Är jag född i fel tid???

För många känns det som att ADHD och ADD ploppat upp från ingenstans och att varenda unge med "myror i brallan" lider av det. Vissa menar på att det kanske inte kan vara så svårt att sitta still och skärpa till sig. 

"Förr i tiden var det minsann bättre" har vi nog alla hört i flera sammanhang. 

I just mitt fall och vissa andra personer med diagnosen ADHD/ADD är jag faktisk villig att hålla med.

Vårt samhälle idag är uppbyggt på snabb teknologi där du ska var tillgänglig och "uppkopplad" dygnet runt. Du ska ha möjlighet att var online 24 timmar om dygnet, även när du sover.

Min son som är sex år vill ha en egen mobil, eller Iphone som han vet att det heter. Han vittnar om att flera av barnen i hans klass har en. Jag vill inte förringa fördelarna med att du kan nå ditt barn  när du inte kan se det, men....

I skolan eller på fritids där ditt barn vistas finns numera ( i alla fall garanterat i Sverige) minst en telefon i varje klassrum eller enhet. Annars har säkerligen fröken, fritidspedagog eller annan skolpersonal en mobil.

Annat var det på "min tid" för snart trettio år sedan då vi fick springa till lärarrummet för att låna telefon, eller att mina föräldrar fick ringa dit för att be någon lämna ett meddelande till mig. 

Vad jag menar är inte att det är fel att ha en egen telefon, det kan vara till hjälp för många med ADD/ADHD men jag menar att det kanske inte är bra för mig att alltid vara tillgänglig.

Det är för mig en form av stress att alltid kunna bli nådd.  Ringer någon på hemtelefonen, (där jag dessutom får upp den inringandes telefonnummer) och jag inte svarar kan jag slå mig i backen på, 

(att trots vår telefonsvarare,) ringer det på min mobil inom två minuter.

Dessutom har vi numera i vårt hem tre datorer, maken har en egen, jag har en och barnen har en. Ändå har vi en för lite! Jo, båda barnen vill ju sitta vid datorn samtidigt. Då lånas min dator ut.  Vilket i sin tur leder till att jag blir stressad, för att då kan ju inte jag kolla mina mail, läsa inlägg på facebook, eller få bekräftelse genom att någon läst mina inlägg i en av mina två bloggar... 

Det blir dubbel stress för mig, jag vill bli nådd men behöver få vara ifred.

Ekvationen går inte ihop för mig.

 På den gamla goda tiden var det ingen som ideligen glodde i mailboxen eller kollade sina sms i ett eftersom korrespondensen tog tid OCH fick ta tid. Nu förväntas jag svara på mail från skolan, arbetsförmedlingen, banken mm inom ett par timmar för annars...

Dessutom ska jag helst ha TV med ett stort utbud av kanaler ingång, spotify med "rätt" nedladda musik på hög volym och läsa dagens nyheter i papperstidningen som damp ner i lådan tillsammans med ett kilo reklam.

Hur ska jag kunna sålla, kunna välja, kunna avstå för att må bra???

Ett svårt beslut

Att ta beslut eller välja har aldrig varit min starka sida. Min ADD visar väl på varför, men här har ännu inte medicin hjälpt mig. Jag har därför ofta  problem dagligen att välja kläder, mat, aktiviteter mm. Detta slutar ofta med att inget blir gjort eller så påbörjar jag allt. Dock tar jag inte alla klädalternativen på mig, men kan gå och fundera på det hela dagen, om jag valde rätt.

Ska jag göra flera saker under nästkommande dag kan detta uppehålla min hjärna i timmar kvällen innan och jag kan inte släppa morgondagens aktiviteter. Jag funderar och funderar, i vilken ordning ska jag göra uppdragen, hur blir det effektivast, har jag kommit ihåg allt, kan jag hinna med något mer, hinner jag med allt, osv...många timmar och mycket energi går åt till min egenhet. 

När jag berättade för min läkare(psykolog) kallade han fenomenet "list-making", något som människor med ADD/ADHD kan ha problem med. Någon annan med samma problem?

Som ni förstår har jag inte så lätt för att ta beslut.

