Oro och ångest

Tack alla ni som gett mig snälla kommentarer och uppmuntrat mig efter förra inlägget här på bloggen och på facebook. Det är verkligen viktigt att fler får veta hur det är att leva med NPF.
Vi är inte så annorlunda än andra människor. De flesta av oss fungerar faktiskt helt normalt ( vem det nu är som bestämmer vad som anses normalt???), går till jobbet, sköter om hemmet, har barn och familj, tränar, skrattar, gråter , precis som andra.

Fast ibland blir känslor, iallafall för mig större än vad jag önskat. Just ångest och oro, kan förstoras upp och jag kan inte riktigt hantera det. Det växer sig större och större och äter upp all min kraft och ork. Även om jag VET att jag INTE ska orora mig, är det omöjligt att släppa tanken på orosmomentet och jag fastnar hos "ångestmonstret".
Ångestmonstret är som ett hål jag dras ner i och där växer oron och jag dräneras på all energi. Det bsäta jag kan göra då är att gå och vila och försöka sova bort tankarna. Något som fungerar när jag är hemma och ledig. På arbetet är det svårt att släppa jobbet för en vila. Visserligen har jag fått ångestdämpande tabletter utskrivna men att ta dessa på arbetet är ingen bra kombination. Dessutom tycker jag att de skjuter problemet framåt och att ångesten kvarstår när de går ur kroppen.

Det bästa jag kan göra förutom att lägga mig och sovaär att gå ut och gå eller springa en sväng. Fysisk aktivitet brukar få slut på mina negativa tankebanor och jaga monstret på flykt. Efter en träningsrunda kan jag skingra tankarna och "bena" upp problemen vilket lättar på orosmolnen. ändå är det svårt att få ihopa vardagen med familj, arbete och träning.

 Vad tycker du? Hur blir du av med din ångest?

Att få kritik

Det är aldrig lätt att få kritik. Jag är nog urdåligast på det i hela världen. Iallafall suger jag åt mig som en svamp av negativ kritik och får jag positiv kritik klarar jag inte av att ta åt mig och sträcka på mig.
Det har nog inte med min Add att göra utan jag tror att det beror på andra faktorer.
Ändå blir jag extraledsen när det kommer från en människa som inte ens känner mig, en människa som iallfall inte ens vågar ange sitt namn här på bloggen utan väljer att vara anonym.

Jag gjorde det möjligt att lämna anonyma kommentarer eftersom jag förstått att det är många som har frågor och tankar om ADHD/ADD och jag hoppas de vågar fråga eller skriva om de behöver. Under åren jag bloggat och haft min facebooksida har jag aldrig fått negativa kommentarer förräns nu.

En människa som läst mitt inlägg om min koncentrationsförmåga: ADD/ADHD-att kunna börja och sluta ger kommentaren"Folk som beter sig så borde inte skaffa barn" Som jag tolkar det menar han/hon mig. Jag som har ADD borde alltså inte få skaffa barn....

Enligt mig borde då inte heller ointilligenta, inskränkta personer inte heller få skaffa barn eftersom detta med största sannolikhet också överförs till barnen. Jag kan lova dig att mina barn har en mer kärleksfylld och roligare uppväxt än många andra barn.
Kanske får de inte alltid mat på alldeles "rätt" klockslag, de ha inte alltid strukna kläder, de kommer inte alltid i säng i rätt tid. Vi städar inte så ofta på deras rum som mest består av legobyggen och kojprojekt. De har en fantastisk trädgård där vi odlar tillsammans och de har en en pappa som tack och lov har lite mer ordningssinne än mig.
Fast när jag tänker efter ser det ut så här i många av mina vänners hem - utan att någon där har ADD/ADHD...Konstigt!

Jag hoppas ni fortsätter lämna kommentarer. Alla är välkomna, anonym eller ej!

Ångest

Ja, våren verkar inte riktigt vilja komma fram i vårt avlånga land. Här nere i Skåne, har vi fortfarande snö och minusgrader. Jag längtar så efter värme och sol. 

