fredag 30 december 2016

Tacksamhet och att blicka framåt

Ibland är det svårt att vara tacksam. Som när allt känns som ett svart hål och allt går emot mig. Då vill jag helst lägga mig ner och dö en smula, och det gör jag, jag kastar mig ofta på sängen och tjuter som ett barn, tycker synd om mig själv och familjen. 

Fast som ni vet och som jag inser efter en stund, hjälper det inte. 
Inte ens nu i veckan när jag fick det "fantastiska" meddelandet från A-kassan. Vi har kommit fram till att din ersättning är 309 kr per dag och här ska tilläggas att på detta ska jag betala skatt. Så just nu ska jag och min familj klara oss på ca 5000 kr i månaden tycker A-kassan. Detta pga av att jag sista åren inte jobbat heltid och dessutom varit sjukskriven. Jo, förresten glömde jag de 2200 kr som vi får för barnen. Det vill säga 7200 kr att leva för. Betala hyra, mat och leva för övrigt. Hur ska det gå till?

Jag kasta mig som sagt på sängen och tjöt. Oron och förtvivlan rinner liksom över, Dessutom har den här förbannade förkylningen knäckt mig lite och jag kan inte träna och få utlopp för min överskottsenergi. Hjärnan överarbetar allting och jag får jobbig ångest. Så då känns det som att snora i kudden är det bästa alternativet. En stund iallafall.

Fast sedan när jag fått snörvlat ut "tjockheten" som hjärnan drabbats av, som gör att jag bara ser allt så negativt, börjar jag titta framåt istället. Att bli uppsagd från jobbet är kanske den knuff jag behöver för att skaffa mig ett bättre arbete. Ett arbete med trevliga arbetskamrater och en chef som kan leda en grupp är ju betydlig bättre än det ställe jag varit på. Eller så är det knuffen som behövs för att jag ska våga satsa på att vara min egen chef igen.

Dessutom tänker jag efter och känner mig tacksam över familjen och vännerna som finns runt omkring oss. Alla ni som hört av er sedan mitt förra inlägg och erbjudit oss hjälp. Ni är ovärderliga!
Ni kommer med tips på mat, erbjudande att låna pengar och bjuder på mat. Tack!

Nu går året dom känns som en lång uppförsbacke äntligen mot sitt slut. Ett år fullt med sorg och förtvivlan, vänner och husdjur som dött, arbeten som förlorats, sjukdomar som bekämpas, skolproblem som aldrig tar slut. Kan vi bara dra ett svart streck över eländet, knyckla i hop skiten och kast iväg det?

Nu ser jag framåt, året som kommer kan bara bli bättre. Min kropp fungerar bättre än på många år. Jag har lovat mig själv ett år till med rugbyspel med världens bästa rugbylag. Jag vara delaktig i ett nytt projekt som sträcker sig fyra år framåt, en utmaning som ska bli superspännande. Dessutom tror jag att tiden nu i vinter, då jag är ledig får mig att komma fram till vad jag vill göra framöver. 

Ett oskrivet bok ligger framför oss.  År 2017, full med tomma blad, tolv nya kapitel som kan fyllas av roliga utmaningar, möjligheter och positiva händelser. Det är ju bara jag som kan påverka hur dessa 365 nya dagar ska se ut och vilka som ska vara delaktiga i mitt liv. 

Önskar er alla ett Gott Nytt År 2017!

Pssst.....Dessutom är det jag som på måndag skriver ett brev och överklagar A-kassans beslut



måndag 19 december 2016

Julångest - att önska kostar ingenting......

bild lånad från nätet
Ja, jag vet att vi inte har det så väldigt fattigt. Det finns många, många människor runt om i vår värld, både här hemma i Sverige och ännu fler i andra länder som lever i riktig fattigdom, men när julen närmar sig känns det ibland jobbigt.

Då jag precis blivit arbetslös och ni som vet vad detta innebär också vet hur lång tid det kan ta i innan kassan betalar ut ens ersättning, dessutom i juletid, lär jag inte hinna få några pengar innan jul och nyår.
Min man är sedan flera år helt utförsäkrad, då han varit sjukskriven länge och tyvärr är han ännu inte tillräckligt frisk för att orka arbeta.Jag har ett flertal gånger själv varit sjukskriven för utmattning pga min adhd och detta påverkar också ekonomin.  Min inkomst är alltså det vi lever på, en familj på två vuxna och två barn.

