Trött, tröttare, Cilla

Just nu är jag sjukskriven. Det har jag varit ett tag. Det var flera år sedan  jag sist var sjukskriven på grund av min psykiska ohälsa, men just nu orkar jag helt enkelt inte arbeta.
När varken arbetet på jobbet klaras av eller vardagen hemma fungerar är det svårt att hitta motivationen till någonting. Jag får tvinga mig till vissa saker för att få dagen att flyta på och jag tar all energi jag har för att få familjen att fungera.
Familjen är den som känns viktigast just nu och den kommer hela tiden i första hand. Detta är en svår kombination eftersom jag känner att jag som förälder är ansvarig för familjens mående. När både jag och min man mår dåligt är det extra tufft.

Många i min omgivning undrar. Undrar varför jag är hemma? Varför jag orkar träna om jag är sjukskriven? Varför vi åker på utflykter? Varför är jag med barnen i skolan?

Träna gör jag för att må bättre. Många blir trötta av att träna. Det blir såklart jag också. Samtidigt ger det mig positiv energi och rensar mitt huvud på negativa tankar. När stressen och ångesten håller på att äta upp mig inifrån behöver jag dra på mig löparskorna och ge mig ut.

Utflykter behöver både jag och familjen för att få en paus hemifrån. Att se hemmets fyra väggar dagligen under en längre tid gör ingen något gott, Det betyder inte att jag inte mår dåligt. Barnen ska inte behöva lida för att jag är sjukskriven och ett helt sommarlov hemma i trädgården är inte så roligt.

Ja, jag hälsar på mina barn i skolan under min sjukskrivning. Barn mår ofta dåligt av att se sina föräldrar ledsna. Fast vi här hemma försöker förklara att mammas trötthet går över blir de såklart oroliga när jag ofta är ledsen. Därför har jag försökt följa med barnen till skolan de dagar jag känner mig något piggare för att de ska känna sig trygga. De vill gärna visa vad de gör och jag får en inblick i hur deras vardag ser ut.


Vila kan man göra på många sätt. Det behöver inte betyda att man ligger nedbäddad i en sjuksäng. För mig handlar det om att hitta tillbaka till en stabil vardag som jag och familjen mår bra i. Att få ny energi så jag orkar ta tag i problem, orkar utför mitt arbete och fungera fullt ut som människa igen,

Självhjälp genom fysisk aktivitet.

Jag fick inte min ADD-diagnos förrän för ca två år sedan. Vilket betyder att jag levt i fyrtio år utan diagnos. Diagnosen har egentligen ingen större betydelse nu längre, men på något vis gör den det lättare för mig i min vardag. Jag kan helt enkelt utesluta vissa faktorer som påverkar mitt mående och jag vet hur jag ska "tackla" mina känslor.

Under många år levde jag ensam, dvs utan familj. Nu har jag man och barn. Som singel hade jag ingen att ta hänsyn till och jag kunde göra det som föll mig in för stunden. Det som jag i efterhand förstått har fått mig att må bäst av är fysisk aktivitet. Under många år, från det att jag var fjorton och framåt spelade jag rugby, en fysisk idrott med stor gemenskap. Här finns det plats för alla. Jag som aldrig varit snabb, men betydligt starkare och uthålligare fick en given plats bland forwardsen, där det behöves stora tjejer med starka ben och rygg. Rugbyn och idrottsintresset fick mig att välja att flytta till Stockholm, jag studerade på Bosöns IFHS och sedan gick jag Specialidrottstränarprogrammet på GIH. En krånglande rygg och nacke satte stopp för rugbykarriären och jag kom aldrig så långt att jag fick dra på mig den blå-gula dressen för att försvara de svenska färgerna i landslaget. Istället fortsatte jag en tid som ledare och tränare för juniorer.

Under åren i Stockholm utbildade jag mig även till Aerobicsledare, massör och Personlig tränare. Flera år arbetade jag med detta innan jag en dag tröttnade på hela cirkusen. Allt handlade om utseende och skönhet. Jag träffade min man och vi skaffade barn. Träningen kom plötsligt i andra hand och hamnade längre och längre ner på prioritetslistan.

Nu tio år senare; barnen har växt sig större, min vardag har "rörts till" av att vardagen numera inte är min egen. jag måste ta hänsyn till så mycket mer. När ångesten kommer kan jag inte "bara" dämpa den med att dra på mig joggingskorna och dra ut en långrunda. Jag kan inte sticka iväg till gymmet, halv åtta, mitt i läggningsrutinena. Rugbyn gav mig under många år ett lugn i själen. Jag fick utlopp för känslorna, jag blev fysiskt och psykiskt trött. 

Effekten som fysisk aktivitet ger är att den ökar vår Dopaminreglering. Dopamin är ett hormon som är kopplat till vår hjärnas belöningssystem. Det ger signaler som gör oss glada, euforiska och lugna. Har du brist på dopamin kan du drabbas av depressioner, sömnsvårigheter och problem med koncentrationen. Stor brist på dopamin kan leda till bla ADHD, Parkinson, depressioner och RLS. 