Tack och lov har vi sista dagarna haft sol igen, men det är ju sååå kallt.

Min träning inför Sydkustloppet blir lidande. Vägarna ligger isiga och slaskiga och jag har inte tränat så mycket som jag borde. Idag är det exakt en månad till start och jag har inte många mil i kroppen. Ska försöka att inte tappa modet och ge upp, för jag vill ju springa.

Känns ångestfyllt när saker och ting inte blir som jag planerat. 

Jag biter mig liksom fast i tanken och kan inte släppa den. Nu har jag ju lovat mig själv att springa och då vill jag INTE misslyckas.

Annars har jag fullt upp här hemma. På Långfredag ska jag stå på Vårmarknad och sälja mössor. För varje mössa jag säljer skänker jag 5kr till min insamling på Hjärnfonden. Du kan också köpa en mössa direkt från min webbutik om du inte kan komma till marknaden.

Ha en bra dag! I kväll ska jag förhoppningsvis komma ut en runda.

Vilda ideér

Haha, jag visste väl att jag är i gott sällskap! Det är ju faktiskt så, precis som jag skriver, att ha psykiska problem eller en annan diagnos, inte måste innebära något negativt. De flesta suckar och relaterar till en störig, stressig person som inte kan sitta still eller någon som det inte får kontakt med. 

Visserligen tycker min man att jag är svår att få kontakt med när jag är "inne i något" projekt, men det betyder inte att jag är ointresserad av honom. Jag har bara fullt upp med det jag gör!

Om du googlar på ADHD och kändis får du upp ganska träffar. Tyvärr inga vetenskapliga artiklar, utan de flesta är "hits" på skvallertidingar och olika bloggar, såsom denna. Där beskrivs kändisar med ADHD och ADD. I en kandidat-uppsats skriven av Carina Björk, En diagnos på modet: Om mediebilden av ADHD, kan jag läsa att endast en fjärdedel av de artiklar som beskriver ADHD/ADD i dags och kvällspressen är positiva, resten handlar om brottslighet och bekymmer. 

Fast jag tror att Min ADD-begåvning gör mig till något positivt. Hade inte den gett mig idéer och fått mig att se omgivningens små intryck hade jag kanske varit grå och trist som många andra!

Nu radad jag upp ADHD-kända personer som jag hittat artiklar om på nätet. Jag vill därför göra er uppmärksamma på att de kanske inte har en riktig diagnos, men visst är det underbart att kunna identifiera sig med duktiga och inspirerande människor såsom:

Leonard DaVinci

Salvador Dali

Albert Einstein

John Lennon

Edgar Allen Por

 Pablo Picasso

Bill Gates

Will Smith

Wirginia Wolf

m fl

Tyvärr måste jag säga att listan på män kan göras lång. Vad beror det på att vi kvinnor inte finns med? Nu ät det så att vi måste kämpa mer för att synas och höras. Så tjejer med NPF-diagnos. 

Nu visar vi vart skåpet ska stå!

Helt sjuk, sjukare, dödssjuk...

lånad på nätet

Idag gick min hjärna igång igen. Denna gång kring en debatt som alltid verkar pågå....försäkringskassans överjävliga beteende mot sjuka människor i vårt samhälle.
Har själv haft problem med deras regler då jag vid tillfälle mått dålig och har en nära släkting som just nu, psykiskt sjuk och utmattad kämpar mot deras bestämmelser om hur länge du är sjuk....

Idag handlade det visserligen inte om psykisk åkomma, utan om cancer, i detta fallet med dödlig utsikt. Personen i fråga, en 23-åring, ber att bli utskriven från sjukhuset för att vårdas i hemmet under sin sista levnadstid. Hans sjukdom går inte att bota.
Väl installerad i hemmet, i väntan på slutet, hör Försäkringskassan av sig:

-Hörru, du, du, hur mår du egentligen? Mår du bättre eftersom du nu kommit hem.
När kan du tänkas börja arbeta igen?

