Engagemang och lathet

Att ha ADHD/ADD innebär(iallafall så jag uppfattar det) som att ha en brusande, flimrande tv-kanal i huvudet.
 Det är mycket sällan jag får stopp på in och utflödet ur min hjärna. Tankar inifrån och influenser utifrån springer om vartannat i en snurrdörr. Jag har mycket svårt att få stopp på hjärnverksamheten och hitta en "tillfredsställande" balans.

Jag fick frågan av en läsare här om vi med ADD/ADHD ofta är lata och oengagerade.. Då vill jag ställa en fråga tillbaka; Vad definieras som lat? När är jag oengagerad?

Jag tror inte att jag är lat medvetet. Jag tränar varje vecka, jag sköter mitt arbete och jag tar hand om det mesta hemma. Mina barn har rena kläder på sig varje dag i skolan, men orkat eller velat stryka dem har jag inte gjort. Vi äter hemlagad mat så gott som alla dagar i veckan, men precis som i de flesta andra familjer fuskar vi ibland och köper hämtmat av något onyttigare sort. Att köpa färdig mat ser jag som ett hjälpmedel om jag själv är trött och känner att det är viktigare att lägga tiden på¨att umgås med familjen istället för att muttrande ställa mig och laga mat.

Oengagerad vill jag inte kalla mig. Jag är engagerad i det jag håller på med. Sitter jag och läser en bok, tittar på TV eller lagar mat så är jag engagerad i detta. Jag tycker då inte jag är oengagerad i min sons spel på plattan, där en vithaj ska äta upp X antal livbojar. Det engagerar mig INTE. Jag kan helt enkelt inte släppa det jag gör för att hitta nöje i vithajarna, till sonens stora sorg. Sätter jag mig däremot ner med sonen efter jag har lagat maten färdigt och tittar på hans spel, kan ni ge er tusan på att jag blir engagerad av hajar. Då vill jag genast själv spela. Jag vill pröva olika hajspel och låter inte sonen ha plattan i fred. Vill det sig riktigt illa slutar det med att jag beställt en egen surfplatta och börjar ladda ner spel till höger och vänster.
Förstår ni?
Ibland går det inte att hejda sig, är jag engagerad i en sak så går jag "all-in". Lagom är inte min grej.

Är jag då lat för att jag lägger mig och vilar? Jag vet många med ADHD/ADD som blir beskyllda för att vara lata. De får ingenting gjort, allt blir en enda röra hemma hos dem. De klara helt enkelt inte av att hålla ordning. Jag kan bara prata för mig själv och jag kan berätta att detta är något jag tänker mycket på.
Jag älskar ordning, vilket man inte kan tro om man kommer hem till mig. Här ligger högar med saker, tidningar och leksaker samlat i olika konstiga balanstorn.
Tanken är att jag ska placera dessa saker på "sina ställen." Dvs om nu sakerna har ett bra ställe att "bo" på. Ofta börjar jag att lägga sakerna på sina rätta platser, men jag kommer av mig, För när jag väl kommer till en plats där saken ska ligga hittar jag en annan sak som ska vidare. Detta slutar i en "never-ending-story" som gör att jag tröttnar på "städningen". Därför kommer jag ibland inte igång med min städning, jag skiter helt enkelt i det. Jag inser att det kommer sluta med att jag yrar runt och inte blir färdig och det slutar med att jag stökat till det ännu med.
När jag ser att det kommer bli ännu rörigare tar jag oftast och rymmer. Rymmer in i en bok, in i telefonen eller in i ett pysselprojekt. Då stoppar jag hjärnans framfart och den måste koncentrera sig på det jag gör. Oftast går det bra, med ett tillägg att de runt omkring tycker jag är oengagerad.

Moment22 i ett nötskal.

Skicka vidare....

Efter mitt inlägg igår fick jag stor respons. Över hundra människor var under en timme, inne och läste mitt inlägg. Kul! Bra! Fantastiskt!

Jag fick bland annat frågan om det var ok att dela mina inlägg här från bloggen på Facebook och det får ni så klart mer än gärna. Hela tanken med att jag skriver inlägg i den här bloggen är att fler ska få läsa om hur det är att ha Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, framför allt ADD som jag begåvats med. Ju fler som delar, desto fler som läser och detta i sin tur hoppas jag leder till att människor runt omkring oss förstår och accepterar. Så dela, dela, dela.

Hur gör du då? Under varje inlägg finns små ikoner, bla.. Facebookloggan. Om du trycker på den så får du upp ett nytt fönster där du sedan trycker dig vidare för att dela.

Varför berättar jag då?