I förrgår  uppstod ett av de värsta problem en djurägare kan utsättas för.

Vår älskade katt Jenkins som till sommaren fyller elva år har sista tiden fått en böld som vuxit sig större och större på hennes ena bröst. Jag har gått och tittat på den och hoppats att den skulle spricka av sig själv eftersom utekatter ibland får infektioner efter bett eller andra sår.

Jag ringde veterinären efter att ha konfererat med min man.  Hon måste få vård.

Väl där fick jag det tråkiga beskedet, Hon hade fått en elakartad tumör som spruckit och dessutom fanns det fyra eller fem mindre i de andra brösten.

Och sedan kom frågan?

"Vill du operera henne?"

Herregud, skulle jag bestämma?!!!!

 Jag vill ju så klart att hon att hon ska bli frisk. Men utan försäkring skulle priset bli skyhögt, dessutom fanns inga garantier för att hon skulle bli bra. 

Alltså fick jag inte så mycket att välja på.

Fast beslutet blev inte lättare.

Skulle hon få somna in nu genast eller skulle hon få följa med hem och vänta några dagar?

Jag var i upplösningstillstånd. Jenkins spann i min famn och tittade på mig med lugna ögon. Hon hade inte ont just nu, men såret som spruckit upp var otäckt och hennes dagar var räknade.

Med tårarna trillande ner för kinderna sa jag till veterinären.

Hon får somna idag, här, nu!

Hur svårt det än var att säga så, visste jag. Att om jag tog henne med hem, hade jag aldrig kunna bestämma när det var dags att låta henne somna.

Jag satt hos henne när hon fick sprutan med avlivningsvätska. Hon spann hela tiden och tittade på mig. Jag grät och grät och klappade henne, samtidigt som jag viskade lugnande ord i hennes öra. Fast jag vet att hon kanske kunde opereras, kändes det som jag faktiskt tog rätt beslut. 

Hon har haft ett bra liv, hon har flyttat fyra gånger, varit med om en svår olycka som hon överlevde, och nu detta.

Nu vilar hon ute i vår trädgård. Jag och barnen begravde henne i rabatten under en flik-lönn.

Här kommer snart växa snödroppar och vintergäck. På graven lade vi tulpaner, hennes älsklingsblommor. (hon åt dem gärna) och Ludvig hittade en fin isbit som fick ligga bland blommorna.

Att se sanningen i vitögat

Jag har idag träffat min Arbetsterapeut för andra gången. Jag kan inte säga att jag har längtat, men som med allting annat här i livet, vill jag få det gjort, komma vidare.

Jag är på plats halv elva, fast jag inte har tid förrän elva. Sedan tittar jag på klockan femtioelva gånger, bläddrar igenom sex olika tidninga,r utan att kunna fokusera på någon artikel, tittar på klockan igen. Plockar upp mobilen och kollar så jag stängt av signalen minst tre gånger, tar upp kalendern  för att anteckna några "viktiga" saker att komma ihåg och till slut kommer hon för att kalla in mig.

På frågan hur jag haft det sedan sist bryter jag ihop.
Jag berättar att jag ringt till sjukhuset i måndags för att få prata med läkaren om min ångest som inte blivit bättre. Till svar fick jag från sjuksköterskan som svarade, efter över sextio signaler, att det finns inga möjligheter att hjälpa alla med ångest.
Eftersom jag hade en tid hos AT fick jag snällt vänta tills jag kom till henne. Jag berättade då om min oro för sköterskan och att jag hela tiden blir ledsen och fick till svar, att hon inte kunde göra något. "Alla blir ledsna ibland."

Efter tre söndersnörvlade näsdukar och mycket hulkande hörde jag ATs ursäktande om att hon inte är psykolog, utan arbetsterapeut och inte kan ge medicinska råd.  Men enligt henne skulle jag behöva vara sjukskriven.
 Jag ska inte behöva gå omkring och känna stress över att jag måste hitta ett jobb samtidigt som jag mår såhär. Hon kollade upp med receptionen och jag fick en tid till min läkare...om en månad....det finns inga andra tider!!! Skönt att det finns personal på Carema som faktiskt agerar.