Jo, det går. Fast jag inte är välbetald så går det. Vi bor billigt, kör inte så mycket bil, äter nästan aldrig ute och unnar oss sällan något extra. Vi reser aldrig på semester, förutom då mina fina föräldrar bjuder med oss och vi byter inte telefon och TV så fort det kommer en ny modell.

Då jag tycker det är svårast att ha lite pengar är främst när det ska handlas mat och när det är jul eller barnens födelsedagar. Mat är ju ett måste, det är inget vi kan hoppa över för att göra något roligt. Tyvärr är bra mat lite dyrare. Vill du ge dina barn och familj, inklusive dig själv, bra mat lagad från grunden får du betala för det. Vi äter gärna närodlat och givetvis svenskt, men det kostar. Titta själv i disken nästa gång du handlar, den svenska kycklingen är betydligt dyrare än dansk eller polsk. Den utländska är dessutom ofta marinerad som det så fint heter, dvs uppumpad med saltvätska för att se större ut. Likadant med grönsakerna, utländska tomater är billigare än svenska trots att de har färdats längre och är mer besprutade.

Och så till julen. "Att önska kostar ingenting...." heter det så käckt i barnvisan. Men visst är det så att det ligger en viss förväntan i att få en del av det man önskar sig som barn. Jag vet av erfarenhet att många barn får otroligt mycket, saker de aldrig ens leker med och det är inte på det viset jag vill skämma bort våra barn. Vi har under flera år försökt sänka förväntningarna på själva julafton och pratat om julen som en helhet där man myser tillsammans, umgås och äter gott.
Men detta kostar faktiskt också, det kostar att köra bil, det kostar att hitta på en del saker och det kostar att bjuda hem fler människor. Nu har vi ett bra umgänge med vänner som gärna träffas på ett knytkalas eller att vi träffas efter maten. Men kostnader blir där ändå, varje dag.

Och julklapparna vill jag ju ska finnas där. till barnen framför allt. Speciellt eftersom vi inte kunnat göra så mycket "extra" under året. Vi kan inte spontant åka på snabbmatsrestaurang när vi åker och storhandlar. Att handla en medelstor glass till hela familjen till familjen efter varje badstund kommer lätt upp i närmare en tusenlapp på tio gånger.
Igår förklarade jag för vår son att ska vi alla äta korv med bröd och ta varsin dricka i korvkiosken utanför mataffären är det lika mycket pengar som hela matkassen vi handlade kostar.

Inte nog med detta, jag får dåligt samvete över att jag inte är tillräckligt tacksam, tacksam för att vi faktiskt har det väldigt bra, vi är inte dödligt sjuka, vi har tak över huvudet och kläder på kroppen. Jag har folk omkring mig som kan hjälpa oss om det behövs och vi kommer fira jul i ett land med fred. I vårt land finns det så många fler än oss som har det tufft, som just nu sitter med räkningar de inte kan betala, som har en sjukt husdjur de inte kan hjälpa, tänder som är dåliga, som kostar för mycket att laga, en bil som är trasig som måste användas för att köra till arbetet, vinterkläder och skor som behöver köpas i större storlekar eller helt nya. Listan kan bli hur lång som helst, vissa har ju inte ens en bostad, människor som flyr hit har ingenting.

Så jag gnäller inte så högt, jag vill bara göra er uppmärksamma på hur det kan se ut för vissa familjer och människor runt omkring er. De har inte gjort fel och levt loppan för sina pengar, den bilden TV och lyxfällan gärna visar upp, där vi sitter bänkade och virrar anklagande på huvudet åt människors dumhet. Dessa människor kämpar varje dag för sin överlevnad, för mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet. De är inte de hemlösa, tiggarna som sitter utanför affären, eller fyllgubbarna på parkbänken, de är vanliga människor med arbete och familj.

Idag ska jag åka och julhandla. Pengarna vi lyckats skrapa ihop och lite som jag lånat tills min a-kassa kommer igång ska det handlas julklappar för till våra barn. Deras ögon ska tindra på morgonen och de ska få jubla när de öppnar sina klappar. Allt på deras önskelistor kommer inte ligga under granen, några önskningar får hänga kvar, med till nästa år.



måndag 28 november 2016

Rensa i röran

I dag har jag rensat ut i röran. Egentligen behöver jag göra det varje dag för att jag ska må bra och fungera. Går det för många dagar mellan rensningen klättrar jag mer eller mindre på väggarna och min familj, speciellt min man, känner att nu är det nog.

