Idrott för alla - Låt alla bli vinnare!

I en artikel på SVT anges att barn med NPF-diagnoser tenderar att sluta idrotta i större utsträckning och tidigare än barn och ungdomar utan diagnos. Detta pga av de har svårare för att förstå ledarnas instruktioner, svårt att vänta på sin tur och att tävlingsmomenten kan vara stressande. Saker som ett barn utan diagnos kanske inte finner så svårt.

bild lånad från nätet

Detta tycker jag är väldigt oroande. Jag tror att fysisk aktivitet i form av idrott och friluftsliv är jätteviktigt för barn med NPF-diagnos då detta kan hjälpa dem att hantera sin diagnos eftersom fysisk aktivitet i olika studier visar sig främja koncentrationsförmågan, öka självkänslan samt motverkar rastlöshet, stress och sömnbesvär. Själv har jag märkt att min ångest minskar avsevärt de dagar jag genomfört någon form av träning.

Vad kan vi då göra för att behålla barn och ungdomar med speciella behov inom idrotten?
Jag tro mig veta att kan vi öka medvetenheten hos framförallt ledarna kan detta hjälpa till. Synen på att diagnoser som ADHD, aspergers och autism kan vara stora tillgångar i ett idrottslag måste stärkas. Alla ska känna sig behövda oavsett diagnos eller handikapp i tidig ålder.

Personer med tex ADHD, har ofta mycket energi och kan ofta träna och nöta in saker och moment i oändlighet. Kan de övervinna rädslan för att göra fel och "inte passa in" har du en idrottare som gör allt för att ta sig till toppen. De har förmågan att hitta lösningar och "tänka utanför boxen" vilket kan göra personen framstående då individen gärna testar nya träningsformer och övningar. Det som dock är viktigt är att inte förändra för mycket utan förbereda adepten och förenkla komplexa övningar genom att dela upp dem i olika moment innan de avanceras.

Är det svårare för ett barn med NPF att förlora? Nej, jag tror att detta är väldigt individuellt. Jag tror inte något barn tycker om att förlora. Jag är själv motståndare till för tidig elitsatsning och tycker att fokus kan läggas på annat inom idrotten än tidtagning, målräkning eller mätning.

Försök att hitta andra moment som kan bedömas när ni tränar/spelar. Vilket lag passar flest gånger innan målet utförs. Vem peppar de andra bäst på träningen? Vilket lag kan hitta på bästa hejaramsan? Få barn och ungdomar att förstå att alla är lika viktiga för laget även om man inte är med på matcherna.
Det behövs alltid människor som gör saker runt omkring ett lag. Kanske är det roligare att få vara den som har ansvar för vattenflaskor och påfyllning av dessa inför matchen/träningen och som sedan får springa in med dessa under match/träning. Detta är kanske början för någon som inte riktigt vågar spela match eller tävla, efter ett tag känns inte tävlingsmomentet så svårt och främmande och det känns ok att vara med på plan en längre stund. För vissa barn är det viktigare att få ha en tillhörighet och få känna sig delaktig än att prestera och vinna.

Som tränare och ledare ska du komma ihåg att det i de flesta fall inte syns på en person om den har en NPF-diagnos. Det kan vara så att problemen för barnet främst märks i skolan eller hemma, men att barnet fungerar perfekt i idrottsmiljön. Därför ska du alltid prata med barnet och dess föräldrar innan du talar om eventuella svårigheter/problem för hela laget. Sköter du ditt uppdrag bra ska du inte behöva göra skillnad. De flesta barn behöver tydliga regler, lätta instruktioner och extra förklaringar för att förstå.

Det viktiga är att lyfta varje barns positiva egenskaper. Har skoldagen bestått av stora hinder av "måsten och uppförsbackar" kan det vara fantastiskt skönt att få göra av med överskottsenergin genom att bara få springa av sig eller göra roliga övningar i sin fritidsaktivitet. Se överskottsenergin hos ett barn som en tillgång. Ge dem extra uppgifter, som löprundor, hämta koner, hjälpa till att snitsla banor eller skriva upp saker. Ha alternativa övningar som är enkla och uttröttande om en övning är för svår så att ingen behöver känna sig utanför genom att stå bredvid-

Med lite extra förberedning och framförhållning tror jag att vi kan få fler att stanna kvar inom idrotten. Du som ledare kan förändra och se till att alla känner sig välkomna och behövda. Leta gärna böcker och information för att lära dig mer. Jag hjälper gärna till om du som ledare eller förälder vill ha tips och råd.

Som barn och ungdomsledare är det din uppgift att se till att alla får känna sig som vinnare!

Rensa i röran

I dag har jag rensat ut i röran. Egentligen behöver jag göra det varje dag för att jag ska må bra och fungera. Går det för många dagar mellan rensningen klättrar jag mer eller mindre på väggarna och min familj, speciellt min man, känner att nu är det nog.

