En diagnos är ingen ursäkt

Bild lånad från nätet

Flera gånger senaste tiden har jag på olika sociala forum läst diskussioner om att någon med diagnos slagit eller på annat sätt våldfört sig psykiskt eller fysiskt på sin partner eller sina barn. Hen som lever med en partner som misshandlar har frågat om detta är vanligt och om detta är ett förekommande beteende hos någon med en NPF-diagnos.

För er som inte är insatta i vad NPF är betyder det Neuro Psykiatriska Funktionsnedsättningar och innefattas av flera olika diagnoser. En person kan ha en diagnos eller flera stycken, och för att få en diagnos behöver du utredas av en specialläkare.

Tillbaka till det jag tänker skriva om. För det första vill jag säga en diagnos ser olika ut hos olika människor. Vi är alla unika individer, med olika bakgrund, förutsättningar och möjligheter. Vi hamnar i olika situationer och utsätts för olika påfrestningar varje dag. Detta gör att du som individ måste lära dig att handla och agera utifrån vad du är med om. 

Som barn är detta en del av din uppfostran. Förhoppningsvis har du någon i din närhet, en förälder, ett äldre syskon eller annan person som lär dig att man inte slår och är elak mot någon annan. Har du en diagnos redan som barn behöver du extra hjälp i vissa (ganska många)situationer.

Har du en diagnos kan det vara svårt med speciellt vissa saker, tex impulskontroll, samspel med andra och att uttrycka sig. Detta kan såklart både för barn som vuxna leda till stora problem i kontakten med andra, och alla oavsett diagnos eller ej behöver lära sig hantera detta. 

Nu låter det som att jag står här med min lilla pekpinne och menar på att detta är lätt som en plätt att lära sig. Det är det inte. För ett barn utan diagnos kan detta vara problem nog. Många barn med diagnos tar till knytnävarna när saker och ting inte går deras väg och deras utåtagerande leder ofta till ännu fler problem och svårigheter i kontakt med andra. 

Nu tänker jag inte skriva om barn i detta inlägget utan detta ska i första hand handla om vuxna. 

Du får aldrig, om det inte är i absolut nödvärn, slå eller skada en annan människa, eller djur för den delen. Har du en NPF-diagnos, anser jag att det är din skyldighet att lära dig hantera denna i de situationer du utsätts för. 

Även om din partner driver dig till vansinne med sitt tjat så får du inte slå hen. Du som har en diagnos ska aldrig heller låta någon slå dig eller utsätta dig för kränkningar för att du har dina problem.

Jag som själv har ADHD kan förstå att jag är jättejobbig att leva med. Jag är rörig, impulsiv, har svårt att koncentrera mig, fast ibland kan jag inte sluta med det jag gör. Jag lyssnar inte och jag glömmer hela tiden bort vart jag lagt mina saker. Dessutom gråter jag för minsta motgång och förstår inte alltid min eller andras avsikter i en diskussion eller händelse. Allt detta och lite till gör såklart att min man blir skogstokig på mig ibland. 

Men, detta betyder inte att han på något sätt får lov att slå på mig eller att jag sopar till honom för att jag tycker att han är elak när han påpekar mina brister. 

Hårda ord haglar tätt här hemma ibland, det är inget jag är särskilt stolt över, men ingen av oss har någonsin slagit eller kränkt den andra eller våra barn när vi varit arga. 

Blir du som har NPF-diagnos eller du som lever med någon som har diagnos bli slagen eller på något sätt bli kränkt ska du anmäla detta till polisen. 

I första hand tycker jag att du ska prata med din kurator eller med någon annan professionell person som kan hjälpa dig.