Mannen förklara hur läget ligger till. Han ligger för döden och kan tyvärr inte jobba något mer.
Då lägger in "kassan in stöten och skickar ut ett av sina fantastiska brev....

Försäkringskassan vill ha ett skriftligt intyg på när mannen beräknar att han avlider.....

Behöver jag förklara hur sjukt detta är? Ska vi människor i Sverige, behandlas på detta sätt. Nu är detta fall en extrem situation där både den sjuka killen och hans anhöriga kränks. (artikeln i metro hittar du här:)

När du är sjuk, fysiskt eller psykiskt är det många gånger svårt beräkna rehabiliteringstiden. Inte ens din läkare som sjukskrev dig och träffade dig personligen kan säga exakt.
 Ska då en handläggare som sitter på" kassans" kontor bestämma detta utan att träffa dig?

Ja, jag vet att reglerna ändrades eftersom många utnyttjat systemet. Dessa människor behöver också hjälp, men främst motivation att gå till arbetet.

 Men hur ska det bli för de som inte stämmer in i mallen och är sjuka ?

• Bryt ett ben= sjukskriven 65 dagar???
• Stroke =sjukskriven 95 dagar???
• Utmattningssyndrom =sjukskriven112 dagar????
• vård av cancersjukt barn=  vårdnadsbidrag 165dagar????

(dessa siffror är gissningar av mig)

När dina sjukskrivnings agar tar slut? Du mår fortfarande dålig eller har så ont att du inte orkar och kan arbeta?

Vad gör du?

Vem står på din sida?

lånad på nätet

Ordning i oredan...

lånad från nätet

Ibland blir liksom vissa uppgifter övermäktiga. Som bara det här med att städa mitt skrivbord. Mitt skrivbord är kombinerat, pyssel, sy och studiehörna. Och om ni vet hur en rörig människa är kan ni multiplicera detta med 10 så har ni min arbetsplats. 

Min man suckar och blundar när jag säger att jag ska städa, för han vet hur det blir. Oftast ännu rörigare än tidigare, jag irriterad på mig själv och studierna hamnar efter.

Nu är jag där igen, hela sportlovet har gått åt till att "städa", eller röra till. Detta har resulterat att inget har blivit sytt av beställningarna, inga studier har gjorts och alla saker jag kastade ner från skrivbordet på golvet ligger kvar...plus lite till.

I morgon SKA jag ta resten, jag lovar, mig själv....annars kastar jag resten i en sopsäck. Nu måste studierna in, beställningarna på kläder bli klara, dessutom vill barnen pyssla.

Visa lite vänlighet

Ingen lär väl ha missat att det igår var Alla hjärtans dag. En dag som är fylld av överraskningar, kramar och kärlek om...du inte är ensam.

Jag har ju turen att ha man,  två finfina barn, två bonusbarn, ett bonusbarnbarn, föräldrar, svär-föräldrar och andra vänner omkring mig som jag kan överösa med kärlek, kort eller presenter.

Dessutom fick jag vackra kort och presenter av mina fina barn som de själv pysslat ihop. Jag fick hälsningar på Facebook, per mail och en kram som värmde.

Jag och min man har pratat med barnen om det här med Alla hjärtans dag, att det är "kommersiell" dag, som växt till en dyr historia, istället för att var det den var tänkt för från början. 

Barnen och jag pratade om att man ska vara snäll och visa vänlighet ALLA dagar och gärna hjälpa någon eller prata med någon som är ensam under vilken dag som helst hela året, inte bara tänka på dem som finns runt omkring en dagligen.

Så idag får du en uppgift av mig: Hör av dig till någon som du vet är ensam, hjälp en sjuk granne, öppna dörren för någon med för många kassar, säg hej till någon yngre i korridoren i skolan som du vet har det svårt. Sätt dig sidan om din ensamma kollega i lunchrummet eller skicka ett kort till någon du tänker på men aldrig får "tid" till att ringa.

Att hjälpa någon annan eller ge dem en kram är helt GRATIS, men har ett värde som är dyrare än ett stort fång med rosor!

GLÖM ALDRIG DET!