igen, hela sportlovet har gått åt till att "städa", eller röra till. Detta har resulterat att inget har blivit sytt av beställningarna, inga studier har gjorts och alla saker jag kastade ner från skrivbordet på golvet ligger kvar...plus lite till.

I morgon SKA jag ta resten, jag lovar, mig själv....annars kastar jag resten i en sopsäck. Nu måste studierna in, beställningarna på kläder bli klara, dessutom vill barnen pyssla.

Lite nervös

Jo, det är jag nog allt. Denna termin ska jag läsa heltid på Sveriges Lantbruks universitet SLU i Alnarp. En kurs, Kyrkogårdsförvaltning, börjar i morgon och en kurs, fortsättningen på Hälsoträdgårdar börjar i April. 

Jag brukar tycka det är roligt att träffa nya människor och anta nya utmaningar men har sista tiden börjat undra vad folk tycker om mig.

Jag är glad för det mest och pratar glatt på om allt.

Kanske är det så att jag pratar för mycket?

Babblar jag bara på utan att lyssna på vad andra har att säga? 

Ja, ibland gör jag nog det. Fast oftast handlar det om att jag är rädd att glömma bort det jag tänker på att jag måste säga och då avbryter jag. Knasigt eller hur?

Har fortfarande inte fått min diagnos färdigställd. Även om min psykolog anser att jag ligger inom ramen för ADD/ADHD är jag inte diagnostiserad förrän ett gäng andra doktorer som ännu inte träffat mig har bestämt så. Men vad hjälper det? Jag förändas ju inte av en diagnos. Jag är ju fortfarande samma Cilla. Jag vill inte ha en diagnos att skylla på. Det jag vill ha hjälp med är hur jag ska hantera de dagar och stunder när allt blir kaos. När inte hjärnan gör något rätt....

Kanske lite koncentration skulle hjälpa, undrar någon? Ja, men då koncentrerar jag mig på att INTE avbryta den som pratar och då lyssnar jag ju inte. Hmmmm....tips mottages tacksamt.

Att våga berätta för att få andra att förstå

Har fått mycket respons på min Facebook-sida som jag startade förra veckan. Både människor jag känner, släkt och andra har skickat meddelande och ringt för att fråga och berätta. Kul att ni intresserar er. Tack!

Jag blir ingen annan människa eller mår bättre eller sämre för att jag skriver. Eller jo, jag mår bättre faktiskt! Kanske knasigt, men jag har alltid haft lättare att sätta ord på saker och ting när jag skriver.

Vissa går omkring hela livet och berättar inte att de år dåligt. ingen förstår varför de ser ledsna eller sura ut. Andra tar ut sin ångest och oro genom att slåss och göra dumma saker. Vissa dränker sorgerna med sprit eller andra missbruk.

Vissa kämpar sig igenom skoltiden och arbetet utan att ha någon att prata om problemet med. Om du som jag har ADD och är ung i skolan, är det inte säkert att någon förstår. Du bråkar och skriker inte, du lägger massor av energi på dina uppgifter och läxor, även om det tar lång tidefter som du har svårt att förstår. Du är ledsen och kämpar, men du biter ihop. Du vill ju visa dig själv och andra att du duger. Sedan förstår du inte alltid de andra klasskamraternas skämt, du tycker inte det är kul när någon retas med dig för du blir faktiskt ledsen.

Inte heller verkar din lärare förstå när du då blir ledsen, hon har inte sett eller hört hur du gång på gång fått utstå samma skämt, samma gliringar eller knuffar. Du gör ju aldrig någon stor grej av det. 

När till slut bägaren rinner över och tårarna kommer, vilket det på mig gör ganska ofta, då säger fröken. "Nä, men lilla Cilla. Du som är så stor, ska inte gråta. Visa inte de andra att du är ledsen, då tycker de bara det är kul att retas. Bit ihop, du är annorlunda!"

Jag glömmer aldrig de här orden....sagda av min lärare på mellanstadiet efter att jag sprungit ut i kapprummet och satt mig. Då hade jag fått nog och istället för att skrika tillbaka på den som retats och knuffats eller försökt berätta för fröken om problemet fått nog. Jag reste mig och gick!

Jag tyckte inte att jag själv var tjock, lite större än den andra. Jag hängde inte med i allt, men jag kämpade sååååå hårt för att vara bra,

TÄNK om fröken i skolan förstått varför en tjej eller killer är "annorlunda", även om hon eller han inte är bråkig. Den tysta, duktiga, försynta eleven kan också bära på ångest, oro och ledsenhet. 

Nästa gång detta hände, och nästa och nästa....valde jag att inget säga. Jag var tyst! Istället skapdes en osäker tjej som gärna gjorde andra till lags för att passa in.....

LIKADANT kan det vara för en vuxen, som levt i fyrtio-femtio år, utan vetskap om varför det svider i magen, det känns rörigt i tankarna.," jag-klarar-ingenting-dagar" till "jag-kan-allt -och-lite till-dagar". 

Därför berättar jag detta! Du är inte ensam. 