Forskning visar att dopaminnivåerna kan regleras med medicin, bla Concerta och Ritalin.Samtidigt visar forskningen att bra kost i kombination med träning är lika bra. 

Träningen börjar åter få en viktig del i min vardag. Det känns som jag tappade bort mig själv under flera år. Stressen ökade och kaos uppstod i vardagen. Med hjälp av daglig motion har jag återfått ett visst lugn i min "skenande hjärna" och både jag och resten av familjen mår bättre.

Löpträning i kombination med Yoga är en del av min medicinering numera. Detta kommer jag berätta mer om.

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

Vilda ideér

Haha, jag visste väl att jag är i gott sällskap! Det är ju faktiskt så, precis som jag skriver, att ha psykiska problem eller en annan diagnos, inte måste innebära något negativt. De flesta suckar och relaterar till en störig, stressig person som inte kan sitta still eller någon som det inte får kontakt med. 

Visserligen tycker min man att jag är svår att få kontakt med när jag är "inne i något" projekt, men det betyder inte att jag är ointresserad av honom. Jag har bara fullt upp med det jag gör!

Om du googlar på ADHD och kändis får du upp ganska träffar. Tyvärr inga vetenskapliga artiklar, utan de flesta är "hits" på skvallertidingar och olika bloggar, såsom denna. Där beskrivs kändisar med ADHD och ADD. I en kandidat-uppsats skriven av Carina Björk, En diagnos på modet: Om mediebilden av ADHD, kan jag läsa att endast en fjärdedel av de artiklar som beskriver ADHD/ADD i dags och kvällspressen är positiva, resten handlar om brottslighet och bekymmer. 

Fast jag tror att Min ADD-begåvning gör mig till något positivt. Hade inte den gett mig idéer och fått mig att se omgivningens små intryck hade jag kanske varit grå och trist som många andra!

Nu radad jag upp ADHD-kända personer som jag hittat artiklar om på nätet. Jag vill därför göra er uppmärksamma på att de kanske inte har en riktig diagnos, men visst är det underbart att kunna identifiera sig med duktiga och inspirerande människor såsom:

Leonard DaVinci

Salvador Dali

Albert Einstein

John Lennon

Edgar Allen Por

 Pablo Picasso

Bill Gates

Will Smith

Wirginia Wolf

m fl

Tyvärr måste jag säga att listan på män kan göras lång. Vad beror det på att vi kvinnor inte finns med? Nu ät det så att vi måste kämpa mer för att synas och höras. Så tjejer med NPF-diagnos. 

Nu visar vi vart skåpet ska stå!

Din dag

Dagenidagärenmärkligdag

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.

Gårdagen föll ur dina händer.

Den kan inte få mer innehåll

än du redan givit den.

Morgondagen vet du ingenting om.

Men dagen i dag har du.

Använd dig av det.

I dag kan du glädja någon.

I dag kan du hjälpa en annan.

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.

(dikt från Indien)

Denna vackra dikt har min son i läxa. För honom är det en stor uppgift. han ska inte läsa den eller lära sig den utan ringa in stora och lilla "D". Är man 6,5 år och går i förskolan är det en STOR uppgift.

Ha det bra mina vänner i bokstavsröran!

Att leva som man lär

Det är inte alltid så lätt att "leva som man lär".

Jag kämpar på med mina svagheter och de är långt kvar till "MVG".

Det betyder inte att jag inte har förstått "uppgiften"

Varje dag finns det flera uppgifter som behöver utföras, av vanliga "icke-bokstavs-männikor" kallade RUTINER.

Och RUTINER betyder tråkigt, i mitt ADD-liv.

Jag ska plocka undan efter mig. Ja, jag vet! Självklart tycker vissa...

Jag ska diska....hm, men engångstallrikar och engångsbestick då?

Kläderna måste till tvättkorgen och sedan tvättas...det betyder att jag måste förflytta dem från stället de ligger på, (läs; golvet) till tvättstugan...Suck!

 Dessutom ska det eter tvätt, hängas upp och vikas. Ve, den i min familj som köper kläder som behöver strykas.

 Dessutom ska vi ha mat. Vi betyder fyra stycken, fyra tvåbenta och fyra fyrbenta.

Att laga mat betyder att det måste finnas något i kyl eller frys att tillaga, dessutom ska det finnas tillbehör i form av nyttiga grönsaker och dryck.

Självklart för vissa, men jag har liksom inte fått den där "storhandlings-och planeringsgenen" som alla andra tycks fått????

Som jag har skrivit innan mår jag bra av att röra på mig, inte bara mellan symaskinen och datorn, utan ut i friska luften. Konditionsträning får min vilsna och rastlösa själ till att lugna sig.

Ibland så pass att jag kan göra en liten planeringslista eller inköpslista. Fast ofta räcker inte energin till att följa den.

SUCK!!!!