Vill du prata med någon anonymt finns det flera olika ställen att vända sig till:

Kvinnofridslinjen 020-50 50 50

Mansjouren

Mind 90101 

Kyrkans Jourtjänst 031-80 60 50
Polis 112

Är det du som slår eller kränker någon annan tycker jag också du ska söka hjälp. Du måste lära dig att hantera ditt beteende. Genom olika strategier och metoder samt eventuell hjälp av medicin kan du lära dig att hantera och reda ut situationer utan att ta till våld. Att du har diagnos betyder absolut inte att det är en förmildrande omständighet, snarare är du skyldig att lära dig hantera denna.

Acceptera aldrig att bli slagen. Gå direkt! Vare sig det är du, barnen eller era djur som blir slagna!

Bara en sak till. Detta är mina tankar/åsikter. Fast jag anser nog att jag har rätt i att ingen ska behöva bli slagen! 

Mer publicitet och hjälp tack!

Sista dagarna har Ann Heberleins SVTdokumentär  om Bipolär diskuterats och debatterats flitigt på sociala medier. Hennes serie om hur det är att leva med en diagnos, i detta fall Bipolär har tagits emot med framförallt ros av reportrar och andra med psykiatriska diagnoser och jag ser själv positivt på detta. Jag har dock inte orkat titta på programmet, ännu, men kommer göra det när jag hämtat kraft.

Att någon vågar berätta om hur det är att ha en diagnos är starkt och strongt. Det är inte bara en dans på rosor som vissa tycks tro. Alla konstnärer och skådespelare verkar lida av depressioner och maniska perioder vilket får dem att prestera bättre och de målar, agerar och producerar som aldrig förr.
Detta är dessa få människor förunnat och jag vet själv hur skapandekraften kommer krypandes och vill att nu ska det fixas och donas. Tyvärr blir familjen och vänner runt omkring mig drabbade av mina kreativitetskaskader som ofta visar sig i form av en oreda och ett kaos i hemmet och framförallt i mitt inre. Nu lider jag som sagt var inte utav Bipolär utan av ADD, vilket kanske inte ger mig rätt att uttala mig,men jag ser ändå likheter i beteendet som är på gott och ont.

En nära anhörig utreds för Bipolär och jag skulle gärna se att psykiatrin gjorde mer för hen. Att leva i flera år utan att få ordentlig hjälp är hårt. Både för den som är drabbad och de som är anhöriga. Att inte få hjälp av psykiatrin när man ber om det är det mest förnärmande man kan utsättas för. Det är ett tungt steg att inse att man inte mår bra och att orka ta kontakt med dem. Att sedan inse att de inte riktigt har tid med en är ännu tuffare.
I fallet med min bekant följde jag med till läkaren, detta efter att min vän i flera år blivit behandlat på vårdcentralen av sin husläkare som läst en kurs i psykiatri och ansåg sig veta det mesta om diagnoser. Efter en halvtimmer utfrågning av psykiatrikern konstaterades att medicinen som ätits i snart tio år kan ha förvärrat en eventuell bipolär diagnos och att denna genast tas bort. Istället skickades vännen hem med ny medicin och en sjukskrivning. "Du kommer inte må så bra vid upptrappningen av den nya medicinen, men vad är alternativet?" fick vi höra när vi gick ut.

Vad detta skulle innebära tror jag inte vi förstod vidderna av. Att må psykiskt dåligt innebär att du lämnar ut dig helt till en läkare som sedan kan skriva ut så gott som vad som helst. I ditt tillstånd vill du och hoppas så innerligt på att få må bättre att du ofta greppar varje halmstrå för att hitta en utväg. En annan utväg än den som maler i ditt huvud...att nu orkar jag inte leva mer....

Det har nu gått två månader sedan vi gick ut ifrån Psykitrin i Ystad. Tror ni min vän blivit återkallad till läkaren? Fått något samtal eller någon respons på sitt besök? Trots påringningar och önskan om läkarkontakt har hen inte hört ifrån dem.
En sjukdom som Bipolär är ingen lek, det är en livshotande sjukdom som i många fall leder till självskadebeteende och i värsta fall självmord. hur skulle det se ut om den som bryter benet skickas hem med en påse gips och en instruktion för hur du själv gipsar? Eller om den som har fått en tumör får en dos cellgifter och skickas iväg med ett "nu kommer du inte må så bra"?