Från vårt förra möte hade jag haft i uppgift att läsa ett häfte om ADHD/ADD och stryka under vilka problem jag själv anser mig behöva hjälp med. Med överstrykningspenna hade jag målat häftet tigerrandigt och AT antecknade febrilt.
Hon hade inte så många invändningar utan ställde konkreta frågor och bad mig ge exempel på problemen. Hur uppstår dem? Varför och när?

Usch, vilka jobbiga frågor. Det är ju därför jag går dit.

JAPP, DET ÄR DÄRFÖR JAG ÄR DÄR.

 DET ÄR DÄRFÖR JAG BÖRJAT SKRIVA DEN HÄR BLOGGEN. JAG VILL MÅ BRA!


MEN...som svar får jag att jag måste jobba aktivt med mina problem...
Till nästa gång vi ses ska jag försöka lösa ett problem med mina prioriteringsbekymmer och att jag har för många saker på gång.

Vem gör jag sakerna för?
Vem ställer kravet?
Vad är viktigast för mig?
Vad mår jag bra av?
När mår jag bra?

Jaha, då ligger jag sömnlös några nätter till. Jag måste våga se sanningen i vitögat!

Slut på TANTVARNING!!!

Att ha ADD/ADHD innebär inte bara att allt är negativt. 

Det jag verkligen fastnade för som min läkare sa till min man:

"Du är en lycklig man som gift dig med en  kvinna som har ADD/ADHD. Hon kommer ALDRIG bli TANTIG!"

En tjej som har ADD eller ADHD vill alltid ha nya utmaningar, tränar gärna, hittar nya influenser. Läkaren menade att om Jocke vill börja med glidflyg om sisådär tjugo år så kommer jag antagligen skrika "JAAA".

Det är jag så att jag alltid försöker hitta nya utmaningar eller sysselsättningar. 

 Just nu har jag börjat på Zumba och tränar även löpning för att kunna springa ett längre lopp i vår.

Man blir ju aldrig för gammal för att lära sig nya saker. Eller hur!!!

ADD -så känns det

TRYCK PÅ BILDEN SÅ FÖRSTÅR DU VAD JAG MENAR

När jag hittade ovanstående bild på nätet sa jag direkt till min man:

Så känns det i mitt huvud!

Som ett "myrbo" där alla myrorna springer runt och gör olika saker. Visserligen försöker de samarbetar men det är inte alltid de lyckas....

Efter att ha pratat med Arbetsterapeuten igår har jag visserligen fått nytt hopp. Det kanske ska gå och få ordning på "myrstacken" som jag bär omkring på. 

Nu ska jag få träffa henne en gång i veckan och få hjälp och råd om mina vardagsproblem.

Till nästa vecka har jag fått läsläxa. Det är jag bra på. Så bra att jag inte märker någonting runt omkring mig. Jag fullkomligt stänger av mina andra sinnen.

Tack och lov att jag är hemma själv Barnen och maken är i skolan.

 

Så nu ska jag sätta mig tillrätta och läsa en stund. Kanske kan jag lyckas kartlägga mina problem på ett vettigt sätt...om jag lyckas sitta still så länge.

ADD/ADHD-att kunna börja och sluta

Koncentration och motivation är kanske två av de saker som jag förutom min oreda har mest problem med. Egentligen hänger de nog i hop.
För det första har jag problem att sätta igång med saker. Även om det är något jag ser fram mot eller är intresserad av kan det bära mig emot att starta.

Ibland beror "start-problemet på min oreda". Ska jag till exempel börja sy något på min symaskin måste jag ju först plocka undan runt omkring. Dessutom hittar jag kanske något annat på vägen som "stjäl" intresset från sömnaden.
Likadant är det när jag väl kommit igång med min sömnad, allting runt omkring kan mycket väl försvinna och jag uppslukas helt av uppgiften. Barnen blir hungriga men jag kan inte avsluta för att ge dem mat. Jag borde ju veta att de är hungriga, likaså jag, men det "finns inte på kartan"´just då....

