En diagnos är ingen ursäkt

Bild lånad från nätet

Flera gånger senaste tiden har jag på olika sociala forum läst diskussioner om att någon med diagnos slagit eller på annat sätt våldfört sig psykiskt eller fysiskt på sin partner eller sina barn. Hen som lever med en partner som misshandlar har frågat om detta är vanligt och om detta är ett förekommande beteende hos någon med en NPF-diagnos.

För er som inte är insatta i vad NPF är betyder det Neuro Psykiatriska Funktionsnedsättningar och innefattas av flera olika diagnoser. En person kan ha en diagnos eller flera stycken, och för att få en diagnos behöver du utredas av en specialläkare.

Tillbaka till det jag tänker skriva om. För det första vill jag säga en diagnos ser olika ut hos olika människor. Vi är alla unika individer, med olika bakgrund, förutsättningar och möjligheter. Vi hamnar i olika situationer och utsätts för olika påfrestningar varje dag. Detta gör att du som individ måste lära dig att handla och agera utifrån vad du är med om. 

Som barn är detta en del av din uppfostran. Förhoppningsvis har du någon i din närhet, en förälder, ett äldre syskon eller annan person som lär dig att man inte slår och är elak mot någon annan. Har du en diagnos redan som barn behöver du extra hjälp i vissa (ganska många)situationer.

Har du en diagnos kan det vara svårt med speciellt vissa saker, tex impulskontroll, samspel med andra och att uttrycka sig. Detta kan såklart både för barn som vuxna leda till stora problem i kontakten med andra, och alla oavsett diagnos eller ej behöver lära sig hantera detta. 

Nu låter det som att jag står här med min lilla pekpinne och menar på att detta är lätt som en plätt att lära sig. Det är det inte. För ett barn utan diagnos kan detta vara problem nog. Många barn med diagnos tar till knytnävarna när saker och ting inte går deras väg och deras utåtagerande leder ofta till ännu fler problem och svårigheter i kontakt med andra. 

Nu tänker jag inte skriva om barn i detta inlägget utan detta ska i första hand handla om vuxna. 

Du får aldrig, om det inte är i absolut nödvärn, slå eller skada en annan människa, eller djur för den delen. Har du en NPF-diagnos, anser jag att det är din skyldighet att lära dig hantera denna i de situationer du utsätts för. 

Även om din partner driver dig till vansinne med sitt tjat så får du inte slå hen. Du som har en diagnos ska aldrig heller låta någon slå dig eller utsätta dig för kränkningar för att du har dina problem.

Jag som själv har ADHD kan förstå att jag är jättejobbig att leva med. Jag är rörig, impulsiv, har svårt att koncentrera mig, fast ibland kan jag inte sluta med det jag gör. Jag lyssnar inte och jag glömmer hela tiden bort vart jag lagt mina saker. Dessutom gråter jag för minsta motgång och förstår inte alltid min eller andras avsikter i en diskussion eller händelse. Allt detta och lite till gör såklart att min man blir skogstokig på mig ibland. 

Men, detta betyder inte att han på något sätt får lov att slå på mig eller att jag sopar till honom för att jag tycker att han är elak när han påpekar mina brister. 

Hårda ord haglar tätt här hemma ibland, det är inget jag är särskilt stolt över, men ingen av oss har någonsin slagit eller kränkt den andra eller våra barn när vi varit arga. 

Blir du som har NPF-diagnos eller du som lever med någon som har diagnos bli slagen eller på något sätt bli kränkt ska du anmäla detta till polisen. 

I första hand tycker jag att du ska prata med din kurator eller med någon annan professionell person som kan hjälpa dig.

Vill du prata med någon anonymt finns det flera olika ställen att vända sig till:

Kvinnofridslinjen 020-50 50 50

Mansjouren

Mind 90101 

Kyrkans Jourtjänst 031-80 60 50
Polis 112

Är det du som slår eller kränker någon annan tycker jag också du ska söka hjälp. Du måste lära dig att hantera ditt beteende. Genom olika strategier och metoder samt eventuell hjälp av medicin kan du lära dig att hantera och reda ut situationer utan att ta till våld. Att du har diagnos betyder absolut inte att det är en förmildrande omständighet, snarare är du skyldig att lära dig hantera denna.

Acceptera aldrig att bli slagen. Gå direkt! Vare sig det är du, barnen eller era djur som blir slagna!