Det skulle kunna vara den gamla vanliga röran jag pratar om, det vill säga den som uppstår runt omkring mig, men det är just nu inte den jag menar. Jag pratar om röran som bildas inne i mitt huvud. Röran som får det att bli helt överjävligt att tänka och ordna upp saker i en för andra logisk väg är ett dagligt problem för mig. Speciellt när det är många "in-puts" från olika håll. Ofta sker detta just i hemmet, mat ska lagas, barnen behöver hjälp med än det ena, än det andra samtidigt som katter vill ha mat och hunden behöver ut och kissa.
Bild lånad från nätet.
På mitt arbete har jag faktiskt alltid klarat av att hantera detta. Jag har till och med kunnat kallas ordningsam (!), vilket förvånar mina nära vänner som kommer hem till mig. Blir jag inte störd kan jag ju organisera och sortera i oändlighet, och bra blir det dessutom.

Men som sagt, hemma är en annan sak och det som händer dagligen är just röran som uppstår i mitt huvud, alla tankar som far runt som tvätt i en tvättmaskin. Just nu handlar det mycket om att hitta ett nytt arbete och då flyger tankarna iväg. Ska jag fortsätta arbeta inom trädgårdsbranschen som jag gjort ett tag eller ska jag återgå till att arbeta med idrott och träning eller ska jag bli något helt annat när jag blir stor?

När det blir så där överfullt med tankar och idéer känner jag att det är dags att röra på mig. Jag har kommit fram till att det är det jag mår bäst av när allt hopar sig i huvudet. Det bästa jag vet är att dra på mig löparskorna och ge mig ut med vår hund Azlan. Han älskar att få springa och det är ju bara en bonus att han får motion samtidigt som mig.
Många gånger har jag tänkt på att det är tack vare att jag började spela rugby så tidigt i livet, (vid tretton års ålder) som jag klara ut livet i många år utan medicin. Jag fick ju inte min adhd-diagnos förrän först vid 40 års ålder och innan dess har jag inte haft tillgång till adhd-mediciner. Nu äter jag visserligen medicin och det är bättre ordning i huvudet, men de dagar som är bäst är helt klart de som innehåller fysisk aktivitet.

Så till er som inte riktigt får ordning på hur ni ska få ordning på tankarna. Ta en promenad. Få frisk luft och rör på dig. På något vis trillar tankarna på plats och du får ordning i röran.
 


torsdag 24 november 2016

Det onormalt normala

Vem fan är normal egentligen?
Vem är det som bestämmer vem som är normal? Är det modeindustrin? Bloggarna? Politikerna? Eller är det du själv som avgör om du är normal eller ej?

Att leva med en diagnos är som att vara den där stjärnformade klossen i en plocklåda för barn. Stjärnklossen är liksom svårast att få på plats. Den passar inte in i den andra hålen hur du än gör, det kvittar hur mycket du än bankar och slår så funkar det inte. Vissa av klossarna kan med lite vilja och våld tvingas in i fel hål, men det blir skav och märken. Jag tror du förstår.
Bildresultat för barn plocklåda
Bild lånad från www.jollyroom.se

Efter många prövande, fixande och trixande lär du dig hur stjärnklossen ska sitta, på vilket håll och i exakt vilket hål den ska vara. Ungefär så känns det att ha en diagnos. Du är den stjärnformade klossen och plocklådan är situationen du ska passa in i. Det kan vara skolan, arbetet, fritidsverksamheten eller vardagliga aktiviteter som att handla i en affär, gå till badhuset, besöka tandläkaren eller något annat.

De flesta människor förstår aldrig ens att de är en form av kloss. De nuddar knappt kanterna i klosslådan. De glider genom livet som om de var inoljade och de stöter aldrig på hinder. Andra kanske någon gång känner av kanten, de har kanske lite svårt att med vissa småsaker, men efter att ha testat på ett par gånger glider de genom hålet, dvs händelsen som om de aldrig gjort annat.