Kanske avslutar jag projektet mot min vilja och det blir liggande. Då borde jag ju rimligtvis fortsätta med detta inom snar framtid, men se inte denna kvinna. Hon får sen inte ändan ur vagnen och syr färdigt utan har nu ännu ett halvfärdigt projekt i "att göra-listan".


Just detta att avsluta när jag väl börjat är ju ännu ett problem, dessutom som min man säger. "Problemet som jag försöker lösa, blir ofta mycket värre, eftersom jag inte kan avsluta." Här är ju min "städning" igen på tapeten. Eftersom jag oftast rör till det mycket mer blir ju inte resultatet så bra...

Lösningar på problemet? Ja, det är ju det jag just nu försöker lära mig. En sak jag försöker just nu är att avsluta gamla "list-saker". Vi får väl se hur det går....

Ordning och Oreda

Som jag berättat innan, det råder inte bara kaos i mitt inre utan även i mitt hem.
Borde kanske bli glad över att ha fått en diagnos som förklaring till min oreda, men istället känns det som ett "mission impossible".
Min läkare gav mig som sagt i uppgift att rens ur livet med alla "måsten". Och då var just hemmet No. 1.

Min man satte genast igång med köket. Ut åkte alla saker som samlats ovanför kyl och frys, alla kläder och skor som hamnat innan för dörren. Alla mina målarprojekt som stod på rad på arbetsbänken tillsammans med disk, blommor som skulle planteras om och katternas matskål.

Eftersom vi inte har någon diskmaskin växer sig disken högre och högre då jag inte orkar ta tag i den varje dag. Inte min man heller....

Just problemet att plocka undan är kanske det som är det jobbigaste. Jag sätter ofta igång när jag känner för det, men jag slutför aldrig det jag börjat med. Oftast blir jag slut i huvudet efter en stund eftersom städning drar i väg att bli ett flerdagsprojekt.

Jag börjar på ett ställe tex matplatsen. Då hittar jag en bok som ska ligga i bokhyllen, på väg in till bokhyllan hittar jag en av Ludvigs tröjor som måste till tvättkorgen.
Väl ute i köket ser jag att katternas mat är slut i skålen, så jag tar ut maten ur skafferiet, där står ju också en blomkruka som skulle kunna passa till blomman som jag ställde på diskbänken igår.
Jag lägger då boken i skafferiet och går ut med krukan. Ludvigs tröja hamnar också på diskbänken medans jag försöker röja i diskhon för att kunna vattna blomman innan jag sätter den i krukan. Går in till matplatsen med den fina blomman igen.
Men....herregud som här ser ut, jag skulle ju städa här.....åh, jag orkar inte....jag trycker ihop lite saker som står på köksbordet, mannens skolböcker, mina inredningstidningar, lite Lego och en halväten macka. Sådär, nu kan ju blomman stå här! Jag bläddrar lite i en tidning och tänker att imorgon får jag ta nya tag här, eller jag kanske ska börja i köket, eller förresten skafferiet behöver ju städas.....NEVER ENDING STORY.....

Min man då undrar ni? Är han lika slarvig?
Ärligt talat gav han nog upp efter ett år eller två. Han håller ordning på sina egna saker, hans böcker och verktyg är oklanderligt sorterade, medans mina saker liksom fullkomligt tar över vårt hem.
Detta gör ju att varken jag eller maken hittar våra saker. Dessutom har ju inte barnen lärt sig var deras saker ska vara så kaoset växer sig "kämpa-högt"

Nu ska jag alltså lära mig "leva på nytt". Det känns som att hela mitt sätt att leva måste göras om. En total-make-over..... Första steget är att träffa en Arbetsterapeut som ska tipsa mig om hur jag ska "hålla ordning".

Enligt läkaren skulle vi ta det över sik t(rensningen), men nu är vi snart klara med nedervåningen efter två veckor. Jag ska bara hålla på i 90 minuter åt gången, men jag kan ju inte sluta när jag sätter igång....

Problemet just nu är inte att fortsätta, det har blivit lite av en sport att få snyggt nu. Problemet är att hålla ställningen. Varje sak har ju plötsligt fått en plats och nu ska den dit igen. Slut på "plock-kedjan" som jag håller på med. Inga fler Ludde-tröjor i skafferiet.