Jag har valt att berätta för jag är trött på att dölja hur jag mår. Jag vill vara trött, ledsen, glad, tokig, rädd, frågvis, pratglad när det passar mig. Inte när det passar de andra runt omkring. 

Våga fråga hur din arbetskamrat mår. Våga fråga din sura granne om du får bjuda på fika. Vem vet? Du kan få en vän för livet. Dessutom ska du våga fråga om hjälp om du mår dåligt. Det är du värd.

Ps. På Hjärnkolls hemsida kan du få veta mer om hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur du kan få hjälp. 

Fortsätt kämpa!

lånad på nätet

Alla vi som begåvats med NPF vet att energin skiftar från dag till dag och ibland från timme till timme. Det är så lätt att vakna upp, hoppa ur sängen och slå sig för bröstet. "Idag ska jag få massor gjort"

Två timmar senare sitter jag i en stor röra på golvet med minst tre påbörjade projekt, datorn, TV:n och radion igång och vet inte riktigt vad jag håller på med. Känns det igen?

Energin tar slut, jag bryter ihop, tappar tron på mig själv. Blir irriterad på de runt omkring mig, oftast min man, för att han inte hjälper mig. Fattar han inte att nu MÅSTE vi städa!!! 

Barnen tycker oftast att det är kul med nya projekt, vare sig det är städning eller inte. Detta i sin tur leder oftast till ännu större oreda....

lånad på nätet

Men hallå! Det var ju jag som var stark och hade energi i överflöd. Hur kunde det bara förvinna???

 Jag som hade målet klart för mig när jag steg upp, eller målen. Inte bara ett utan tre-fyra-fem....dessutom kläcker min kreativa hjärna nya projekt hela tiden. Så listan på "att-fixa-innan-dagen-tar-slut" är kilometerlång.

lånad på nätet

Fast jag vet är det lika svårt varje dag. Jag sätter för höga mål. Men om jag inte gör det då?

Vart hamnar jag då? På sängkanten?

Slutet gott-ett nytt fantastiskt år i sikte.

lånad från nätet

Nej, att ha ADHD eller ADD är faktiskt ingen ursäkt. Du eller jag kan inte skylla allt på vårt handikapp men det kan vara bra att veta att det kan orsaka vissa problem eller svårigheter som påverkar vårt beteende eller våra tankar.

Min man har svårt att förstå varför jag inte kan lära mig att lägga saker på sin rätta plats eller komma ihåg att barnen har gympa samma dag varje vecka. Detta är faktiskt saker som även vanliga dödliga kan ha svårt med.

Jag kan inte heller skylla min ADD för att jag vissa dagar får hundra saker gjorda medan jag nästa dag inte får ett dugg gjort.

Ibland är det svårare för de människor som finns runt omkring att acceptera våra ojämnheter i humör, kapacitet och funktion. Detta är saker som vi måste kämpa med att få att fungera varje dag och jag tror att det finns goda möjligheter att få livet att fungera med ADD/ADHD.

Det finns människor som begår brott, blir missbrukare, tjuvar, mördare med eller utan ADHD/ADD och det finns minst lika många utan diagnos. 

Likväl finns det presidenter, toppidrottare, forskare, musikstjärnor och andra framgångsrika människor med NPF-diagnoser, men det finns även andra som gått lika långt utan att ha begåvats med våra diagnoser.

Det är vi själva som bestämmer vart vi är på väg och jag vill inte se någon begränsning i våra möjligheter. Tänk på detta inför kommande år 2013.

Jag har satt upp nya mål inför 2013.

Dessa ska jag försöka nå och skulle jag misslyckas är det inte min ADDs fel.

Här har ni mina mål inför 2013:

Springa minst ett långlopp ( bla  Sydkustloppet 27 April) 

Fortsätta läsa på Universitetet, denna gång på heltid. 

Träna mer, styrka och uthållighet, eftersom detta hjälper mig att hålla min hjärna lugn.

Sedan får det räcka. Just nu räcker detta som stora mål. 

Vad har du för dig under nästa år?

En God Jul

 

En riktigt God Jul med mycket lugn och ro önskar jag er alla läsare.

Just lugn och ro kan vara svårt att uppnå när man som jag har en skenande hjärna som gärna springer i förväg och vill hinna före. 

Jag ser allt som skrivs i alla tidningar, recept på goda julgodsaker, pyssel som ska fixas och julklappar som ska köpas.

Jag vill hinna göra allt och givetvis ska huset vara nystädat, fönsterna putsade, granen disneylik och barnen nykammade och i strukna kläder.

Men...i min ADD-värld blir det aldrig så här och i år har jag verkligen försökt koppla bort den överhettade hjärnan. Både ekonomi och  energin har varit i botten, men vet ni vad?

Det blev julafton iallafall.

Granen är pyntad, vi gjorde två sorters julgodis, ICA har köttbullar och annat gott till salu, några klappar ligger under granen till barnen och vi har rena kläder på oss.

Ha en skön Jul ni också.

Cilla