 För det första skulle jag nog vilja säga att det är av egensyfte. Jag behöver bekräftelsen att människor läser det jag skriver och tycker det jag skriver är bra. Med det vill jag säga att det är min sanning, så vardagen ser ut för mig. De runt omkring mig ser det eller uppfattar det kanske på ett helt annat sätt. Därför behöver jag få ur mig det jag upplever och hur det ibland blir bra eller på tok fel.

Det andra syftet med att blogga är, som jag skrev innan, för att missionera budskapet att vi som ibland får depressioner, har adhd/add eller andra NPF-diagnoser faktiskt är helt vanliga personer. Vi är människor som i stort sett fungerar som vem som helst.

Men ibland, mer eller mindre för vissa, ständigt för några, så fungerar ingenting.

Så tack, än en gång, för att du bryr dig. För att du vill veta mer!

Disträ eller dum i huvudet?

-Men du lyssnar ju för f-n inte, säger min man.
Jag tittar på honom frågande...Vad menar han? Sa han något?
Än en gång har jag missat hälften av vår konversation. Antagligen för att jag tittade ut genom fönstret och en av våra katter sprang förbi, en fågel landade i trädet eller ett moln intog en rolig formation. Eller så läste jag antagligen på något reklamblad som låg på köksbordet, hunden gnydde vid ytterdörren och vill ut eller barnen ropar från övervåningen.

Det ska väldigt lite till för att jag ska tappa fokus. Fokus på den jag pratar med, fokus på det jag gör. Men...
Ibland kan jag vara totalt tvärtom, då är jag så totalt inne i det jag gör att det är svårt att få kontakt med mig. Detta händer främst när jag läser. Har jag väl fått fäste i en bra bok eller i en tidning, så kan jag inte släppa taget. Världen kan mer eller mindre gå under runt omkring och jag fortsätter läsa.

Vad beror detta på? Ointresse för de som finns runt omkring mig? Är jag helt enkelt oförskämd? Eller är det bara så att jag inte kan hjälpa det. Förklaringen ligger i att jag/vi med ADD har minskad aktivitet i de delar i hjärnan som styr impulskontroll, aktivitetsreglering och uppmärksamhet. Mer om detta kan du läsa här.
Så nästa gång du blir arg på mig eller någon annan som inte lyssnar. Tänk efter...Jag kanske inte kan hjälpa det.

Hoppsan! Nu glömde jag skriva tack! Tack för de fina kommentarer jag får här och på min Facebooksida, AddCilla. Ni är bäst!

Oro och ångest

Tack alla ni som gett mig snälla kommentarer och uppmuntrat mig efter förra inlägget här på bloggen och på facebook. Det är verkligen viktigt att fler får veta hur det är att leva med NPF.
Vi är inte så annorlunda än andra människor. De flesta av oss fungerar faktiskt helt normalt ( vem det nu är som bestämmer vad som anses normalt???), går till jobbet, sköter om hemmet, har barn och familj, tränar, skrattar, gråter , precis som andra.

Fast ibland blir känslor, iallafall för mig större än vad jag önskat. Just ångest och oro, kan förstoras upp och jag kan inte riktigt hantera det. Det växer sig större och större och äter upp all min kraft och ork. Även om jag VET att jag INTE ska orora mig, är det omöjligt att släppa tanken på orosmomentet och jag fastnar hos "ångestmonstret".
Ångestmonstret är som ett hål jag dras ner i och där växer oron och jag dräneras på all energi. Det bsäta jag kan göra då är att gå och vila och försöka sova bort tankarna. Något som fungerar när jag är hemma och ledig. På arbetet är det svårt att släppa jobbet för en vila. Visserligen har jag fått ångestdämpande tabletter utskrivna men att ta dessa på arbetet är ingen bra kombination. Dessutom tycker jag att de skjuter problemet framåt och att ångesten kvarstår när de går ur kroppen.

Det bästa jag kan göra förutom att lägga mig och sovaär att gå ut och gå eller springa en sväng. Fysisk aktivitet brukar få slut på mina negativa tankebanor och jaga monstret på flykt. Efter en träningsrunda kan jag skingra tankarna och "bena" upp problemen vilket lättar på orosmolnen. ändå är det svårt att få ihopa vardagen med familj, arbete och träning.

 Vad tycker du? Hur blir du av med din ångest?

Att få kritik

Det är aldrig lätt att få kritik. Jag är nog urdåligast på det i hela världen. Iallafall suger jag åt mig som en svamp av negativ kritik och får jag positiv kritik klarar jag inte av att ta åt mig och sträcka på mig.
Det har nog inte med min Add att göra utan jag tror att det beror på andra faktorer.
Ändå blir jag extraledsen när det kommer från en människa som inte ens känner mig, en människa som iallfall inte ens vågar ange sitt namn här på bloggen utan väljer att vara anonym.