Men sedan har du ju oss. Vi som spretar åt lite olika håll. Vi som inte är så där förbannat vanliga, vi som kanske är lite för mycket både här och där. Vissa av oss har själv valt att vara annorlunda. Andra av oss vill gärna passa in i de osynliga ramarna som sätts upp, men lyckas aldrig förstå mönstret. Andra av oss väljer helt enkelt vår egen väg.  
Skolan är ett fantastiskt exempel. Det finns såklart en bra förklaring till det. Vi kan inte ge en lärare och en läroplan till varje elev som börjar skolan. Men det måste ju finnas något sätt att kunna möta behoven för de som inte glider igenom det uppsatta hålet. (Den fyrkantiga ramen som jag anser det vara)

Jo, för skolan är en fyrkantig värld. Du ska vilja sitta i en bänk, du ska vilja lyssna på en pedagog och du ska följa klassens läroplan i den takt som den är anpassad. Skulle du på något sätt halka efter, eller hinna före, blir du genast ett problem för etablissemanget. 
Ifrågasätter du för mycket som elev anses du vara för utmanade och frågvis. Sitter du tyst och grubblar är du blyg och frånvarande. Ditt sätt att vara och utvecklas på passar inte in i ramen för hur skolvärlden är uppbyggd. Följ med i rätt takt, gapa och svälj det som serveras, be inte om mer eller mindre och skolvärlden är nöjd.

Ännu värre är kanske tiden utanför själva klassrummet. Den tiden som i skolans värld kallas rast. Rast från vadå? För många av oss stjärnklossar är det definitivt ingen dans på rosor. För då blir det plötsligt fritt fram för alla som inte tycker att stjärnklossen passar in, att berätta det och försöka forma om klossen till något mer likt deras form. Oftast sker detta förhoppningsvis endast genom verbal retsamhet, men i många fall sker även fysiska angrepp. Vissa klossar blir till slut så avtrubbade och nednötta att de slinker igenom hålet fast med många ärr i själen. Att laga en trasig stjärna är inte lätt.

Likadan kan vuxenvärlden vara. Som stjärnkloss har du kanske medvetet eller omedvetet valt en annan livsstil än andra. Detta gör dig främmande i andras ögon. Du går mot strömmen, väljer andra vägar, andra värden i livet. 
Kanske har du valt bort att bo i ett dyrt, renoverat hus med en fet ny bil på uppfarten, du har valt att arbeta mindre och tillbringa mer tid med familjen. Du kanske har valt bort att arbeta heltid för att du helt enkelt inte orkar med arbetsvärldens krav på dig. Du vill kanske ha tio katter som sällskap istället för familj, eller så kanske du väljer att lägga alla ledig tid på ett intresse du har. 
Vem har rätt att döma dig? Speciellt inte om du inte skadar någon annan. Du måste ju inte ha de dyraste märkeskläderna, åka på två semesterresor per år, ha senaste mobiltelefonen och vilja göra karriär för att anses vara normal. Alla kan inte bli forskare, ingenjörer eller chefer. Vi behöver även människor som står vid löpande band, sitter i kassan i mataffären, som tömmer sopor och kör Taxi.
Bildresultat för trä stjärna
Bild lånad från Pinterest
Så länge du mår bra av att vara stjärnklossen ska du göra på ditt sätt. Som barn kan det vara svårt att få vara på det sätt som känns bra. Vuxenvärlden måste här bli bättre på att förstärka och stötta barn som sticker ut. Tvinga inte in dem i den tilltänkta mallen utan lär dem hantera sina förmågor och ta vara på dem. Dessutom, lär de barn som inte är stjärnklossar att alla klossar är lika mycket värda, oavsett form eller färg. Acceptera olikheter, försök inte få alla att vara lika. Alla kan lära sig något av någon annan. 
Och du som är vuxen, acceptera att alla inte vill och kan leva som du. Andras verklighet ser kanske annorlunda ut. 
Vår värld och utveckling hade inte sett ut som den gör idag (på gott och ont), om inte 
de som vågade sticka ut och pröva nya saker hade gjort det. 

För att klosslådan ska bli komplett behövs alla klossar! Tänk utanför lådan!


söndag 13 november 2016

En diagnos är ingen ursäkt

Bild lånad från nätet
Flera gånger senaste tiden har jag på olika sociala forum läst diskussioner om att någon med diagnos slagit eller på annat sätt våldfört sig psykiskt eller fysiskt på sin partner eller sina barn. Hen som lever med en partner som misshandlar har frågat om detta är vanligt och om detta är ett förekommande beteende hos någon med en NPF-diagnos.

