Trött, tröttare, Cilla

Just nu är jag sjukskriven. Det har jag varit ett tag. Det var flera år sedan  jag sist var sjukskriven på grund av min psykiska ohälsa, men just nu orkar jag helt enkelt inte arbeta.
När varken arbetet på jobbet klaras av eller vardagen hemma fungerar är det svårt att hitta motivationen till någonting. Jag får tvinga mig till vissa saker för att få dagen att flyta på och jag tar all energi jag har för att få familjen att fungera.
Familjen är den som känns viktigast just nu och den kommer hela tiden i första hand. Detta är en svår kombination eftersom jag känner att jag som förälder är ansvarig för familjens mående. När både jag och min man mår dåligt är det extra tufft.

Många i min omgivning undrar. Undrar varför jag är hemma? Varför jag orkar träna om jag är sjukskriven? Varför vi åker på utflykter? Varför är jag med barnen i skolan?

Träna gör jag för att må bättre. Många blir trötta av att träna. Det blir såklart jag också. Samtidigt ger det mig positiv energi och rensar mitt huvud på negativa tankar. När stressen och ångesten håller på att äta upp mig inifrån behöver jag dra på mig löparskorna och ge mig ut.

Utflykter behöver både jag och familjen för att få en paus hemifrån. Att se hemmets fyra väggar dagligen under en längre tid gör ingen något gott, Det betyder inte att jag inte mår dåligt. Barnen ska inte behöva lida för att jag är sjukskriven och ett helt sommarlov hemma i trädgården är inte så roligt.

Ja, jag hälsar på mina barn i skolan under min sjukskrivning. Barn mår ofta dåligt av att se sina föräldrar ledsna. Fast vi här hemma försöker förklara att mammas trötthet går över blir de såklart oroliga när jag ofta är ledsen. Därför har jag försökt följa med barnen till skolan de dagar jag känner mig något piggare för att de ska känna sig trygga. De vill gärna visa vad de gör och jag får en inblick i hur deras vardag ser ut.


Vila kan man göra på många sätt. Det behöver inte betyda att man ligger nedbäddad i en sjuksäng. För mig handlar det om att hitta tillbaka till en stabil vardag som jag och familjen mår bra i. Att få ny energi så jag orkar ta tag i problem, orkar utför mitt arbete och fungera fullt ut som människa igen,

Mer publicitet och hjälp tack!

Sista dagarna har Ann Heberleins SVTdokumentär  om Bipolär diskuterats och debatterats flitigt på sociala medier. Hennes serie om hur det är att leva med en diagnos, i detta fall Bipolär har tagits emot med framförallt ros av reportrar och andra med psykiatriska diagnoser och jag ser själv positivt på detta. Jag har dock inte orkat titta på programmet, ännu, men kommer göra det när jag hämtat kraft.

Att någon vågar berätta om hur det är att ha en diagnos är starkt och strongt. Det är inte bara en dans på rosor som vissa tycks tro. Alla konstnärer och skådespelare verkar lida av depressioner och maniska perioder vilket får dem att prestera bättre och de målar, agerar och producerar som aldrig förr.
Detta är dessa få människor förunnat och jag vet själv hur skapandekraften kommer krypandes och vill att nu ska det fixas och donas. Tyvärr blir familjen och vänner runt omkring mig drabbade av mina kreativitetskaskader som ofta visar sig i form av en oreda och ett kaos i hemmet och framförallt i mitt inre. Nu lider jag som sagt var inte utav Bipolär utan av ADD, vilket kanske inte ger mig rätt att uttala mig,men jag ser ändå likheter i beteendet som är på gott och ont.

En nära anhörig utreds för Bipolär och jag skulle gärna se att psykiatrin gjorde mer för hen. Att leva i flera år utan att få ordentlig hjälp är hårt. Både för den som är drabbad och de som är anhöriga. Att inte få hjälp av psykiatrin när man ber om det är det mest förnärmande man kan utsättas för. Det är ett tungt steg att inse att man inte mår bra och att orka ta kontakt med dem. Att sedan inse att de inte riktigt har tid med en är ännu tuffare.
I fallet med min bekant följde jag med till läkaren, detta efter att min vän i flera år blivit behandlat på vårdcentralen av sin husläkare som läst en kurs i psykiatri och ansåg sig veta det mesta om diagnoser. Efter en halvtimmer utfrågning av psykiatrikern konstaterades att medicinen som ätits i snart tio år kan ha förvärrat en eventuell bipolär diagnos och att denna genast tas bort. Istället skickades vännen hem med ny medicin och en sjukskrivning. "Du kommer inte må så bra vid upptrappningen av den nya medicinen, men vad är alternativet?" fick vi höra när vi gick ut.