Det skulle kunna vara den gamla vanliga röran jag pratar om, det vill säga den som uppstår runt omkring mig, men det är just nu inte den jag menar. Jag pratar om röran som bildas inne i mitt huvud. Röran som får det att bli helt överjävligt att tänka och ordna upp saker i en för andra logisk väg är ett dagligt problem för mig. Speciellt när det är många "in-puts" från olika håll. Ofta sker detta just i hemmet, mat ska lagas, barnen behöver hjälp med än det ena, än det andra samtidigt som katter vill ha mat och hunden behöver ut och kissa.

Bild lånad från nätet.

På mitt arbete har jag faktiskt alltid klarat av att hantera detta. Jag har till och med kunnat kallas ordningsam (!), vilket förvånar mina nära vänner som kommer hem till mig. Blir jag inte störd kan jag ju organisera och sortera i oändlighet, och bra blir det dessutom.

Men som sagt, hemma är en annan sak och det som händer dagligen är just röran som uppstår i mitt huvud, alla tankar som far runt som tvätt i en tvättmaskin. Just nu handlar det mycket om att hitta ett nytt arbete och då flyger tankarna iväg. Ska jag fortsätta arbeta inom trädgårdsbranschen som jag gjort ett tag eller ska jag återgå till att arbeta med idrott och träning eller ska jag bli något helt annat när jag blir stor?

När det blir så där överfullt med tankar och idéer känner jag att det är dags att röra på mig. Jag har kommit fram till att det är det jag mår bäst av när allt hopar sig i huvudet. Det bästa jag vet är att dra på mig löparskorna och ge mig ut med vår hund Azlan. Han älskar att få springa och det är ju bara en bonus att han får motion samtidigt som mig.

Många gånger har jag tänkt på att det är tack vare att jag började spela rugby så tidigt i livet, (vid tretton års ålder) som jag klara ut livet i många år utan medicin. Jag fick ju inte min adhd-diagnos förrän först vid 40 års ålder och innan dess har jag inte haft tillgång till adhd-mediciner. Nu äter jag visserligen medicin och det är bättre ordning i huvudet, men de dagar som är bäst är helt klart de som innehåller fysisk aktivitet.

Så till er som inte riktigt får ordning på hur ni ska få ordning på tankarna. Ta en promenad. Få frisk luft och rör på dig. På något vis trillar tankarna på plats och du får ordning i röran.

 

Att orka eller inte orka....

Jag orkade. Trots att jag inte trodde att jag skulle fixa det. Sista tiden, eller rättare sagt de tre senaste månaderna har ingen ork infunnit sig. Jag har gjort flera tappra försök att ge mig ut och löpträna ,men jag har ofta fått gå och varit besviken och ledsen när jag kommit hem.
Normalt brukar ju kroppen bli piggare och uthålligheten utökas efter ett visst antal träningspass. Men icke i min dumma kropp. Benen har känts som två stolpar och lungkapaciteten som minimal. Jag har aldrig kunnat bli beskylld för att vara snabb, men jag har varit både stark och uthållig. Trots viktnedgång och ökad muskelmassa uteblir konditions-och styrkeutvecklingen. Skit!!!

Men sedan är det ju såhär, att har jag då bestämt mig för att genomföra en sak, så bannemig ska det bli av. Målet för året var att klara Trelleborgsklassikern, tre olika lopp, tre olika distanser.
Det första loppet, Sydkustloppet, 21 km klarade jag trots missödet att få ett rejält skoskav.
Trelleborgsloppet, 10 km, gick i stadsmiljö, på asfalt, vilket jag avskyr, var här jag för första gången kände av den här otroligt trista tröttheten. Där jag normalt brukar komma in i "andra andningen", infann sig liksom inte och jag sprang i vad som kändes som en mils uppförsbacke.
Sista loppet för året, på Nyårsafton var jag tveksam till om jag ens klarade av att genomföra. Hela december har jag varit trött, hängig och haft feber vid ett par tillfällen. Mitt mål blev till slut att genomföra loppet och iallafall ta mig i mål. Kallt som rackarns och i lätt motvind tog jag mig igenom jag de knappa 7 km.

Visserligen känner jag mig ganska stolt över att jag genomförde vad jag satt mig för, men det känns inte riktigt bra. Jag skulle vilja känna glädje och ork inför träningsåret 2016. Nu känner jag bara trötthet, Både psykiskt och fysiskt. Min psykiatriker kan inte riktigt svara på om det beror på mina mediciner, min utmattningsdepression eller om det är en fysisk åkomma.
I veckan som gick var jag hos på vårdcentralen för att kolla blodtrycket. Detta visar sig ännu en gång vara för högt, trots att jag äter blodtrycksmedicin. Nästa vecka ska jag träffa läkaren för att ta ytterligare prover och försöka reda ut vad som är felet.