Följetongen fortsätter.....

Ett piller löser inte allt!

I gårdagens Sydsvenska Dagblad läste jag en artikel om en barnläkare som verkar har förstått de många andra har missat.
Ett piller löser inte problemet med ADHD eller ADD. Det handlar om så mycket mer, precis som jag har funderat omkring

"Det finns också en risk att barnet ensamt framställs som problemet och att vi missar viktiga bitar i barnets omgivning. Adhd uppkommer i ett samspel mellan arv och miljö och vi måste se barnets hela situation, säger han och efterlyser en förändrad skola med mer fysisk aktivitet och utevistelse samt högre värdering av praktiska och estetiska ämnen." säger Lars H Gustavsson till SDS.


Det går inta bara att trycka i barn och vuxna medicin vid psykiska problem och tro att det löser allt. En viktig aspekt är att se till att informera omgivningen om problemet och följa upp behandlingen.

Visserligen kan man inte lägga hela ansvaret på skolan som idag. Många föräldrar tar inte sitt ansvar och "jobbar" aktivt med sina barn. De vill helt enkelt inte förstå att problemet kanske även ligger hos dem. Jag förstår att det är väldigt jobbigt att ha ett barn med NPF-diagnoser, men tror att som förälder kan man hjälpa sitt barn till en bättre tillvaro genom att vara närvarande och sätta sig in i problematiken med NPF-nedsättningar.

lånad på nätet

Nu vet jag att en del känner sig träffade och säger att de visst lägger ner tid på sina "NPF-barn" och det är jag medveten om. Se bara på alla fantastiska föräldrar jag följer på diverse bloggar, som kämpar med sina barn som inte mår bra.
Tyvärr är inte alla föräldrar som ni. Många, många fler barn än vad vi vill inse, har inte föräldrar som e,r som gör allt för ert barn.
Många föräldrar kanske tror att de gör rätt, men ser inte att de själva har ett problem. De skulle själv behöva utredas för att få hjälp, men många vågar inte över rädslan att hamna utanför.

Om ni visste vad jag är rädd för att ha fått diagnosen ADD. Hur kommer min framtid se ut?
Kommer jag få ett arbete igen när jag nu går ut öppet med det?
Hur kommer mina barn må med en mamma som har ADD?
Klarar min man av att leva med en kvinna som jag?
Vilka förutfattade meningar om ADD/ADHD har mina vänner och bekanta?
Frågorna surrar i huvudet och just nu känns allt nästan värre än innan diagnosen...

lånad på nätet

Men jag försöker se mitt eget problem som en möjlighet att lära mig själv och andra om fördelarna med att ha ADD/ADHD. Förhoppningsvis kanske jag kan hjälpa någon annan förutom mig själv.

Något barn kanske kan få hjälp tidigare än vad jag fick i mitt liv.
Jo, mina föräldrar har gjort allt för att hjälpa mig, men tyvärr är det i mitt fall psykvården som har brustit.
Dessutom tror jag tyvärr inte att skolan hade tillräcklig kunskap för nästan trettio år sedan att fånga upp en flicka som jag som inte gjorde för mycket väsen av sig.

Så med mer kunskap till föräldrar och anhöriga, mer kunskap och upplysning i skolan tror jag skulle underlätta för många barn. Dessa barn som en dag ska växa upp och bli vuxna med diagnos.



Gör som jag: bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se

ADD & ADHD - vilket är vilket?

Efter att ha berättat om min diagnos för flera av mina  vänner har jag fått massor av frågor. Flera ifrågasätter givetvis diagnosen, vilket jag tycker känns skönt. Då är jag kanske inte så annorlunda....;-)

Jag har inte riktigt förlikat mig med diagnosen eftersom jag inte känner igen mig i allt vad ADHD/ADD innebär. Men eftersom medicinen faktiskt verkar hjälpa och både mina föräldrar och min man kan intyga att jag passar in på flera av kriterierna för ADD ger jag behandling en chans och ser om det hjälper.