För er som inte är insatta i vad NPF är betyder det Neuro Psykiatriska Funktionsnedsättningar och innefattas av flera olika diagnoser. En person kan ha en diagnos eller flera stycken, och för att få en diagnos behöver du utredas av en specialläkare.

Tillbaka till det jag tänker skriva om. För det första vill jag säga en diagnos ser olika ut hos olika människor. Vi är alla unika individer, med olika bakgrund, förutsättningar och möjligheter. Vi hamnar i olika situationer och utsätts för olika påfrestningar varje dag. Detta gör att du som individ måste lära dig att handla och agera utifrån vad du är med om. 
Som barn är detta en del av din uppfostran. Förhoppningsvis har du någon i din närhet, en förälder, ett äldre syskon eller annan person som lär dig att man inte slår och är elak mot någon annan. Har du en diagnos redan som barn behöver du extra hjälp i vissa (ganska många)situationer.

Har du en diagnos kan det vara svårt med speciellt vissa saker, tex impulskontroll, samspel med andra och att uttrycka sig. Detta kan såklart både för barn som vuxna leda till stora problem i kontakten med andra, och alla oavsett diagnos eller ej behöver lära sig hantera detta. 

Nu låter det som att jag står här med min lilla pekpinne och menar på att detta är lätt som en plätt att lära sig. Det är det inte. För ett barn utan diagnos kan detta vara problem nog. Många barn med diagnos tar till knytnävarna när saker och ting inte går deras väg och deras utåtagerande leder ofta till ännu fler problem och svårigheter i kontakt med andra. 

Nu tänker jag inte skriva om barn i detta inlägget utan detta ska i första hand handla om vuxna. 
Du får aldrig, om det inte är i absolut nödvärn, slå eller skada en annan människa, eller djur för den delen. Har du en NPF-diagnos, anser jag att det är din skyldighet att lära dig hantera denna i de situationer du utsätts för. 

Även om din partner driver dig till vansinne med sitt tjat så får du inte slå hen. Du som har en diagnos ska aldrig heller låta någon slå dig eller utsätta dig för kränkningar för att du har dina problem.

Jag som själv har ADHD kan förstå att jag är jättejobbig att leva med. Jag är rörig, impulsiv, har svårt att koncentrera mig, fast ibland kan jag inte sluta med det jag gör. Jag lyssnar inte och jag glömmer hela tiden bort vart jag lagt mina saker. Dessutom gråter jag för minsta motgång och förstår inte alltid min eller andras avsikter i en diskussion eller händelse. Allt detta och lite till gör såklart att min man blir skogstokig på mig ibland. 
Men, detta betyder inte att han på något sätt får lov att slå på mig eller att jag sopar till honom för att jag tycker att han är elak när han påpekar mina brister. 
Hårda ord haglar tätt här hemma ibland, det är inget jag är särskilt stolt över, men ingen av oss har någonsin slagit eller kränkt den andra eller våra barn när vi varit arga. 

Blir du som har NPF-diagnos eller du som lever med någon som har diagnos bli slagen eller på något sätt bli kränkt ska du anmäla detta till polisen. 
I första hand tycker jag att du ska prata med din kurator eller med någon annan professionell person som kan hjälpa dig.

Vill du prata med någon anonymt finns det flera olika ställen att vända sig till:

Kyrkans Jourtjänst 031-80 60 50
Polis 112

Är det du som slår eller kränker någon annan tycker jag också du ska söka hjälp. Du måste lära dig att hantera ditt beteende. Genom olika strategier och metoder samt eventuell hjälp av medicin kan du lära dig att hantera och reda ut situationer utan att ta till våld. Att du har diagnos betyder absolut inte att det är en förmildrande omständighet, snarare är du skyldig att lära dig hantera denna.

Acceptera aldrig att bli slagen. Gå direkt! Vare sig det är du, barnen eller era djur som blir slagna!