Just nu har jag tagit en paus från löpträningen, istället blir det långa hundpromenader och styrketräning. Om jag är trött? Ja, jag tror jag skulle kunna sova i en vecka om det inte varit för att barnen behöver mig.

Självhjälp genom fysisk aktivitet.

Jag fick inte min ADD-diagnos förrän för ca två år sedan. Vilket betyder att jag levt i fyrtio år utan diagnos. Diagnosen har egentligen ingen större betydelse nu längre, men på något vis gör den det lättare för mig i min vardag. Jag kan helt enkelt utesluta vissa faktorer som påverkar mitt mående och jag vet hur jag ska "tackla" mina känslor.

Under många år levde jag ensam, dvs utan familj. Nu har jag man och barn. Som singel hade jag ingen att ta hänsyn till och jag kunde göra det som föll mig in för stunden. Det som jag i efterhand förstått har fått mig att må bäst av är fysisk aktivitet. Under många år, från det att jag var fjorton och framåt spelade jag rugby, en fysisk idrott med stor gemenskap. Här finns det plats för alla. Jag som aldrig varit snabb, men betydligt starkare och uthålligare fick en given plats bland forwardsen, där det behöves stora tjejer med starka ben och rygg. Rugbyn och idrottsintresset fick mig att välja att flytta till Stockholm, jag studerade på Bosöns IFHS och sedan gick jag Specialidrottstränarprogrammet på GIH. En krånglande rygg och nacke satte stopp för rugbykarriären och jag kom aldrig så långt att jag fick dra på mig den blå-gula dressen för att försvara de svenska färgerna i landslaget. Istället fortsatte jag en tid som ledare och tränare för juniorer.

Under åren i Stockholm utbildade jag mig även till Aerobicsledare, massör och Personlig tränare. Flera år arbetade jag med detta innan jag en dag tröttnade på hela cirkusen. Allt handlade om utseende och skönhet. Jag träffade min man och vi skaffade barn. Träningen kom plötsligt i andra hand och hamnade längre och längre ner på prioritetslistan.

Nu tio år senare; barnen har växt sig större, min vardag har "rörts till" av att vardagen numera inte är min egen. jag måste ta hänsyn till så mycket mer. När ångesten kommer kan jag inte "bara" dämpa den med att dra på mig joggingskorna och dra ut en långrunda. Jag kan inte sticka iväg till gymmet, halv åtta, mitt i läggningsrutinena. Rugbyn gav mig under många år ett lugn i själen. Jag fick utlopp för känslorna, jag blev fysiskt och psykiskt trött. 

Effekten som fysisk aktivitet ger är att den ökar vår Dopaminreglering. Dopamin är ett hormon som är kopplat till vår hjärnas belöningssystem. Det ger signaler som gör oss glada, euforiska och lugna. Har du brist på dopamin kan du drabbas av depressioner, sömnsvårigheter och problem med koncentrationen. Stor brist på dopamin kan leda till bla ADHD, Parkinson, depressioner och RLS. 

Forskning visar att dopaminnivåerna kan regleras med medicin, bla Concerta och Ritalin.Samtidigt visar forskningen att bra kost i kombination med träning är lika bra. 

Träningen börjar åter få en viktig del i min vardag. Det känns som jag tappade bort mig själv under flera år. Stressen ökade och kaos uppstod i vardagen. Med hjälp av daglig motion har jag återfått ett visst lugn i min "skenande hjärna" och både jag och resten av familjen mår bättre.

Löpträning i kombination med Yoga är en del av min medicinering numera. Detta kommer jag berätta mer om.

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

Oro och ångest

Tack alla ni som gett mig snälla kommentarer och uppmuntrat mig efter förra inlägget här på bloggen och på facebook. Det är verkligen viktigt att fler får veta hur det är att leva med NPF.
Vi är inte så annorlunda än andra människor. De flesta av oss fungerar faktiskt helt normalt ( vem det nu är som bestämmer vad som anses normalt???), går till jobbet, sköter om hemmet, har barn och familj, tränar, skrattar, gråter , precis som andra.

Fast ibland blir känslor, iallafall för mig större än vad jag önskat. Just ångest och oro, kan förstoras upp och jag kan inte riktigt hantera det. Det växer sig större och större och äter upp all min kraft och ork. Även om jag VET att jag INTE ska orora mig, är det omöjligt att släppa tanken på orosmomentet och jag fastnar hos "ångestmonstret".
Ångestmonstret är som ett hål jag dras ner i och där växer oron och jag dräneras på all energi. Det bsäta jag kan göra då är att gå och vila och försöka sova bort tankarna. Något som fungerar när jag är hemma och ledig. På arbetet är det svårt att släppa jobbet för en vila. Visserligen har jag fått ångestdämpande tabletter utskrivna men att ta dessa på arbetet är ingen bra kombination. Dessutom tycker jag att de skjuter problemet framåt och att ångesten kvarstår när de går ur kroppen.

