Att våga berätta för att få andra att förstå

Har fått mycket respons på min Facebook-sida som jag startade förra veckan. Både människor jag känner, släkt och andra har skickat meddelande och ringt för att fråga och berätta. Kul att ni intresserar er. Tack!

Jag blir ingen annan människa eller mår bättre eller sämre för att jag skriver. Eller jo, jag mår bättre faktiskt! Kanske knasigt, men jag har alltid haft lättare att sätta ord på saker och ting när jag skriver.

Vissa går omkring hela livet och berättar inte att de år dåligt. ingen förstår varför de ser ledsna eller sura ut. Andra tar ut sin ångest och oro genom att slåss och göra dumma saker. Vissa dränker sorgerna med sprit eller andra missbruk.

Vissa kämpar sig igenom skoltiden och arbetet utan att ha någon att prata om problemet med. Om du som jag har ADD och är ung i skolan, är det inte säkert att någon förstår. Du bråkar och skriker inte, du lägger massor av energi på dina uppgifter och läxor, även om det tar lång tidefter som du har svårt att förstår. Du är ledsen och kämpar, men du biter ihop. Du vill ju visa dig själv och andra att du duger. Sedan förstår du inte alltid de andra klasskamraternas skämt, du tycker inte det är kul när någon retas med dig för du blir faktiskt ledsen.

Inte heller verkar din lärare förstå när du då blir ledsen, hon har inte sett eller hört hur du gång på gång fått utstå samma skämt, samma gliringar eller knuffar. Du gör ju aldrig någon stor grej av det. 

När till slut bägaren rinner över och tårarna kommer, vilket det på mig gör ganska ofta, då säger fröken. "Nä, men lilla Cilla. Du som är så stor, ska inte gråta. Visa inte de andra att du är ledsen, då tycker de bara det är kul att retas. Bit ihop, du är annorlunda!"

Jag glömmer aldrig de här orden....sagda av min lärare på mellanstadiet efter att jag sprungit ut i kapprummet och satt mig. Då hade jag fått nog och istället för att skrika tillbaka på den som retats och knuffats eller försökt berätta för fröken om problemet fått nog. Jag reste mig och gick!

Jag tyckte inte att jag själv var tjock, lite större än den andra. Jag hängde inte med i allt, men jag kämpade sååååå hårt för att vara bra,

TÄNK om fröken i skolan förstått varför en tjej eller killer är "annorlunda", även om hon eller han inte är bråkig. Den tysta, duktiga, försynta eleven kan också bära på ångest, oro och ledsenhet. 

Nästa gång detta hände, och nästa och nästa....valde jag att inget säga. Jag var tyst! Istället skapdes en osäker tjej som gärna gjorde andra till lags för att passa in.....

LIKADANT kan det vara för en vuxen, som levt i fyrtio-femtio år, utan vetskap om varför det svider i magen, det känns rörigt i tankarna.," jag-klarar-ingenting-dagar" till "jag-kan-allt -och-lite till-dagar". 

Därför berättar jag detta! Du är inte ensam. 

Jag har valt att berätta för jag är trött på att dölja hur jag mår. Jag vill vara trött, ledsen, glad, tokig, rädd, frågvis, pratglad när det passar mig. Inte när det passar de andra runt omkring. 

Våga fråga hur din arbetskamrat mår. Våga fråga din sura granne om du får bjuda på fika. Vem vet? Du kan få en vän för livet. Dessutom ska du våga fråga om hjälp om du mår dåligt. Det är du värd.

Ps. På Hjärnkolls hemsida kan du få veta mer om hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur du kan få hjälp. 

Spring i benen...

För att få ordning på oredan i mitt huvud och för att jag gillar det hemskt mycket löptränar jag. Visst låter det fin, att löpträna alltså. 

Jag är tyvärr inte sådär himla nog med tider, planering och annat som proffs är, vilket jag borde kunna vara med tanke på mina utbildningar från GIH och Bosön. Istället springer jag när jag har lust och tid.

Många idag har jättefina klockor och appar som håller reda på hur snabbt de springer, vilken puls de har och hur många kalorier de har förbränt. Jag har visserligen lärt mig att ställa in en app, Runkeeper för att kolla hur långt jag sprungit men annars försöker jag lyssna på min kropp. Är jag helt slut, efter fem kilometer och den inte vill mer så tvingar jag den inte. Inte heller har jag ännu brytt mig om att lägga in backträning eller intervallträning i passen. Inte än...

Jag kanske ska ändra på detta. Om 97dagar ska jag genomföra ett halvmaraton, Sydkustloppet, är det tänkt. Detta gjorde jag för första gången i fjol och i år tänkte jag förbättra min löptid som inte var så lysande. Målet i fjol var att genomföra loppet. I år är det alltså en förbättring som gäller.

Just att genomföra saker, att starta och avsluta är ett problem för mig. Detta är ett typiskt ADD-problem och  jag lär inte vara ensam om detta. För min del är det ibland rädslan för att misslyckas som sätter stopp. Eller så klarar jag helt enkelt inte av att hålla kvar vid min utmaning. Jag sätter igång med ett projekt och så kan jag inte slutföra det. Jag kommer liksom inte igång igen. Detta är ett jätteproblem vid studier, städning, syprojekt, trädgårdsprojekt och annat som ibland måste ta en paus.