Bara en sak till. Detta är mina tankar/åsikter. Fast jag anser nog att jag har rätt i att ingen ska behöva bli slagen! 


lördag 5 november 2016

Acceptans och utanförskap

De flesta människor har nog befunnit sig i en situation eller i ett sammanhang där de känt sig utanför. I vissa fall ha du kanske själv valt att stanna utanför gruppen och inte velat ge dig in i gemenskapen, utan avvaktat utanför. I andra fall vill du inget annat än att passa in och jobbar för att få vara med, men ändå hamnar du liksom avsides. Ibland funderar du inte ens över hur det blir eftersom allt funkar och du smälter in och blir accepterad och känner dig välkommen 

Jag har hela livet ibland haft svårt att känna mig accepterad i vissa grupper och känner mig ibland utanför och utelämnad. Kanske är det för att jag är en person som många anser tar stor plats och är väldigt frågvis. Dessutom avskyr jag orättvisor och ifrågasätter när det inte känns bra eller någon behandlas illa. Jag har alltid haft en dålig självkänsla som jag jobbar med och förstår ibland inte när folk inte är tydliga med sitt budskap. Detta är nog vanligt för oss med ADHD/ADD, vilket jag fått bekräftat av min kontaktperson. 
Jag önskar ofta att jag kunde rycka på axlarna när jag känner mig utanför och gå vidare ändå, men när det händer gång på gång känns det svårt att släppa. 

Många känner sig utanför på sin arbetsplats, i sin skolklass, i sitt idrottslag och det är något som kan hända utan att de runt omkring vet om det. I vissa fall är det så att personen utsätts för personliga angrepp, mobbing och till och med blir fysiskt slagen Detta är så klart oacceptabelt. 
Men det många inte tänker på och som faktiskt är lätt att glömma är när någon i gruppen glöms bort. Gång, på gång, på gång.
Eller ignoreras, omedvetet eller medvetet. Jag tänker då på att du som arbetskamrat eller studiekamrat lämnas utanför diskussioner som gäller arbetet, du får inte information om förändringar, möten eller uppgifter. Detta får dig att känna dig ignorerad, glömd och oaccepterad. Jag själv blir väldigt ledsen i situationer och tror mig själv ha gjort fel. 

Fast situationen kan också vara tvärt om. Jag ska berätta med om en situation där det varit tvärtom. Jag förväntade mig att vara utanför i en grupp, där jag inte visste om jag skulle bli accepterad. I stället fick gruppen, i det här fallet rugbylaget, mig att känna mig som en i "gänget", trots stor åldersskillnad. 
När jag bestämde mig för att satsa på att spela ännu en rugbysäsong, efter många års uppehåll, kände jag mig lite orolig över hur det skulle gå. Jag är ju trots allt 42 år och skulle rent åldersmässigt vara mamma till halva rugbylaget, dessutom var jag inte riktigt i fysisk form när jag fick mitt infall. 
Fast i ett lag, där varje spelare är viktig för truppen, är det viktigt att få alla att känna sig välkomna. Ung, som gammal, stor som liten, snabb som stark. Alla behövs. 
Men de unga, snabba, tjejerna fick mig att känna mig som en i laget, både på som utanför plan. Detta är underbart och jag kan säga att det känns fantastiskt att få vara delaktigt. Alla i laget och vår fina tränare är så måna om att alla ska få information, känna sig behövd och sedd. 

Så snälla ni, både ni med och utan diagnos. Glöm inte era medmänniskor runt om kring er. Det är så lite som gör att en människa känner sig sedd och hörd. 

torsdag 16 juni 2016

Sommarlov- himmel eller helvete

bild lånad från nätet
I dagarna går alla skolbarn i Sverige på sommarlov. 
De flesta av dem har längtat efter ledigheten. 
Inga mera läxor, inga blöta handdukar i gympapåsar, ingen tjatig lärare.
För vissa av dessa barnen blir det en ännu större lättnad när lovet kommer. De slipper sina värsta fiender. mobbarna. De som dagligen blir nedtryckta av andra elever och i värsta fall lärare får nu lov från det de mår så dåligt över. En paus, ett andrum från att dagligen känna sig utsatt, behöva gömma sig, bli slagen, retad, hånad och utnyttjad. 