Bara en sak till. Detta är mina tankar/åsikter. Fast jag anser nog att jag har rätt i att ingen ska behöva bli slagen! 

Engagemang och lathet

Att ha ADHD/ADD innebär(iallafall så jag uppfattar det) som att ha en brusande, flimrande tv-kanal i huvudet.
 Det är mycket sällan jag får stopp på in och utflödet ur min hjärna. Tankar inifrån och influenser utifrån springer om vartannat i en snurrdörr. Jag har mycket svårt att få stopp på hjärnverksamheten och hitta en "tillfredsställande" balans.

Jag fick frågan av en läsare här om vi med ADD/ADHD ofta är lata och oengagerade.. Då vill jag ställa en fråga tillbaka; Vad definieras som lat? När är jag oengagerad?

Jag tror inte att jag är lat medvetet. Jag tränar varje vecka, jag sköter mitt arbete och jag tar hand om det mesta hemma. Mina barn har rena kläder på sig varje dag i skolan, men orkat eller velat stryka dem har jag inte gjort. Vi äter hemlagad mat så gott som alla dagar i veckan, men precis som i de flesta andra familjer fuskar vi ibland och köper hämtmat av något onyttigare sort. Att köpa färdig mat ser jag som ett hjälpmedel om jag själv är trött och känner att det är viktigare att lägga tiden på¨att umgås med familjen istället för att muttrande ställa mig och laga mat.

Oengagerad vill jag inte kalla mig. Jag är engagerad i det jag håller på med. Sitter jag och läser en bok, tittar på TV eller lagar mat så är jag engagerad i detta. Jag tycker då inte jag är oengagerad i min sons spel på plattan, där en vithaj ska äta upp X antal livbojar. Det engagerar mig INTE. Jag kan helt enkelt inte släppa det jag gör för att hitta nöje i vithajarna, till sonens stora sorg. Sätter jag mig däremot ner med sonen efter jag har lagat maten färdigt och tittar på hans spel, kan ni ge er tusan på att jag blir engagerad av hajar. Då vill jag genast själv spela. Jag vill pröva olika hajspel och låter inte sonen ha plattan i fred. Vill det sig riktigt illa slutar det med att jag beställt en egen surfplatta och börjar ladda ner spel till höger och vänster.
Förstår ni?
Ibland går det inte att hejda sig, är jag engagerad i en sak så går jag "all-in". Lagom är inte min grej.

Är jag då lat för att jag lägger mig och vilar? Jag vet många med ADHD/ADD som blir beskyllda för att vara lata. De får ingenting gjort, allt blir en enda röra hemma hos dem. De klara helt enkelt inte av att hålla ordning. Jag kan bara prata för mig själv och jag kan berätta att detta är något jag tänker mycket på.
Jag älskar ordning, vilket man inte kan tro om man kommer hem till mig. Här ligger högar med saker, tidningar och leksaker samlat i olika konstiga balanstorn.
Tanken är att jag ska placera dessa saker på "sina ställen." Dvs om nu sakerna har ett bra ställe att "bo" på. Ofta börjar jag att lägga sakerna på sina rätta platser, men jag kommer av mig, För när jag väl kommer till en plats där saken ska ligga hittar jag en annan sak som ska vidare. Detta slutar i en "never-ending-story" som gör att jag tröttnar på "städningen". Därför kommer jag ibland inte igång med min städning, jag skiter helt enkelt i det. Jag inser att det kommer sluta med att jag yrar runt och inte blir färdig och det slutar med att jag stökat till det ännu med.
När jag ser att det kommer bli ännu rörigare tar jag oftast och rymmer. Rymmer in i en bok, in i telefonen eller in i ett pysselprojekt. Då stoppar jag hjärnans framfart och den måste koncentrera sig på det jag gör. Oftast går det bra, med ett tillägg att de runt omkring tycker jag är oengagerad.

Moment22 i ett nötskal.

Fortsätt kämpa!

lånad på nätet

Alla vi som begåvats med NPF vet att energin skiftar från dag till dag och ibland från timme till timme. Det är så lätt att vakna upp, hoppa ur sängen och slå sig för bröstet. "Idag ska jag få massor gjort"

Två timmar senare sitter jag i en stor röra på golvet med minst tre påbörjade projekt, datorn, TV:n och radion igång och vet inte riktigt vad jag håller på med. Känns det igen?