Jag gjorde det möjligt att lämna anonyma kommentarer eftersom jag förstått att det är många som har frågor och tankar om ADHD/ADD och jag hoppas de vågar fråga eller skriva om de behöver. Under åren jag bloggat och haft min facebooksida har jag aldrig fått negativa kommentarer förräns nu.

En människa som läst mitt inlägg om min koncentrationsförmåga: ADD/ADHD-att kunna börja och sluta ger kommentaren"Folk som beter sig så borde inte skaffa barn" Som jag tolkar det menar han/hon mig. Jag som har ADD borde alltså inte få skaffa barn....

Enligt mig borde då inte heller ointilligenta, inskränkta personer inte heller få skaffa barn eftersom detta med största sannolikhet också överförs till barnen. Jag kan lova dig att mina barn har en mer kärleksfylld och roligare uppväxt än många andra barn.
Kanske får de inte alltid mat på alldeles "rätt" klockslag, de ha inte alltid strukna kläder, de kommer inte alltid i säng i rätt tid. Vi städar inte så ofta på deras rum som mest består av legobyggen och kojprojekt. De har en fantastisk trädgård där vi odlar tillsammans och de har en en pappa som tack och lov har lite mer ordningssinne än mig.
Fast när jag tänker efter ser det ut så här i många av mina vänners hem - utan att någon där har ADD/ADHD...Konstigt!

Jag hoppas ni fortsätter lämna kommentarer. Alla är välkomna, anonym eller ej!

Ångest

Ja, våren verkar inte riktigt vilja komma fram i vårt avlånga land. Här nere i Skåne, har vi fortfarande snö och minusgrader. Jag längtar så efter värme och sol. 

Tack och lov har vi sista dagarna haft sol igen, men det är ju sååå kallt.

Min träning inför Sydkustloppet blir lidande. Vägarna ligger isiga och slaskiga och jag har inte tränat så mycket som jag borde. Idag är det exakt en månad till start och jag har inte många mil i kroppen. Ska försöka att inte tappa modet och ge upp, för jag vill ju springa.

Känns ångestfyllt när saker och ting inte blir som jag planerat. 

Jag biter mig liksom fast i tanken och kan inte släppa den. Nu har jag ju lovat mig själv att springa och då vill jag INTE misslyckas.

Annars har jag fullt upp här hemma. På Långfredag ska jag stå på Vårmarknad och sälja mössor. För varje mössa jag säljer skänker jag 5kr till min insamling på Hjärnfonden. Du kan också köpa en mössa direkt från min webbutik om du inte kan komma till marknaden.

Ha en bra dag! I kväll ska jag förhoppningsvis komma ut en runda.

Vilda ideér

Haha, jag visste väl att jag är i gott sällskap! Det är ju faktiskt så, precis som jag skriver, att ha psykiska problem eller en annan diagnos, inte måste innebära något negativt. De flesta suckar och relaterar till en störig, stressig person som inte kan sitta still eller någon som det inte får kontakt med. 

Visserligen tycker min man att jag är svår att få kontakt med när jag är "inne i något" projekt, men det betyder inte att jag är ointresserad av honom. Jag har bara fullt upp med det jag gör!

Om du googlar på ADHD och kändis får du upp ganska träffar. Tyvärr inga vetenskapliga artiklar, utan de flesta är "hits" på skvallertidingar och olika bloggar, såsom denna. Där beskrivs kändisar med ADHD och ADD. I en kandidat-uppsats skriven av Carina Björk, En diagnos på modet: Om mediebilden av ADHD, kan jag läsa att endast en fjärdedel av de artiklar som beskriver ADHD/ADD i dags och kvällspressen är positiva, resten handlar om brottslighet och bekymmer. 

Fast jag tror att Min ADD-begåvning gör mig till något positivt. Hade inte den gett mig idéer och fått mig att se omgivningens små intryck hade jag kanske varit grå och trist som många andra!

Nu radad jag upp ADHD-kända personer som jag hittat artiklar om på nätet. Jag vill därför göra er uppmärksamma på att de kanske inte har en riktig diagnos, men visst är det underbart att kunna identifiera sig med duktiga och inspirerande människor såsom:

Leonard DaVinci

Salvador Dali

Albert Einstein

John Lennon

Edgar Allen Por

 Pablo Picasso

Bill Gates

Will Smith

Wirginia Wolf

m fl

Tyvärr måste jag säga att listan på män kan göras lång. Vad beror det på att vi kvinnor inte finns med? Nu ät det så att vi måste kämpa mer för att synas och höras. Så tjejer med NPF-diagnos. 

Nu visar vi vart skåpet ska stå!