onsdag 25 januari 2012

Att se sanningen i vitögat

Jag har idag träffat min Arbetsterapeut för andra gången. Jag kan inte säga att jag har längtat, men som med allting annat här i livet, vill jag få det gjort, komma vidare.

Jag är på plats halv elva, fast jag inte har tid förrän elva. Sedan tittar jag på klockan femtioelva gånger, bläddrar igenom sex olika tidninga,r utan att kunna fokusera på någon artikel, tittar på klockan igen. Plockar upp mobilen och kollar så jag stängt av signalen minst tre gånger, tar upp kalendern  för att anteckna några "viktiga" saker att komma ihåg och till slut kommer hon för att kalla in mig.

På frågan hur jag haft det sedan sist bryter jag ihop.
Jag berättar att jag ringt till sjukhuset i måndags för att få prata med läkaren om min ångest som inte blivit bättre. Till svar fick jag från sjuksköterskan som svarade, efter över sextio signaler, att det finns inga möjligheter att hjälpa alla med ångest.
Eftersom jag hade en tid hos AT fick jag snällt vänta tills jag kom till henne. Jag berättade då om min oro för sköterskan och att jag hela tiden blir ledsen och fick till svar, att hon inte kunde göra något. "Alla blir ledsna ibland."

Efter tre söndersnörvlade näsdukar och mycket hulkande hörde jag ATs ursäktande om att hon inte är psykolog, utan arbetsterapeut och inte kan ge medicinska råd.  Men enligt henne skulle jag behöva vara sjukskriven.
 Jag ska inte behöva gå omkring och känna stress över att jag måste hitta ett jobb samtidigt som jag mår såhär. Hon kollade upp med receptionen och jag fick en tid till min läkare...om en månad....det finns inga andra tider!!! Skönt att det finns personal på Carema som faktiskt agerar.
Från vårt förra möte hade jag haft i uppgift att läsa ett häfte om ADHD/ADD och stryka under vilka problem jag själv anser mig behöva hjälp med. Med överstrykningspenna hade jag målat häftet tigerrandigt och AT antecknade febrilt.
Hon hade inte så många invändningar utan ställde konkreta frågor och bad mig ge exempel på problemen. Hur uppstår dem? Varför och när?

Usch, vilka jobbiga frågor. Det är ju därför jag går dit.

JAPP, DET ÄR DÄRFÖR JAG ÄR DÄR.

 DET ÄR DÄRFÖR JAG BÖRJAT SKRIVA DEN HÄR BLOGGEN. JAG VILL MÅ BRA!


MEN...som svar får jag att jag måste jobba aktivt med mina problem...
Till nästa gång vi ses ska jag försöka lösa ett problem med mina prioriteringsbekymmer och att jag har för många saker på gång.

Vem gör jag sakerna för?
Vem ställer kravet?
Vad är viktigast för mig?
Vad mår jag bra av?
När mår jag bra?

Jaha, då ligger jag sömnlös några nätter till. Jag måste våga se sanningen i vitögat!


3 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag hoppas och tror att du kan få bra hjälp av arbetsterapeuten! Katastrof att du fick sådant bemötande av sjuksköterskan och att det ska ta så lång tid till ett läkarbesök. Jag får komma till min läkare inom ett par dagar när jag ringer. Fast förstås till min familjeläkare. Vuxenpsyk har inga läkartider alls att erbjuda. Tur att min egen dr känner mig så väl och har följt mig genom hela den här resan.

    Genom åren har jag varit med i olika samtalsgrupper och det har varit bra. Har lärt mig Mindfulness samt KBT. Allt har varit nyttigt men är ändå inte det lättaste att ta till dessa "verktyg" då man hamnar i skarpt läge.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Fy fanken! Jag blir så ledsen för din skull. Och jag känner tyvärr igen mig. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, för att orka blotta sitt inersta för sig själv och andra. Och när gensvaret inte blir det som man hade hoppats på, utan istället bara trycker ner en i bott igen är det svårt att hitta hopp!

    Jag vet inte hur det fungerar i ditt landsting, men hos mig är psykakuten bra. Eller ja, bra o bra, men det går iaf att få kontakt med någon.

    Jag hintar också om Mindfulness, man måste träna, träna, träna. Men det ger faktiskt resultat, iaf för mig. Och jag går också i KBT-inriktad terapi, underbart!

    Ta hand om dig och lycka till med allt, du klarar detta!

    SvaraRadera
  3. Hej, jag hittade just hit och är en mamma till en 14-årig flicka med AS/ADD m.m. och kände direkt att detta inte vara okej - bemötandet du fick av sköterskan och inte heller av den arbetsterapeut du träffar, jag anser i alla fall att hon kunde åtminstone hjälpt dig att ta reda på vem du skall vända dig till för att få hjälp, fast det inte är hennes arbetsuppgift så borde hon ha empati och vara mänsklig och hjälpt dig ta reda på det i alla fall eller erbjudit annan hjälp som AF också har med både socialkonsulter och annat, om det nu var via AF vill säga du har din arbetsterapeut!?

    Sen vill jag tipsa dig om att dom flesta kommuner har personliga ombud som kan hjälpa med info om vad man har för olika rättigheter - sen kan du alltid söka via kommun om att få en kontaktperson som kan hjälpa dig med att få ordning på all vårdpersonal runt dig, vilken läkare som är bra och har kompetens som du kan snabbt få tid hos då du behöver, vilka kuratorer eller psykologer som är bra och kompetenta osv. Du behöver en person som kan hjälpa dig hitta rätt lösning i denna djungel!

    Har du fått någon form av terapi - som dom andra skrev om både KBT, mindfulness m.m. eller har du fått någon form av medicin + terapi för din ångest?

    Har du någon alls som kan hjälpa dig med allt detta, som kan vara ditt stöd och som faktiskt kan följa och stötta dig på tex. möten med arbetsterapeut mfl. myndighetsfolk - jag anser att man alltid skall ha en person med sig som man känner sig trygg med som kan efteråt hjälpa en att reflektera över vad som blev sagt och som kan stötta en i diskussionen med olika myndighetsfolk!

    Du fixar detta...du är stark...ta en sak i taget bara [kram]

    SvaraRadera

Berätta gärna att du varit här. Alla kan skriva,har du ingen egen blogg, tryck anonym om du vill lämna en rad ♥