Acceptans och utanförskap

De flesta människor har nog befunnit sig i en situation eller i ett sammanhang där de känt sig utanför. I vissa fall ha du kanske själv valt att stanna utanför gruppen och inte velat ge dig in i gemenskapen, utan avvaktat utanför. I andra fall vill du inget annat än att passa in och jobbar för att få vara med, men ändå hamnar du liksom avsides. Ibland funderar du inte ens över hur det blir eftersom allt funkar och du smälter in och blir accepterad och känner dig välkommen 

Jag har hela livet ibland haft svårt att känna mig accepterad i vissa grupper och känner mig ibland utanför och utelämnad. Kanske är det för att jag är en person som många anser tar stor plats och är väldigt frågvis. Dessutom avskyr jag orättvisor och ifrågasätter när det inte känns bra eller någon behandlas illa. Jag har alltid haft en dålig självkänsla som jag jobbar med och förstår ibland inte när folk inte är tydliga med sitt budskap. Detta är nog vanligt för oss med ADHD/ADD, vilket jag fått bekräftat av min kontaktperson. 

Jag önskar ofta att jag kunde rycka på axlarna när jag känner mig utanför och gå vidare ändå, men när det händer gång på gång känns det svårt att släppa. 

Många känner sig utanför på sin arbetsplats, i sin skolklass, i sitt idrottslag och det är något som kan hända utan att de runt omkring vet om det. I vissa fall är det så att personen utsätts för personliga angrepp, mobbing och till och med blir fysiskt slagen Detta är så klart oacceptabelt. 

Men det många inte tänker på och som faktiskt är lätt att glömma är när någon i gruppen glöms bort. Gång, på gång, på gång.

Eller ignoreras, omedvetet eller medvetet. Jag tänker då på att du som arbetskamrat eller studiekamrat lämnas utanför diskussioner som gäller arbetet, du får inte information om förändringar, möten eller uppgifter. Detta får dig att känna dig ignorerad, glömd och oaccepterad. Jag själv blir väldigt ledsen i situationer och tror mig själv ha gjort fel. 

Fast situationen kan också vara tvärt om. Jag ska berätta med om en situation där det varit tvärtom. Jag förväntade mig att vara utanför i en grupp, där jag inte visste om jag skulle bli accepterad. I stället fick gruppen, i det här fallet rugbylaget, mig att känna mig som en i "gänget", trots stor åldersskillnad. 

När jag bestämde mig för att satsa på att spela ännu en rugbysäsong, efter många års uppehåll, kände jag mig lite orolig över hur det skulle gå. Jag är ju trots allt 42 år och skulle rent åldersmässigt vara mamma till halva rugbylaget, dessutom var jag inte riktigt i fysisk form när jag fick mitt infall. 

Fast i ett lag, där varje spelare är viktig för truppen, är det viktigt att få alla att känna sig välkomna. Ung, som gammal, stor som liten, snabb som stark. Alla behövs. 

Men de unga, snabba, tjejerna fick mig att känna mig som en i laget, både på som utanför plan. Detta är underbart och jag kan säga att det känns fantastiskt att få vara delaktigt. Alla i laget och vår fina tränare är så måna om att alla ska få information, känna sig behövd och sedd. 

Så snälla ni, både ni med och utan diagnos. Glöm inte era medmänniskor runt om kring er. Det är så lite som gör att en människa känner sig sedd och hörd. 

Självhjälp genom fysisk aktivitet.

Jag fick inte min ADD-diagnos förrän för ca två år sedan. Vilket betyder att jag levt i fyrtio år utan diagnos. Diagnosen har egentligen ingen större betydelse nu längre, men på något vis gör den det lättare för mig i min vardag. Jag kan helt enkelt utesluta vissa faktorer som påverkar mitt mående och jag vet hur jag ska "tackla" mina känslor.

