Ett svårt beslut

Att ta beslut eller välja har aldrig varit min starka sida. Min ADD visar väl på varför, men här har ännu inte medicin hjälpt mig. Jag har därför ofta  problem dagligen att välja kläder, mat, aktiviteter mm. Detta slutar ofta med att inget blir gjort eller så påbörjar jag allt. Dock tar jag inte alla klädalternativen på mig, men kan gå och fundera på det hela dagen, om jag valde rätt.

Ska jag göra flera saker under nästkommande dag kan detta uppehålla min hjärna i timmar kvällen innan och jag kan inte släppa morgondagens aktiviteter. Jag funderar och funderar, i vilken ordning ska jag göra uppdragen, hur blir det effektivast, har jag kommit ihåg allt, kan jag hinna med något mer, hinner jag med allt, osv...många timmar och mycket energi går åt till min egenhet. 

När jag berättade för min läkare(psykolog) kallade han fenomenet "list-making", något som människor med ADD/ADHD kan ha problem med. Någon annan med samma problem?

Som ni förstår har jag inte så lätt för att ta beslut.

I förrgår  uppstod ett av de värsta problem en djurägare kan utsättas för.

Vår älskade katt Jenkins som till sommaren fyller elva år har sista tiden fått en böld som vuxit sig större och större på hennes ena bröst. Jag har gått och tittat på den och hoppats att den skulle spricka av sig själv eftersom utekatter ibland får infektioner efter bett eller andra sår.

Jag ringde veterinären efter att ha konfererat med min man.  Hon måste få vård.

Väl där fick jag det tråkiga beskedet, Hon hade fått en elakartad tumör som spruckit och dessutom fanns det fyra eller fem mindre i de andra brösten.

Och sedan kom frågan?

"Vill du operera henne?"

Herregud, skulle jag bestämma?!!!!

 Jag vill ju så klart att hon att hon ska bli frisk. Men utan försäkring skulle priset bli skyhögt, dessutom fanns inga garantier för att hon skulle bli bra. 

Alltså fick jag inte så mycket att välja på.

Fast beslutet blev inte lättare.

Skulle hon få somna in nu genast eller skulle hon få följa med hem och vänta några dagar?

Jag var i upplösningstillstånd. Jenkins spann i min famn och tittade på mig med lugna ögon. Hon hade inte ont just nu, men såret som spruckit upp var otäckt och hennes dagar var räknade.

Med tårarna trillande ner för kinderna sa jag till veterinären.

Hon får somna idag, här, nu!

Hur svårt det än var att säga så, visste jag. Att om jag tog henne med hem, hade jag aldrig kunna bestämma när det var dags att låta henne somna.

Jag satt hos henne när hon fick sprutan med avlivningsvätska. Hon spann hela tiden och tittade på mig. Jag grät och grät och klappade henne, samtidigt som jag viskade lugnande ord i hennes öra. Fast jag vet att hon kanske kunde opereras, kändes det som jag faktiskt tog rätt beslut. 

Hon har haft ett bra liv, hon har flyttat fyra gånger, varit med om en svår olycka som hon överlevde, och nu detta.

Nu vilar hon ute i vår trädgård. Jag och barnen begravde henne i rabatten under en flik-lönn.

Här kommer snart växa snödroppar och vintergäck. På graven lade vi tulpaner, hennes älsklingsblommor. (hon åt dem gärna) och Ludvig hittade en fin isbit som fick ligga bland blommorna.