Efter mitt inlägg igår fick jag stor respons. Över hundra människor var under en timme, inne och läste mitt inlägg. Kul! Bra! Fantastiskt!
Jag fick bland annat frågan om det var ok att dela mina inlägg här från bloggen på Facebook och det får ni så klart mer än gärna. Hela tanken med att jag skriver inlägg i den här bloggen är att fler ska få läsa om hur det är att ha Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framför allt ADD som jag begåvats med. Ju fler som delar, desto fler som läser och detta i sin tur hoppas jag leder till att människor runt omkring oss förstår och accepterar. Så dela, dela, dela.
Hur gör du då? Under varje inlägg finns små ikoner, bla.. Facebookloggan. Om du trycker på den så får du upp ett nytt fönster där du sedan trycker dig vidare för att dela.
Varför berättar jag då?
För det första skulle jag nog vilja säga att det är av egensyfte. Jag behöver bekräftelsen att människor läser det jag skriver och tycker det jag skriver är bra. Med det vill jag säga att det är min sanning, så vardagen ser ut för mig. De runt omkring mig ser det eller uppfattar det kanske på ett helt annat sätt. Därför behöver jag få ur mig det jag upplever och hur det ibland blir bra eller på tok fel.
Det andra syftet med att blogga är, som jag skrev innan, för att missionera budskapet att vi som ibland får depressioner, har adhd/add eller andra NPF-diagnoser faktiskt är helt vanliga personer. Vi är människor som i stort sett fungerar som vem som helst.
Men ibland, mer eller mindre för vissa, ständigt för några, så fungerar ingenting.
Så tack, än en gång, för att du bryr dig. För att du vill veta mer!
Hej Cilla. Hittade hit av en slump, då jag har en manlig sambo som nu vid 30 års åldern fått diagnoserna depression og ADD. Är själv läkare och vet en del om tillståndet, men vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Som du så väl själv beskriver har han nu fastnat en en kris, där han varken vet vem han själv är, vad han kan eller var han ska ta vägen. Vi har varit sambo i 6 år, och medan jag var student har jag lyckats hålla honom "i kragen" samtidigt, och hjälpt honom så mkt jag kunde med utbildning mm. älskar honom, men har inte sett dessa egenskaper som sjukdomstillstånd utan mer personlighetsdrag. Allt för ofta blir han beskriven som lat och oengagerad, och ständigt dyker det upp konflikter i hemmet. Nu får han psyk hjälp men div. farmaka och terapi, men som sagt: har du några råd om hur man ska bemöta honom? hur strukturerar du upp ditt liv? vad gör du om dagarna? vill inte behandla honom som ett barn och ge honom order vad han ska göra i hemmet mm. men känner mig snart mer som en mamma än en partner :-(( vh trött och frustrerad sambo/S
SvaraRaderaHej! Du får gärna maila mig på cecilia.sjostrand@bredband.net så ska jag försöka svara. Tror jag vet exakt hur du har det.
RaderaCilla