När ska psykvården vakna? Ni leker med folks liv.
Förhoppningsvis leder Ann Heberleins dokumentär till att psykiatrin får fler ögon på sig. Det är fler än kändisar som har psykiska problem och som behöver kontinuerlig hjälp. NU!

Självhjälp genom fysisk aktivitet.

Jag fick inte min ADD-diagnos förrän för ca två år sedan. Vilket betyder att jag levt i fyrtio år utan diagnos. Diagnosen har egentligen ingen större betydelse nu längre, men på något vis gör den det lättare för mig i min vardag. Jag kan helt enkelt utesluta vissa faktorer som påverkar mitt mående och jag vet hur jag ska "tackla" mina känslor.

Under många år levde jag ensam, dvs utan familj. Nu har jag man och barn. Som singel hade jag ingen att ta hänsyn till och jag kunde göra det som föll mig in för stunden. Det som jag i efterhand förstått har fått mig att må bäst av är fysisk aktivitet. Under många år, från det att jag var fjorton och framåt spelade jag rugby, en fysisk idrott med stor gemenskap. Här finns det plats för alla. Jag som aldrig varit snabb, men betydligt starkare och uthålligare fick en given plats bland forwardsen, där det behöves stora tjejer med starka ben och rygg. Rugbyn och idrottsintresset fick mig att välja att flytta till Stockholm, jag studerade på Bosöns IFHS och sedan gick jag Specialidrottstränarprogrammet på GIH. En krånglande rygg och nacke satte stopp för rugbykarriären och jag kom aldrig så långt att jag fick dra på mig den blå-gula dressen för att försvara de svenska färgerna i landslaget. Istället fortsatte jag en tid som ledare och tränare för juniorer.

Under åren i Stockholm utbildade jag mig även till Aerobicsledare, massör och Personlig tränare. Flera år arbetade jag med detta innan jag en dag tröttnade på hela cirkusen. Allt handlade om utseende och skönhet. Jag träffade min man och vi skaffade barn. Träningen kom plötsligt i andra hand och hamnade längre och längre ner på prioritetslistan.

Nu tio år senare; barnen har växt sig större, min vardag har "rörts till" av att vardagen numera inte är min egen. jag måste ta hänsyn till så mycket mer. När ångesten kommer kan jag inte "bara" dämpa den med att dra på mig joggingskorna och dra ut en långrunda. Jag kan inte sticka iväg till gymmet, halv åtta, mitt i läggningsrutinena. Rugbyn gav mig under många år ett lugn i själen. Jag fick utlopp för känslorna, jag blev fysiskt och psykiskt trött. 

Effekten som fysisk aktivitet ger är att den ökar vår Dopaminreglering. Dopamin är ett hormon som är kopplat till vår hjärnas belöningssystem. Det ger signaler som gör oss glada, euforiska och lugna. Har du brist på dopamin kan du drabbas av depressioner, sömnsvårigheter och problem med koncentrationen. Stor brist på dopamin kan leda till bla ADHD, Parkinson, depressioner och RLS. 

Forskning visar att dopaminnivåerna kan regleras med medicin, bla Concerta och Ritalin.Samtidigt visar forskningen att bra kost i kombination med träning är lika bra. 

Träningen börjar åter få en viktig del i min vardag. Det känns som jag tappade bort mig själv under flera år. Stressen ökade och kaos uppstod i vardagen. Med hjälp av daglig motion har jag återfått ett visst lugn i min "skenande hjärna" och både jag och resten av familjen mår bättre.

Löpträning i kombination med Yoga är en del av min medicinering numera. Detta kommer jag berätta mer om.

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se