Vad detta skulle innebära tror jag inte vi förstod vidderna av. Att må psykiskt dåligt innebär att du lämnar ut dig helt till en läkare som sedan kan skriva ut så gott som vad som helst. I ditt tillstånd vill du och hoppas så innerligt på att få må bättre att du ofta greppar varje halmstrå för att hitta en utväg. En annan utväg än den som maler i ditt huvud...att nu orkar jag inte leva mer....

Det har nu gått två månader sedan vi gick ut ifrån Psykitrin i Ystad. Tror ni min vän blivit återkallad till läkaren? Fått något samtal eller någon respons på sitt besök? Trots påringningar och önskan om läkarkontakt har hen inte hört ifrån dem.
En sjukdom som Bipolär är ingen lek, det är en livshotande sjukdom som i många fall leder till självskadebeteende och i värsta fall självmord. hur skulle det se ut om den som bryter benet skickas hem med en påse gips och en instruktion för hur du själv gipsar? Eller om den som har fått en tumör får en dos cellgifter och skickas iväg med ett "nu kommer du inte må så bra"?

När ska psykvården vakna? Ni leker med folks liv.
Förhoppningsvis leder Ann Heberleins dokumentär till att psykiatrin får fler ögon på sig. Det är fler än kändisar som har psykiska problem och som behöver kontinuerlig hjälp. NU!

Skicka vidare....

Efter mitt inlägg igår fick jag stor respons. Över hundra människor var under en timme, inne och läste mitt inlägg. Kul! Bra! Fantastiskt!

Jag fick bland annat frågan om det var ok att dela mina inlägg här från bloggen på Facebook och det får ni så klart mer än gärna. Hela tanken med att jag skriver inlägg i den här bloggen är att fler ska få läsa om hur det är att ha Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framför allt ADD som jag begåvats med. Ju fler som delar, desto fler som läser och detta i sin tur hoppas jag leder till att människor runt omkring oss förstår och accepterar. Så dela, dela, dela.

Hur gör du då? Under varje inlägg finns små ikoner, bla.. Facebookloggan. Om du trycker på den så får du upp ett nytt fönster där du sedan trycker dig vidare för att dela.

Varför berättar jag då?

 För det första skulle jag nog vilja säga att det är av egensyfte. Jag behöver bekräftelsen att människor läser det jag skriver och tycker det jag skriver är bra. Med det vill jag säga att det är min sanning, så vardagen ser ut för mig. De runt omkring mig ser det eller uppfattar det kanske på ett helt annat sätt. Därför behöver jag få ur mig det jag upplever och hur det ibland blir bra eller på tok fel.

Det andra syftet med att blogga är, som jag skrev innan, för att missionera budskapet att vi som ibland får depressioner, har adhd/add eller andra NPF-diagnoser faktiskt är helt vanliga personer. Vi är människor som i stort sett fungerar som vem som helst.

Men ibland, mer eller mindre för vissa, ständigt för några, så fungerar ingenting.

Så tack, än en gång, för att du bryr dig. För att du vill veta mer!

Ångest

Ja, våren verkar inte riktigt vilja komma fram i vårt avlånga land. Här nere i Skåne, har vi fortfarande snö och minusgrader. Jag längtar så efter värme och sol. 

Tack och lov har vi sista dagarna haft sol igen, men det är ju sååå kallt.

Min träning inför Sydkustloppet blir lidande. Vägarna ligger isiga och slaskiga och jag har inte tränat så mycket som jag borde. Idag är det exakt en månad till start och jag har inte många mil i kroppen. Ska försöka att inte tappa modet och ge upp, för jag vill ju springa.

Känns ångestfyllt när saker och ting inte blir som jag planerat. 

Jag biter mig liksom fast i tanken och kan inte släppa den. Nu har jag ju lovat mig själv att springa och då vill jag INTE misslyckas.

Annars har jag fullt upp här hemma. På Långfredag ska jag stå på Vårmarknad och sälja mössor. För varje mössa jag säljer skänker jag 5kr till min insamling på Hjärnfonden. Du kan också köpa en mössa direkt från min webbutik om du inte kan komma till marknaden.