Energin tar slut, jag bryter ihop, tappar tron på mig själv. Blir irriterad på de runt omkring mig, oftast min man, för att han inte hjälper mig. Fattar han inte att nu MÅSTE vi städa!!! 

Barnen tycker oftast att det är kul med nya projekt, vare sig det är städning eller inte. Detta i sin tur leder oftast till ännu större oreda....

lånad på nätet

Men hallå! Det var ju jag som var stark och hade energi i överflöd. Hur kunde det bara förvinna???

 Jag som hade målet klart för mig när jag steg upp, eller målen. Inte bara ett utan tre-fyra-fem....dessutom kläcker min kreativa hjärna nya projekt hela tiden. Så listan på "att-fixa-innan-dagen-tar-slut" är kilometerlång.

lånad på nätet

Fast jag vet är det lika svårt varje dag. Jag sätter för höga mål. Men om jag inte gör det då?

Vart hamnar jag då? På sängkanten?

En skenande hjärna-ADD

bild lånad från nätet

Min man blir ofta arg och irriterad på mig för att jag avbryter honom när han pratar. Detta är något jag gör utan att tänka på det. Jag gör det inte heller för att jag tycker det han berättar är ointressant eller tråkigt. Ofta är det istället att jag vill berätta något liknande eller associera till en händelse som jag varit med om. Givetvis kommer detta olämpligt mitt i en mening.


Han blir skitirriterad och jag blir ledsen. Både på mig själv som aldrig lär mig och på honom som inte tycks förstå mitt problem. Såklart skulle jag vänta med att berätta mitt "intryck" eller åsikt, men det är då hjärnan löper amok. Dvs då uppstår problemet att jag istället för att lyssna på Jocke har alla synapser koncentrerade på min "tanke". Jag måste "hålla" tanken där för att inte glömma bort den. Fortsätter jag lyssna på Jocke försvinner min "viktiga tanke" och jag blir utan åsikt. Därför "poppar" ibland mina åsikter ur mig fortare än den jag talat med hunnit prata klart. 


Likadant är det på andra hållet. Jag "tar in" så många intryck och bilder i huvudet så det blir totalt kaos i katalogiseringen. Den stackars lagerarbetaren däruppe hinner inte med utan kastar allt ihop i en stor hög. 
Detta brukar sluta med ångestkaos- jag blir tyst och nere. 


Ofta inträffar detta i stora folksamlingar när jag mår sämre. Jag är tex inte så glad över att visas på barer, diskotek eller konserter. Jag kan då inte skilja ut va mina vänner säger och jag hör ingenting utom ett sorl. Detta gör mig trött och irriterad.


Just nu när jag är sjukskriven för foten läser jag en hel del. Då får jag så klart se och läsa om en massa nya saker som händer, annonser för olika varor, tips på recept, kläder, inredning, mm. Allt detta intresserar mig, men ibland blir det för mycket. Jag vill ha och göra allt. Åka på semester, kolla på hemsidor på nätet, titta i butiker, planera matlagning mm. 
Resultatet = Ångestkaos.


Så vet ni någon som säljer en extra lagerarbetare till min hjärna eller något filter som sorterar bort informationen som flyger omkring så skicka ett meddelande!

Ha en bra dag! Tack till alla läsare, nya som gamla. Jag blir så glad om ni lämnar en kommentar.

ps. Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

Inte bara jag som är virrig......

Förra veckan fick jag ett trevligt mail om att jag fått en GRATIS plats på en kurs jag länge velat gå på. Glad som en lärka ringde jag snabbt min man för att kolla att han var ledig på kursdagen så att jag kunde åka iväg. Inga problem med honom och i söndags styrde jag kosan österut för att köra över en timmes bilväg för att komma på plats.
När jag ska iväg någonstans jag aldrig varit på är jag alltid lite nervös. Jag är orolig att inte hitta dit, att komma försent och dessutom var jag extra exalterad eftersom kursen i Äppelträdsbeskärning är efterlängtad.
Väl på plats, såklart i tid, hinner jag gå runt och titta på de vackra planteringarna. På vägen dit har vägen kantats av fantastiska äppelodlingar. Trots den tidiga våren är Österlen fortfarande grått och mulet, men äppelodlingarna med de långa raderna träd över böljande kullar får mig att drömma mig iväg mot sommaren och värmen.