Under många år levde jag ensam, dvs utan familj. Nu har jag man och barn. Som singel hade jag ingen att ta hänsyn till och jag kunde göra det som föll mig in för stunden. Det som jag i efterhand förstått har fått mig att må bäst av är fysisk aktivitet. Under många år, från det att jag var fjorton och framåt spelade jag rugby, en fysisk idrott med stor gemenskap. Här finns det plats för alla. Jag som aldrig varit snabb, men betydligt starkare och uthålligare fick en given plats bland forwardsen, där det behöves stora tjejer med starka ben och rygg. Rugbyn och idrottsintresset fick mig att välja att flytta till Stockholm, jag studerade på Bosöns IFHS och sedan gick jag Specialidrottstränarprogrammet på GIH. En krånglande rygg och nacke satte stopp för rugbykarriären och jag kom aldrig så långt att jag fick dra på mig den blå-gula dressen för att försvara de svenska färgerna i landslaget. Istället fortsatte jag en tid som ledare och tränare för juniorer.

Under åren i Stockholm utbildade jag mig även till Aerobicsledare, massör och Personlig tränare. Flera år arbetade jag med detta innan jag en dag tröttnade på hela cirkusen. Allt handlade om utseende och skönhet. Jag träffade min man och vi skaffade barn. Träningen kom plötsligt i andra hand och hamnade längre och längre ner på prioritetslistan.

Nu tio år senare; barnen har växt sig större, min vardag har "rörts till" av att vardagen numera inte är min egen. jag måste ta hänsyn till så mycket mer. När ångesten kommer kan jag inte "bara" dämpa den med att dra på mig joggingskorna och dra ut en långrunda. Jag kan inte sticka iväg till gymmet, halv åtta, mitt i läggningsrutinena. Rugbyn gav mig under många år ett lugn i själen. Jag fick utlopp för känslorna, jag blev fysiskt och psykiskt trött. 

Effekten som fysisk aktivitet ger är att den ökar vår Dopaminreglering. Dopamin är ett hormon som är kopplat till vår hjärnas belöningssystem. Det ger signaler som gör oss glada, euforiska och lugna. Har du brist på dopamin kan du drabbas av depressioner, sömnsvårigheter och problem med koncentrationen. Stor brist på dopamin kan leda till bla ADHD, Parkinson, depressioner och RLS. 

Forskning visar att dopaminnivåerna kan regleras med medicin, bla Concerta och Ritalin.Samtidigt visar forskningen att bra kost i kombination med träning är lika bra. 

Träningen börjar åter få en viktig del i min vardag. Det känns som jag tappade bort mig själv under flera år. Stressen ökade och kaos uppstod i vardagen. Med hjälp av daglig motion har jag återfått ett visst lugn i min "skenande hjärna" och både jag och resten av familjen mår bättre.

Löpträning i kombination med Yoga är en del av min medicinering numera. Detta kommer jag berätta mer om.

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

Skicka vidare....

Efter mitt inlägg igår fick jag stor respons. Över hundra människor var under en timme, inne och läste mitt inlägg. Kul! Bra! Fantastiskt!

Jag fick bland annat frågan om det var ok att dela mina inlägg här från bloggen på Facebook och det får ni så klart mer än gärna. Hela tanken med att jag skriver inlägg i den här bloggen är att fler ska få läsa om hur det är att ha Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framför allt ADD som jag begåvats med. Ju fler som delar, desto fler som läser och detta i sin tur hoppas jag leder till att människor runt omkring oss förstår och accepterar. Så dela, dela, dela.

Hur gör du då? Under varje inlägg finns små ikoner, bla.. Facebookloggan. Om du trycker på den så får du upp ett nytt fönster där du sedan trycker dig vidare för att dela.

Varför berättar jag då?

 För det första skulle jag nog vilja säga att det är av egensyfte. Jag behöver bekräftelsen att människor läser det jag skriver och tycker det jag skriver är bra. Med det vill jag säga att det är min sanning, så vardagen ser ut för mig. De runt omkring mig ser det eller uppfattar det kanske på ett helt annat sätt. Därför behöver jag få ur mig det jag upplever och hur det ibland blir bra eller på tok fel.