Vad är då skillnaden mellan ADD och ADHD? En berättigad fråga, då det egentligen är samma tillstånd. ADD fattas det man i dagsläget kallar "Hyperaktiva" och de som har ADD kallas alltså "Ouppmärksamma". Detta kanske är lite diffust, men på nätets olika sidor har jag hittat följande. 

bild lånad på nätet

På sidan Web4help beskrivs skillnaden av Martin Winkler, läkare med sju års erfarenhet av psykiatri och psykoterapi: 

 "Under de senaste åren har det introducerats många olika begrepp för barn, ungdomar och vuxna med ADHD. De har i huvudsak påverkats av amerikanska beskrivningar från klassifikationssystemet DSM-IV: 

ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är termen som används i den nyaste upplagans (DSM-IV-TR) diagnostiska kriterier. 

ADD (Attention Deficit Disorder) med eller utan hyperaktivitet är den äldre termen från DSM IIIR. Så i något äldre litteratur hittar du den termen som en synonym till ADHD. 

Thomas Brown beskriver vanliga symptom vid ADD (ouppmärksamma formen):

Ofta lättdistraherad av yttre stimuli

Ofta svårt att följa instruktioner från andra

Svårt att bibehålla uppmärksamhet

Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs

Tendens att tappa bort saker som är nödvändiga för uppgifter eller aktiviteter

Svårt att organisera målinriktade aktiviteter

Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan Viss forskning visar att barn med hyperaktiva-impulsiva symptom tenderar att få fler problem med beteendet och uppförandet, medan barn med den ouppmärksamma formen, löper en högre risk att drabbas av andra störningar som depression eller ångest."

På en sida som heter Spexor hittar jag följande översatt från den engelska sidan About ADD/ADHD:

 "ADHD/ADD HOS VUXNA En kronisk störning där åtminstone tolv av följande punkter återfinns: 

1. En känsla av att aldrig få någonting gjort 

2. Svårt att organisera göromål

3. Kronisk ångest eller svårigheter att komma igång 

4. Många projekt på gång samtidigt; problem att fullfölja 

5. Tendens att säga vad som faller en in, ofta utan tanke på omständighet eller tidpunkt 

6. Ständigt sökande efter nya stimulanser i tillvaron 

7. Blir lätt frustrerad, uttråkad

8. Lättdistraherad, svårt att fokusera koncentrationen längre     tid, "glider lätt iväg" i tankarna

9. Ofta kreativ, intuitiv, hög intelligens 

10. Svårigheter att "gå den formella vägen", följa den etablerade, korrekta proceduren

11. Otålig; låg tolerans mot frustration 

12. Impulsiv, verbalt och/eller i handling 

13. Tendens att ständigt oroa sig i onödan 

14. Känsla av att något negativt kommer att hända, osäkerhet

15. Känslo-svallningar, humöret åker berg-och-dalbana 

16. Rastlöshet 

17. Tendens att fastna i missbruk 

18. Kroniskt dåligt självförtroende

19. Felaktig själv-bild

20. Familje/släkt-historia av ADHD eller andra problem med impuls-kontroll och humörsvängningar

Och: 
- att ADHD upptäcktes i barndomen, men kanske inte blev formellt 

diagnosticerat.  
- vid efterforskningar om hur det var i barndomen återfinns symtomen och 

tecknen,

egenskaperna.
- situationen kan inte förklaras bättre av annan psykisk orsak. 
Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att inte ställa 

diagnosen på sig själv." 

Säkerligen känner en del av er igen sig i flera av punkterna. 

"Inte så farligt" tänker säkert en del av er. 

Men betänk då att jag lever med ett flertal av besvären dagligen 

och det har jag gjort i hela mitt liv...

Jag kan tala om att det inte bara är min familj och min omgivning 

som blir trötta på det, 

JAG SJÄLV ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT TRÖTT PÅ MIG SJÄLV

SÅ JAG INTE VET VAR JAG SKA TA VÄGEN.

bild lånad på nätet

Så därför håller jag nu tummar och tår att jag ska kunna få hjälp 

och må bättre.

En sak i taget- en order!!!!

Just en sak i taget är inte riktigt min melodi. 

