Det är mycket sällan jag får stopp på in och utflödet ur min hjärna. Tankar inifrån och influenser utifrån springer om vartannat i en snurrdörr. Jag har mycket svårt att få stopp på hjärnverksamheten och hitta en "tillfredsställande" balans.
Jag fick frågan av en läsare här om vi med ADD/ADHD ofta är lata och oengagerade.. Då vill jag ställa en fråga tillbaka; Vad definieras som lat? När är jag oengagerad?
Jag tror inte att jag är lat medvetet. Jag tränar varje vecka, jag sköter mitt arbete och jag tar hand om det mesta hemma. Mina barn har rena kläder på sig varje dag i skolan, men orkat eller velat stryka dem har jag inte gjort. Vi äter hemlagad mat så gott som alla dagar i veckan, men precis som i de flesta andra familjer fuskar vi ibland och köper hämtmat av något onyttigare sort. Att köpa färdig mat ser jag som ett hjälpmedel om jag själv är trött och känner att det är viktigare att lägga tiden på¨att umgås med familjen istället för att muttrande ställa mig och laga mat.
Oengagerad vill jag inte kalla mig. Jag är engagerad i det jag håller på med. Sitter jag och läser en bok, tittar på TV eller lagar mat så är jag engagerad i detta. Jag tycker då inte jag är oengagerad i min sons spel på plattan, där en vithaj ska äta upp X antal livbojar. Det engagerar mig INTE. Jag kan helt enkelt inte släppa det jag gör för att hitta nöje i vithajarna, till sonens stora sorg. Sätter jag mig däremot ner med sonen efter jag har lagat maten färdigt och tittar på hans spel, kan ni ge er tusan på att jag blir engagerad av hajar. Då vill jag genast själv spela. Jag vill pröva olika hajspel och låter inte sonen ha plattan i fred. Vill det sig riktigt illa slutar det med att jag beställt en egen surfplatta och börjar ladda ner spel till höger och vänster.
Förstår ni?
Ibland går det inte att hejda sig, är jag engagerad i en sak så går jag "all-in". Lagom är inte min grej.
Är jag då lat för att jag lägger mig och vilar? Jag vet många med ADHD/ADD som blir beskyllda för att vara lata. De får ingenting gjort, allt blir en enda röra hemma hos dem. De klara helt enkelt inte av att hålla ordning. Jag kan bara prata för mig själv och jag kan berätta att detta är något jag tänker mycket på.
Jag älskar ordning, vilket man inte kan tro om man kommer hem till mig. Här ligger högar med saker, tidningar och leksaker samlat i olika konstiga balanstorn.
Tanken är att jag ska placera dessa saker på "sina ställen." Dvs om nu sakerna har ett bra ställe att "bo" på. Ofta börjar jag att lägga sakerna på sina rätta platser, men jag kommer av mig, För när jag väl kommer till en plats där saken ska ligga hittar jag en annan sak som ska vidare. Detta slutar i en "never-ending-story" som gör att jag tröttnar på "städningen". Därför kommer jag ibland inte igång med min städning, jag skiter helt enkelt i det. Jag inser att det kommer sluta med att jag yrar runt och inte blir färdig och det slutar med att jag stökat till det ännu med.
När jag ser att det kommer bli ännu rörigare tar jag oftast och rymmer. Rymmer in i en bok, in i telefonen eller in i ett pysselprojekt. Då stoppar jag hjärnans framfart och den måste koncentrera sig på det jag gör. Oftast går det bra, med ett tillägg att de runt omkring tycker jag är oengagerad.
Moment22 i ett nötskal.