Det andra syftet med att blogga är, som jag skrev innan, för att missionera budskapet att vi som ibland får depressioner, har adhd/add eller andra NPF-diagnoser faktiskt är helt vanliga personer. Vi är människor som i stort sett fungerar som vem som helst.

Men ibland, mer eller mindre för vissa, ständigt för några, så fungerar ingenting.

Så tack, än en gång, för att du bryr dig. För att du vill veta mer!

Tack alla ni snälla som hört av er här på bloggen eller via mail och på telefon. Jag blir så glad att ni bryr er, men jag blir inte så glad av att höra att det är fler än mig som blir dåligt behandlade inom sjukvärden.

Det ska inte behöva var så att vi som mår dåligt och är lite annorlunda ska behöva förvara hur vi fungerar och hur vi mår.

Det liksom alla andras rättigheter till behandling ska vara lika.

Jag har iallafall fått träffat ännu en ny läkare sedan sist, och kors itaket. Om två veckor ska jag träffa henne igen! Samma läkare! 

Vet inte om hon kan göra något för mig, men det känns bra att få se samma människa en gång till inom loppet av ett par veckor.

Ha det bra ni andra där ute. Kämpa på!

Tänk om....

bild lånad från www.prinsessor.nu

Sista dagarna har varit jobbiga.
  "Jag får liksom ingen ordning på mitt liv" som Winnerbäck sjunger.

Detta påverkar så klart resten av min familj. Förlåt mig, mina älsklingar....

Dessutom blir det jobbigt att boka in saker med andra. Jag kan i ena sekunden känna att JAAAA, vi träffas och hittar på något och i nästa sekund, NEEEEJ, jag vill inte. 

Detta är såklart inte personen i frågas fel, det är jag som inte mår bra!!!!

Men det är inte så lätt att förstå, framför allt inte för mina barn, fyra och sex år att mamma är ombytligare än en kameleont. 

bild lånad av www.prinsessor.nu

I förra veckan tog Malene med bloggen Adhd/Add/Autism alla har lättheter upp en intressant aspekt i flera av sina inlägg. (alla hennes inlägg är för övrigt bra). De handlade om de funktionshinder och hjärnskador  barn som tagit vaccinet mot influensa-viruset fått , narkolepsi. 

Detta är ju givetvis en mycket tragisk verklighet, men jag håller med Malene till fullo. Tänk om vi som har NPF-nedsättningar från födseln fått samma förståelse och hjälp från myndigheter och medmänniskor. Ingen ifrågasatte våra vardagsproblem, vår trötthet, vår oro.

Då detta upptagit mina tankar sista dagarna sa jag nu skriva så här:

Tänk om vår Kronprinsessas blivande barn har en 
 Neuro Psykiatrisk funktionsnedsättning?


Tänk om den lille prinsen eller prinsessan har Autism, Asperger, ADD, ADHD?
Vad händer då?


Stoppas barnet undan i en garderob? (vilket kanske skett för tvåhundra år sedan?
Döljs problemen med hjälp av alla hovdamer och annat folk som springer mellan benen på kungligheterna?


ELLER?
Får vi kanske plötsligt den upprättelse och förståelse vi behöver och är förtjänta av???
Får vi också sitta i debattprogram och göra vår röst höjd utan att någon tvivlar på vår sanningshalt. Kan de som mår så dåligt att de inte orkar arbeta få bli sjukskrivna utan oförstående personal hos försäkringskassan?
Kan ALLA barn (och vuxna) med funktionshinder får den hjälp de behöver i skolan och i sin vardag?


Ett handikapp behöver inte synas utanpå!!!


Men kära Victoria och Daniel, ert barn är inte ensamt....Vi är många fler än vad ni tror ...listan kan göras hur lång som helst, titta bara här.
Så lycka till med ert blivande föräldraskap!




ps. Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se