Ha en bra dag! I kväll ska jag förhoppningsvis komma ut en runda.

Hur ser du på andra?

Visst är det lätt att döma andra...jag är själv mästare på detta. Jag blir lika arg på mig själv varje gång. 

Kanske är det ett bevis på osäkerhet hos den som dömer eller en rädsla inför något främmande. Istället för att fråga eller sätta mig in en annan människas problem eller natur bildar jag mig en egen uppfattning. Knasigt eller hur...

Det är nog därför det ibland är svårt att öppet berätta hur jag mår eller hur jag fungerar. Andra människor, även de i min familj och mina närmsta vänner har jag svårt att förstå mig när jag från den ena dagen till den andra kan må dåligt eller inte veta vad jag vill.

Visste du att tre av fyra som mår psykiskt dåligt undviker att berätta om detta för sin omgivning och

många, 50% av de som är psykiskt sjuka har upplevt att andra tagit avstånd eller inte accepterat dem när de berättat. Mer om detta kan du läsa i Hjärnkolls pressmeddelande.

Jag vet ju själv att jag kan vara annorlunda under perioder när jag mår dåligt. Från att vara glad och trevlig ena dagen till att tappa all ork och livslust nästa dag. Speciellt för min man och mina barn är detta jobbigt. När jag var yngre var det svårt att förklara för vännerna att jag inte kunde förmå mig att ens komma upp ur sängen fast det var roligheter och fester på gång, eftersom jag veckan innan var den som startat upptåg och varit sällskapsjuk.

Tänk om alla kunde förstå hur vi har det, vi som mår dåligt. På samma sätt som att någon har brutit benet och har svårt för vissa saker, eller någon har diabetes och bör undvika vissa livsmedel har vi våra besvär. De syns inte alltid och vi är så annorlunda. Våga fråga istället om personen som mår dåligt orkar berätta hur han eller hon känner. Bry dig om!

Det öppnar ditt sinne och du hjälper garanterat en medmännsika och vän!

Tack alla ni snälla som hört av er här på bloggen eller via mail och på telefon. Jag blir så glad att ni bryr er, men jag blir inte så glad av att höra att det är fler än mig som blir dåligt behandlade inom sjukvärden.

Det ska inte behöva var så att vi som mår dåligt och är lite annorlunda ska behöva förvara hur vi fungerar och hur vi mår.

Det liksom alla andras rättigheter till behandling ska vara lika.

Jag har iallafall fått träffat ännu en ny läkare sedan sist, och kors itaket. Om två veckor ska jag träffa henne igen! Samma läkare! 

Vet inte om hon kan göra något för mig, men det känns bra att få se samma människa en gång till inom loppet av ett par veckor.

Ha det bra ni andra där ute. Kämpa på!

Sjukvård eller sjuk vård....

Idag blev jag sjukskriven. Jag är från och med i dag och två månader framåt sjukskriven av en läkare, sedan får vi ju se vad försäkringskassan säger. De har ju alltid rätt i sin sak, utan att en enda gång träffat mig. 

De har aldrig gått en dag i mina skor, upplevt min vardag. Men de har  rätten att bestämma huruvida jag mår och hur mycket jag an arbeta.

Som jag berättat tidigare har jag haft svårt att få kontakt med min läkare. I förra veckan ringde de från kliniken och sa att jag fått en ny tid, hos en ny läkare. Sedan 2004 är detta min 6.e läkare på psykmottagningen i Ystad. Vissa av dessa läkarna har jag aldrig träffat personligen, utan de har skrivit ut medicin per telefon!

Iallafall, idag när jag kom dit blir jag bemött av en trevlig kvinna som tar i hand och kommer ihåg vad jag heter från det hon går från väntrummet in till sitt rum. (plus i kanten)

Hon berättar dessutom att hon läst igenom min journal  och det första hon frågar är;  varför har du inte blivit sjukskriven? 

Med tanke på hur hon uppfattat att jag mår och med alla utredningar och olika samtal jag ska gå i blev jag idag sjukskriven för att vila upp mig. Hon anser, vilket även jag funderat på att jag även har, att jag har en ny depression förutom min ADD.

Det känns så skönt. Jag vill inte vara sjukskriven i all framtid, jag känner bara att det är skönt att få slappna av. Jag behöver inte jaga ett nytt jobb, när jag inte mår bra. 

Nu ska jag vila och samla ny kraft.