Iallafall, klockan närmade sig nu tio, dvs kursstart och jag började titta mig omkring efter fler kursdeltagare. Några bilar stod på parkeringen och jag gick mot lokalen som jag sett på vägen in.
Inte en människa, vad var nu detta?
Jag gick ett varv till, kunde de redan var ute vid äppelodlingen? Ingen där heller???
Efter lite letande gick jag tillbaka till lokalen och knackade på ett fönster, där inne såg jag en städerska.
Hon öppnade och jag berättade mitt dilemma.
Till svar får jag: Kurs, idag???? Nä, det var ju igår. Vi har aldrig kurser på söndagar......

Med tårarna brännande i ögonen, sätter jag mig i bilen. Jag har alltså kört 7 mil för att komma fram till en kurs som var igår. Så j-kla typiskt mig att inte läsa inbjudan ordentligt. Fel datum.....
Jag kör hemåt, stannar på ett café och tar mig en tröstkaffe. När jag ringer hem till Jocke och berättar om mitt misstag hör jag på honom att han blir irriterad, på mig. Det har varit lite mycket med mina misstag sista tiden.

Ledsen och arg på mig hem kör jag hem. Väl hemma sätter jag mig vid datorn för att skriva ett mail till arrangören och förklar mitt misstag, varför jag inte dök upp. Givetvis funderar jag om jag ska skylla på min ADD, att jag inte läst mailet ordentligt och kommit på fel datum.

Då får jag se inbjudningsmailen. Men....det står klart och tydligt... Välkommen på söndag kl.10 osv....
Jag springer ner till Jocke för att hans ska få extrakolla. Jo, det står söndag. När jag går in på kursens hemsida står det lördag.

Ha ha, jag hade inte läst fel. Det var faktiskt tjejen som skickat min inbjudan som fått hjärnsläppp!
Så glad jag blev, fast jag missat kursen. Jag hade läst ordentligt i min inbjudan.

Nu har jag pratat med den stackars tjejen som skickat ut fel inbjudan. Jag får kompensation för mina felkörda mil plus en ny kurs.
Fast jag sa ingen ting om min ADD eller hennes........;-)

Att se sanningen i vitögat

Jag har idag träffat min Arbetsterapeut för andra gången. Jag kan inte säga att jag har längtat, men som med allting annat här i livet, vill jag få det gjort, komma vidare.

Jag är på plats halv elva, fast jag inte har tid förrän elva. Sedan tittar jag på klockan femtioelva gånger, bläddrar igenom sex olika tidninga,r utan att kunna fokusera på någon artikel, tittar på klockan igen. Plockar upp mobilen och kollar så jag stängt av signalen minst tre gånger, tar upp kalendern  för att anteckna några "viktiga" saker att komma ihåg och till slut kommer hon för att kalla in mig.

På frågan hur jag haft det sedan sist bryter jag ihop.
Jag berättar att jag ringt till sjukhuset i måndags för att få prata med läkaren om min ångest som inte blivit bättre. Till svar fick jag från sjuksköterskan som svarade, efter över sextio signaler, att det finns inga möjligheter att hjälpa alla med ångest.
Eftersom jag hade en tid hos AT fick jag snällt vänta tills jag kom till henne. Jag berättade då om min oro för sköterskan och att jag hela tiden blir ledsen och fick till svar, att hon inte kunde göra något. "Alla blir ledsna ibland."

Efter tre söndersnörvlade näsdukar och mycket hulkande hörde jag ATs ursäktande om att hon inte är psykolog, utan arbetsterapeut och inte kan ge medicinska råd.  Men enligt henne skulle jag behöva vara sjukskriven.
 Jag ska inte behöva gå omkring och känna stress över att jag måste hitta ett jobb samtidigt som jag mår såhär. Hon kollade upp med receptionen och jag fick en tid till min läkare...om en månad....det finns inga andra tider!!! Skönt att det finns personal på Carema som faktiskt agerar.

Från vårt förra möte hade jag haft i uppgift att läsa ett häfte om ADHD/ADD och stryka under vilka problem jag själv anser mig behöva hjälp med. Med överstrykningspenna hade jag målat häftet tigerrandigt och AT antecknade febrilt.
Hon hade inte så många invändningar utan ställde konkreta frågor och bad mig ge exempel på problemen. Hur uppstår dem? Varför och när?

