Att våga berätta för att få andra att förstå

Har fått mycket respons på min Facebook-sida som jag startade förra veckan. Både människor jag känner, släkt och andra har skickat meddelande och ringt för att fråga och berätta. Kul att ni intresserar er. Tack!

Jag blir ingen annan människa eller mår bättre eller sämre för att jag skriver. Eller jo, jag mår bättre faktiskt! Kanske knasigt, men jag har alltid haft lättare att sätta ord på saker och ting när jag skriver.

Vissa går omkring hela livet och berättar inte att de år dåligt. ingen förstår varför de ser ledsna eller sura ut. Andra tar ut sin ångest och oro genom att slåss och göra dumma saker. Vissa dränker sorgerna med sprit eller andra missbruk.

Vissa kämpar sig igenom skoltiden och arbetet utan att ha någon att prata om problemet med. Om du som jag har ADD och är ung i skolan, är det inte säkert att någon förstår. Du bråkar och skriker inte, du lägger massor av energi på dina uppgifter och läxor, även om det tar lång tidefter som du har svårt att förstår. Du är ledsen och kämpar, men du biter ihop. Du vill ju visa dig själv och andra att du duger. Sedan förstår du inte alltid de andra klasskamraternas skämt, du tycker inte det är kul när någon retas med dig för du blir faktiskt ledsen.

Inte heller verkar din lärare förstå när du då blir ledsen, hon har inte sett eller hört hur du gång på gång fått utstå samma skämt, samma gliringar eller knuffar. Du gör ju aldrig någon stor grej av det. 

När till slut bägaren rinner över och tårarna kommer, vilket det på mig gör ganska ofta, då säger fröken. "Nä, men lilla Cilla. Du som är så stor, ska inte gråta. Visa inte de andra att du är ledsen, då tycker de bara det är kul att retas. Bit ihop, du är annorlunda!"

Jag glömmer aldrig de här orden....sagda av min lärare på mellanstadiet efter att jag sprungit ut i kapprummet och satt mig. Då hade jag fått nog och istället för att skrika tillbaka på den som retats och knuffats eller försökt berätta för fröken om problemet fått nog. Jag reste mig och gick!

Jag tyckte inte att jag själv var tjock, lite större än den andra. Jag hängde inte med i allt, men jag kämpade sååååå hårt för att vara bra,

TÄNK om fröken i skolan förstått varför en tjej eller killer är "annorlunda", även om hon eller han inte är bråkig. Den tysta, duktiga, försynta eleven kan också bära på ångest, oro och ledsenhet. 

Nästa gång detta hände, och nästa och nästa....valde jag att inget säga. Jag var tyst! Istället skapdes en osäker tjej som gärna gjorde andra till lags för att passa in.....

LIKADANT kan det vara för en vuxen, som levt i fyrtio-femtio år, utan vetskap om varför det svider i magen, det känns rörigt i tankarna.," jag-klarar-ingenting-dagar" till "jag-kan-allt -och-lite till-dagar". 

Därför berättar jag detta! Du är inte ensam. 

Jag har valt att berätta för jag är trött på att dölja hur jag mår. Jag vill vara trött, ledsen, glad, tokig, rädd, frågvis, pratglad när det passar mig. Inte när det passar de andra runt omkring. 

Våga fråga hur din arbetskamrat mår. Våga fråga din sura granne om du får bjuda på fika. Vem vet? Du kan få en vän för livet. Dessutom ska du våga fråga om hjälp om du mår dåligt. Det är du värd.

Ps. På Hjärnkolls hemsida kan du få veta mer om hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur du kan få hjälp.