Andra elever känner lättnaden över att lektionerna är slut, de behöver inte koncentrera sig, försöka följa med i oändliga föreläsningar, sitta still, känna sig rädda för att svara på lärarens frågor och prata högt inför klassen
För dessa barn blir lovet en befrielse.
bild lånad från nätet
Sedan har vi en annan klick med barn och ungdomar. 
De som kanske inte riktigt känner sig lika trygga i sin ledighet. Kanske har de ingen hemma som väntar och ser fram mot att dela deras ledighet. Mamma eller pappa kanske måste jobba hela lovet. Eller de kanske finns där hemma, men är inte riktigt närvarande. Detta kan bero på olika anledningar. I värsta fall drog eller alkoholproblem. De kan lida av psykiska sjukdomar som gör att de vill men inte orkar vara superföräldern som fixar allt. De kan vara elaka, misshandla och förgripa sig. 
Lovet blir ett helvete. 
För dessa barn har skolan varit en paus från hemmalivet. Här blir de sedda, hörda och bekräftade. Här får de ett mål lagad mat, de får lära sig att duscha efter idrotten, de får kanske en kram eller beröm från skolans personal och de har förhoppningsvis kompisar att leka med, som de under fritiden inte vågar bjuda hem. 
De står nu helt själv mot världen, utan kanske någon vuxen som ser till att vardagen fungerar. 

Detta sker överallt. I de familjer vi kanske minst anar, kan det finnas problem som gör att barnen inte mår bra. Förhoppningsvis kan vi alla hjälpas åt att försöka hitta och hjälpa de som just nu inte mår så bra. Som förälder, idrottstränare eller annan vuxen kanske du kan göra skillnad för ett barn som just nu mår dåligt. Våga fråga hur barnet mår om du misstänker att allt inte står rätt till.

Sommar betyder faktiskt inte sol, glass och bad för alla!


tisdag 12 januari 2016

Att orka eller inte orka....

Jag orkade. Trots att jag inte trodde att jag skulle fixa det. Sista tiden, eller rättare sagt de tre senaste månaderna har ingen ork infunnit sig. Jag har gjort flera tappra försök att ge mig ut och löpträna ,men jag har ofta fått gå och varit besviken och ledsen när jag kommit hem.
Normalt brukar ju kroppen bli piggare och uthålligheten utökas efter ett visst antal träningspass. Men icke i min dumma kropp. Benen har känts som två stolpar och lungkapaciteten som minimal. Jag har aldrig kunnat bli beskylld för att vara snabb, men jag har varit både stark och uthållig. Trots viktnedgång och ökad muskelmassa uteblir konditions-och styrkeutvecklingen. Skit!!!

Men sedan är det ju såhär, att har jag då bestämt mig för att genomföra en sak, så bannemig ska det bli av. Målet för året var att klara Trelleborgsklassikern, tre olika lopp, tre olika distanser.
Det första loppet, Sydkustloppet, 21 km klarade jag trots missödet att få ett rejält skoskav.
Trelleborgsloppet, 10 km, gick i stadsmiljö, på asfalt, vilket jag avskyr, var här jag för första gången kände av den här otroligt trista tröttheten. Där jag normalt brukar komma in i "andra andningen", infann sig liksom inte och jag sprang i vad som kändes som en mils uppförsbacke.
Sista loppet för året, på Nyårsafton var jag tveksam till om jag ens klarade av att genomföra. Hela december har jag varit trött, hängig och haft feber vid ett par tillfällen. Mitt mål blev till slut att genomföra loppet och iallafall ta mig i mål. Kallt som rackarns och i lätt motvind tog jag mig igenom jag de knappa 7 km.

Visserligen känner jag mig ganska stolt över att jag genomförde vad jag satt mig för, men det känns inte riktigt bra. Jag skulle vilja känna glädje och ork inför träningsåret 2016. Nu känner jag bara trötthet, Både psykiskt och fysiskt. Min psykiatriker kan inte riktigt svara på om det beror på mina mediciner, min utmattningsdepression eller om det är en fysisk åkomma.
I veckan som gick var jag hos på vårdcentralen för att kolla blodtrycket. Detta visar sig ännu en gång vara för högt, trots att jag äter blodtrycksmedicin. Nästa vecka ska jag träffa läkaren för att ta ytterligare prover och försöka reda ut vad som är felet.

Just nu har jag tagit en paus från löpträningen, istället blir det långa hundpromenader och styrketräning. Om jag är trött? Ja, jag tror jag skulle kunna sova i en vecka om det inte varit för att barnen behöver mig.