Likadant kan det vara att avsluta något. Tro nu inte att jag fortsätter springa fast jag sprungit förbi mål, utan detta är också i likadana projekt som jag nämnde här ovan. Jag blir som Alfons Åberg. Jag ska bara....sy i denna knappen också, kratta denna gången, läsa fem sidor till eller så fastnar jag i en smådetalj, såsom att städa bakom en tavla, putsa benen på köksbordet eller sortera trådrullar. Knasigt eller hur?

Tyvärr leder inte detta till ett tipp topp hem, snarare tvärtom. Inget är färdigt och allt är framme samtidigt.

Det är kanske likadant för dig. Hade det bara hänt ibland är det kanske ingen fara, men de som lever nära mig OCH jag själv har ganska mycket problem med detta.

Att komma ut

Idag bestämde jag mig för att inte dölja min natur längre. Jag tog steget och startade en Facebooksida för AddCilla. Gå gärna in och gilla den.

 Så får du kortfattad och rolig information om mitt liv med ADD.

Det är ju inte alltid så lätt och koncentrera sig/mig. Detta är oftast ett problem när jag som nu har en uppgift att fixa på utsatt tid.

Jag läser just nu en distanskurs i Trädgårdshistoria och denna vecka har jag hemtenta. Jag ska skriva svar på tre större frågor och de ska vara runt 7000-8000 ord var.

Givetvis blir sonen sjuk och måste var hemma från skolan. Så samtidigt som jag ska hitta information i femtioelva olika böcker och på internet så ska jag lyssna på TV:n med hysteriska figurer eller hjälpa till att få igång program på datorn. Sedan ska det bres mackor, blandas saft och och poppas popcorn. Givetvis ska hunden ut och kissa stup i kvarten och telefonen ringer.

Vad höll JAG nu på med????

Ja, just det  Italienska renässansträdgårdar. Att hitta tillbaka till vad jag började med är en av sakerna jag har mest problem med, som ni vet. Detta har jag skrivit om här.

Kanske går det bättre idag. Sonen är mutad med Transformersfilm och kokostoppar. Kaffet är nybryggt och jag...ja, jag sitter och  bloggar....

Ha det så bra i vintervädert!

ps. Ikväll blir det Zumba för koncentrationsförmågan ;-)

Fortsätt kämpa!

lånad på nätet

Alla vi som begåvats med NPF vet att energin skiftar från dag till dag och ibland från timme till timme. Det är så lätt att vakna upp, hoppa ur sängen och slå sig för bröstet. "Idag ska jag få massor gjort"

Två timmar senare sitter jag i en stor röra på golvet med minst tre påbörjade projekt, datorn, TV:n och radion igång och vet inte riktigt vad jag håller på med. Känns det igen?

Energin tar slut, jag bryter ihop, tappar tron på mig själv. Blir irriterad på de runt omkring mig, oftast min man, för att han inte hjälper mig. Fattar han inte att nu MÅSTE vi städa!!! 

Barnen tycker oftast att det är kul med nya projekt, vare sig det är städning eller inte. Detta i sin tur leder oftast till ännu större oreda....

lånad på nätet

Men hallå! Det var ju jag som var stark och hade energi i överflöd. Hur kunde det bara förvinna???

 Jag som hade målet klart för mig när jag steg upp, eller målen. Inte bara ett utan tre-fyra-fem....dessutom kläcker min kreativa hjärna nya projekt hela tiden. Så listan på "att-fixa-innan-dagen-tar-slut" är kilometerlång.

lånad på nätet

Fast jag vet är det lika svårt varje dag. Jag sätter för höga mål. Men om jag inte gör det då?

Vart hamnar jag då? På sängkanten?

Hur ser du på andra?

Visst är det lätt att döma andra...jag är själv mästare på detta. Jag blir lika arg på mig själv varje gång. 

Kanske är det ett bevis på osäkerhet hos den som dömer eller en rädsla inför något främmande. Istället för att fråga eller sätta mig in en annan människas problem eller natur bildar jag mig en egen uppfattning. Knasigt eller hur...

Det är nog därför det ibland är svårt att öppet berätta hur jag mår eller hur jag fungerar. Andra människor, även de i min familj och mina närmsta vänner har jag svårt att förstå mig när jag från den ena dagen till den andra kan må dåligt eller inte veta vad jag vill.

Visste du att tre av fyra som mår psykiskt dåligt undviker att berätta om detta för sin omgivning och

många, 50% av de som är psykiskt sjuka har upplevt att andra tagit avstånd eller inte accepterat dem när de berättat. Mer om detta kan du läsa i Hjärnkolls pressmeddelande.

Jag vet ju själv att jag kan vara annorlunda under perioder när jag mår dåligt. Från att vara glad och trevlig ena dagen till att tappa all ork och livslust nästa dag. Speciellt för min man och mina barn är detta jobbigt. När jag var yngre var det svårt att förklara för vännerna att jag inte kunde förmå mig att ens komma upp ur sängen fast det var roligheter och fester på gång, eftersom jag veckan innan var den som startat upptåg och varit sällskapsjuk.

Tänk om alla kunde förstå hur vi har det, vi som mår dåligt. På samma sätt som att någon har brutit benet och har svårt för vissa saker, eller någon har diabetes och bör undvika vissa livsmedel har vi våra besvär. De syns inte alltid och vi är så annorlunda. Våga fråga istället om personen som mår dåligt orkar berätta hur han eller hon känner. Bry dig om!

Det öppnar ditt sinne och du hjälper garanterat en medmännsika och vän!