Samtidigt som jag skriver det här inlägget, håller jag koll på både Facebook, Tradera och tittar på TV. Min mobil ligger givetvis på lut vid min sida, om jag skulle behöva ringa någon.

Som ni förstår blir det aldrig riktigt bra att göra för många saker samtidigt.

Inte nog med att jag tror mig hinna med allt, jag har svårt att säga NEJ!

Min egen teori är det är ett sätt att "duga". Genom att säga JA till att hjälpa andra slipper jag förklara varför jag inte vill eller kan, just att argumentera för min sak är ett problem. Som yngre ville jag så klart få vara en i "gänget" och då kunde man ju inte vara en "nej-sägare".

Idag tackar jag ofta "JA" av bara farten.

Detta gör att jag ofta tar på mig för mycket arbete vilket givetvis slutar i en kollaps, där jag slutar fungera och får ångest.

De dagliga rutinerna blir ett problem ,eftersom jag har så många andra "måsten".

Jag ska hinna blogga, jag vill hinna sy, virka nya handledsvärmare, ut och springa, spela spel med barnen och gärna åka och handla samtidigt. Inte konstigt att tvättkorgen svämmar över, hallen är överfull med skor och kassar med saker som inte kommit in på sina rätta ställen, osv
I Svd´s artikel från 2008 kan du läsa om Gunnel som verkar ha samma problem som jag.

Av av min Psykolog fick jag i uppgift att rensa ur vårt hem. ALLT som inte används eller har en funktion ska bort! Detta ska hjälpa mig att lättare orka ta tag i städproblemet, att hitta lättare och att ställa tillbaka saker på sin plats. Så just nu är det en "total-make-over" här hemma.

Känns konstigt, jobbigt och skönt på en gång.

Så just nu genomgår både jag och vårt hem en förvandling- förhoppningsvis till det bättre!

Tyvärr lider jag just nu av seperationsångest, det känns som vi städar ut allt som är jag. Cilla-bohemen med alla sakerna.
Snart blir jag Cilla-estetn.....får se om jag trivs.

Skapa ordning i mitt inre kaos

Det är verkligen svårt att kortfattat förklara min situation. Eftersom mitt känsloliv följt mig under hela livet.

Jag har sedan barnsben haft problem att berätta om mina känslor, att skriva har varit lättare. Istället har gråten följt mig under hela livet.

Reaktionen jag då fått från andra människor, har kanske inte alltid varit den bästa.

I skolan fick ju mina antagonister som de ville, jag blev ledsen och gick min väg....ensam.

Min fröken sa åt mig att "skärpa" mig och sluta gråta, jag var ju inte som andra....

Hemma vågade jag inte gråta, med en stundtals deprimerad mamma fick jag vara den "duktiga flickan" och försöka hålla humöret uppe. Här sattes locket på, känslorna fick pressas tillbaka. Istället har nog ångesten bildat en torn som växt sig högre och högre.

När tornet blivit så högt att det inte längre kan balanser sig själv har allt rasat och jag har ramlat ner i ett svart hål. Depression har det kallats av olika läkare.

Med min nya diagnos ska jag vända upp och ner på min tillvaro och  lära mig "leva på nytt" med mina känslor.

Som ni vet "Det är inte lätt att lära gamla hundar sitt" så vi får se hur det går.

Jag kämpar på.

Jag har ADHD-ADD

Jaha, igår konstaterades det då slutligen, eller ska jag kalla det inledningsvis, att jag har ADHD. Eller som vissa kallar det ADD.
Efter att ha levt i ovisshet, med depressioner och ångest i 38år ska jag nu leva mitt resterande liv med en diagnos.

Vad tycker jag om det? Jag vet inte. Inte än i allafall. Just nu är mitt inre en enda röra, vilket det visserligen varit under många år, men nu ska röran benas ut, med hjälp av Feng shu. Jag ska rensa i röran. Lära mig leva mer strukturerat, avsluta vad jag börjat på.

Följ med på min resa, en sak som är säker, du kommer lära dig massor om ADHD, speciellt för vuxna, för det verkar vara ett oskrivet kapitel. Men det tänker jag sätta stopp för.

bild lånad på nätet