Det bästa jag kan göra förutom att lägga mig och sovaär att gå ut och gå eller springa en sväng. Fysisk aktivitet brukar få slut på mina negativa tankebanor och jaga monstret på flykt. Efter en träningsrunda kan jag skingra tankarna och "bena" upp problemen vilket lättar på orosmolnen. ändå är det svårt att få ihopa vardagen med familj, arbete och träning.

 Vad tycker du? Hur blir du av med din ångest?

Fortsätt kämpa!

lånad på nätet

Alla vi som begåvats med NPF vet att energin skiftar från dag till dag och ibland från timme till timme. Det är så lätt att vakna upp, hoppa ur sängen och slå sig för bröstet. "Idag ska jag få massor gjort"

Två timmar senare sitter jag i en stor röra på golvet med minst tre påbörjade projekt, datorn, TV:n och radion igång och vet inte riktigt vad jag håller på med. Känns det igen?

Energin tar slut, jag bryter ihop, tappar tron på mig själv. Blir irriterad på de runt omkring mig, oftast min man, för att han inte hjälper mig. Fattar han inte att nu MÅSTE vi städa!!! 

Barnen tycker oftast att det är kul med nya projekt, vare sig det är städning eller inte. Detta i sin tur leder oftast till ännu större oreda....

lånad på nätet

Men hallå! Det var ju jag som var stark och hade energi i överflöd. Hur kunde det bara förvinna???

 Jag som hade målet klart för mig när jag steg upp, eller målen. Inte bara ett utan tre-fyra-fem....dessutom kläcker min kreativa hjärna nya projekt hela tiden. Så listan på "att-fixa-innan-dagen-tar-slut" är kilometerlång.

lånad på nätet

Fast jag vet är det lika svårt varje dag. Jag sätter för höga mål. Men om jag inte gör det då?

Vart hamnar jag då? På sängkanten?

Träning som medicin

Jag har skrivit om det tidigare och tänker nu ta upp det igen. Att fysisk aktivitet är bra för oss (och alla andra) med psykiska problem. I Svenska Dagbladet kan du just nu läsa en serie olika artiklar om hur vi påverkas av motion. 

I ett forskningsprojekt, Regassa, undersöks effekterna av KBT-övningar respektive fysisk aktivitet jämfört med sedvanlig behandling vid mild till måttlig depression, ångest och stressrelaterad psykisk ohälsa.
Vill du läsa mer om studien hittar du det här.


Just nu tränar jag själv för att springa ett halvmaraton. Det känns just nu som ett lite för högt mål, då jag inte mår så bra.
Fast, de gånger jag kommer iväg ut och springa mår jag så mycket  bättre efteråt. Jag känner ett lugn och en tillfredsställelse som jag annars har svårt att hitta.
Så jag kämpar på.


Enligt psykiatern Jane Taube som arbetar på uppdrag av Stockholms läns landsting med just Fysisk aktivitet på recept finns det bara 

fördelar med motion:




"Ordinationen är motion, men i vilken dos?
Mot depression gäller antingen …

… konditionsträning 30–45 minuter av minst måttlig grad, 2–3 gånger/vecka under minst nio veckor.

… eller styrketräning 30–60 minuter med 8–10 ­olika övningar, 2–3 gånger/vecka under minst nio veckor, enligt Fyss.

Behandlaren bör öka dosen successivt och följa upp precis som med läkemedel enligt psykiatern Jill Taube.

Träning dämpar ångest

Var fjärde individ kommer någon gång i livet att drabbas av en ångestsjukdom (SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering). 12–17 procent av befolkningen har vid en given tidpunkt någon form av ångestsjukdom. Att ha ångest ökar risken för depression och vice versa. Regelbunden fysisk aktivitet fungerar ångestdämpande, men resultatet kan dröja ett antal veckor.

Därför hjälper det:

1. Hjärnan påverkas positivt och hjälper kroppen att bilda ämnen som gynnar processen att lära om och bygga nya minnen.

2. Aktiviteten blir en avledande manöver.

3. Musklerna slappnar av och bryter en negativ spiral.

4. Tilltron till den egna förmågan ökar.

Fyss (Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och behandling) är en manual för att ordinera träning vid olika sjukdomar där fysisk aktivitet har dokumenterad effekt.
FaR (Fysisk aktivitet på recept) är en arbetsmetod för att främja träning."


Vill du läsa hela artikeln om Jane Taube finns den här.
Nu ska jag ta mig i kragen och ge mig ut.
Kämpa på!
ps. Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa - ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se