Usch, vilka jobbiga frågor. Det är ju därför jag går dit.

JAPP, DET ÄR DÄRFÖR JAG ÄR DÄR.

 DET ÄR DÄRFÖR JAG BÖRJAT SKRIVA DEN HÄR BLOGGEN. JAG VILL MÅ BRA!


MEN...som svar får jag att jag måste jobba aktivt med mina problem...
Till nästa gång vi ses ska jag försöka lösa ett problem med mina prioriteringsbekymmer och att jag har för många saker på gång.

Vem gör jag sakerna för?
Vem ställer kravet?
Vad är viktigast för mig?
Vad mår jag bra av?
När mår jag bra?

Jaha, då ligger jag sömnlös några nätter till. Jag måste våga se sanningen i vitögat!

Ordning och Oreda

Som jag berättat innan, det råder inte bara kaos i mitt inre utan även i mitt hem.
Borde kanske bli glad över att ha fått en diagnos som förklaring till min oreda, men istället känns det som ett "mission impossible".
Min läkare gav mig som sagt i uppgift att rens ur livet med alla "måsten". Och då var just hemmet No. 1.

Min man satte genast igång med köket. Ut åkte alla saker som samlats ovanför kyl och frys, alla kläder och skor som hamnat innan för dörren. Alla mina målarprojekt som stod på rad på arbetsbänken tillsammans med disk, blommor som skulle planteras om och katternas matskål.

Eftersom vi inte har någon diskmaskin växer sig disken högre och högre då jag inte orkar ta tag i den varje dag. Inte min man heller....

Just problemet att plocka undan är kanske det som är det jobbigaste. Jag sätter ofta igång när jag känner för det, men jag slutför aldrig det jag börjat med. Oftast blir jag slut i huvudet efter en stund eftersom städning drar i väg att bli ett flerdagsprojekt.

Jag börjar på ett ställe tex matplatsen. Då hittar jag en bok som ska ligga i bokhyllen, på väg in till bokhyllan hittar jag en av Ludvigs tröjor som måste till tvättkorgen.
Väl ute i köket ser jag att katternas mat är slut i skålen, så jag tar ut maten ur skafferiet, där står ju också en blomkruka som skulle kunna passa till blomman som jag ställde på diskbänken igår.
Jag lägger då boken i skafferiet och går ut med krukan. Ludvigs tröja hamnar också på diskbänken medans jag försöker röja i diskhon för att kunna vattna blomman innan jag sätter den i krukan. Går in till matplatsen med den fina blomman igen.
Men....herregud som här ser ut, jag skulle ju städa här.....åh, jag orkar inte....jag trycker ihop lite saker som står på köksbordet, mannens skolböcker, mina inredningstidningar, lite Lego och en halväten macka. Sådär, nu kan ju blomman stå här! Jag bläddrar lite i en tidning och tänker att imorgon får jag ta nya tag här, eller jag kanske ska börja i köket, eller förresten skafferiet behöver ju städas.....NEVER ENDING STORY.....

Min man då undrar ni? Är han lika slarvig?
Ärligt talat gav han nog upp efter ett år eller två. Han håller ordning på sina egna saker, hans böcker och verktyg är oklanderligt sorterade, medans mina saker liksom fullkomligt tar över vårt hem.
Detta gör ju att varken jag eller maken hittar våra saker. Dessutom har ju inte barnen lärt sig var deras saker ska vara så kaoset växer sig "kämpa-högt"

Nu ska jag alltså lära mig "leva på nytt". Det känns som att hela mitt sätt att leva måste göras om. En total-make-over..... Första steget är att träffa en Arbetsterapeut som ska tipsa mig om hur jag ska "hålla ordning".

Enligt läkaren skulle vi ta det över sik t(rensningen), men nu är vi snart klara med nedervåningen efter två veckor. Jag ska bara hålla på i 90 minuter åt gången, men jag kan ju inte sluta när jag sätter igång....

Problemet just nu är inte att fortsätta, det har blivit lite av en sport att få snyggt nu. Problemet är att hålla ställningen. Varje sak har ju plötsligt fått en plats och nu ska den dit igen. Slut på "plock-kedjan" som jag håller på med. Inga fler Ludde-tröjor i skafferiet.

Följetongen fortsätter.....