Ångest

Ja, våren verkar inte riktigt vilja komma fram i vårt avlånga land. Här nere i Skåne, har vi fortfarande snö och minusgrader. Jag längtar så efter värme och sol. 

Tack och lov har vi sista dagarna haft sol igen, men det är ju sååå kallt.

Min träning inför Sydkustloppet blir lidande. Vägarna ligger isiga och slaskiga och jag har inte tränat så mycket som jag borde. Idag är det exakt en månad till start och jag har inte många mil i kroppen. Ska försöka att inte tappa modet och ge upp, för jag vill ju springa.

Känns ångestfyllt när saker och ting inte blir som jag planerat. 

Jag biter mig liksom fast i tanken och kan inte släppa den. Nu har jag ju lovat mig själv att springa och då vill jag INTE misslyckas.

Annars har jag fullt upp här hemma. På Långfredag ska jag stå på Vårmarknad och sälja mössor. För varje mössa jag säljer skänker jag 5kr till min insamling på Hjärnfonden. Du kan också köpa en mössa direkt från min webbutik om du inte kan komma till marknaden.

Ha en bra dag! I kväll ska jag förhoppningsvis komma ut en runda.

Vilda ideér

Haha, jag visste väl att jag är i gott sällskap! Det är ju faktiskt så, precis som jag skriver, att ha psykiska problem eller en annan diagnos, inte måste innebära något negativt. De flesta suckar och relaterar till en störig, stressig person som inte kan sitta still eller någon som det inte får kontakt med. 

Visserligen tycker min man att jag är svår att få kontakt med när jag är "inne i något" projekt, men det betyder inte att jag är ointresserad av honom. Jag har bara fullt upp med det jag gör!

Om du googlar på ADHD och kändis får du upp ganska träffar. Tyvärr inga vetenskapliga artiklar, utan de flesta är "hits" på skvallertidingar och olika bloggar, såsom denna. Där beskrivs kändisar med ADHD och ADD. I en kandidat-uppsats skriven av Carina Björk, En diagnos på modet: Om mediebilden av ADHD, kan jag läsa att endast en fjärdedel av de artiklar som beskriver ADHD/ADD i dags och kvällspressen är positiva, resten handlar om brottslighet och bekymmer. 

Fast jag tror att Min ADD-begåvning gör mig till något positivt. Hade inte den gett mig idéer och fått mig att se omgivningens små intryck hade jag kanske varit grå och trist som många andra!

Nu radad jag upp ADHD-kända personer som jag hittat artiklar om på nätet. Jag vill därför göra er uppmärksamma på att de kanske inte har en riktig diagnos, men visst är det underbart att kunna identifiera sig med duktiga och inspirerande människor såsom:

Leonard DaVinci

Salvador Dali

Albert Einstein

John Lennon

Edgar Allen Por

 Pablo Picasso

Bill Gates

Will Smith

Wirginia Wolf

m fl

Tyvärr måste jag säga att listan på män kan göras lång. Vad beror det på att vi kvinnor inte finns med? Nu ät det så att vi måste kämpa mer för att synas och höras. Så tjejer med NPF-diagnos. 

Nu visar vi vart skåpet ska stå!

Helt sjuk, sjukare, dödssjuk...

lånad på nätet

Idag gick min hjärna igång igen. Denna gång kring en debatt som alltid verkar pågå....försäkringskassans överjävliga beteende mot sjuka människor i vårt samhälle.
Har själv haft problem med deras regler då jag vid tillfälle mått dålig och har en nära släkting som just nu, psykiskt sjuk och utmattad kämpar mot deras bestämmelser om hur länge du är sjuk....

Idag handlade det visserligen inte om psykisk åkomma, utan om cancer, i detta fallet med dödlig utsikt. Personen i fråga, en 23-åring, ber att bli utskriven från sjukhuset för att vårdas i hemmet under sin sista levnadstid. Hans sjukdom går inte att bota.
Väl installerad i hemmet, i väntan på slutet, hör Försäkringskassan av sig:

-Hörru, du, du, hur mår du egentligen? Mår du bättre eftersom du nu kommit hem.
När kan du tänkas börja arbeta igen?

Mannen förklara hur läget ligger till. Han ligger för döden och kan tyvärr inte jobba något mer.
Då lägger in "kassan in stöten och skickar ut ett av sina fantastiska brev....

Försäkringskassan vill ha ett skriftligt intyg på när mannen beräknar att han avlider.....

Behöver jag förklara hur sjukt detta är? Ska vi människor i Sverige, behandlas på detta sätt. Nu är detta fall en extrem situation där både den sjuka killen och hans anhöriga kränks. (artikeln i metro hittar du här:)

När du är sjuk, fysiskt eller psykiskt är det många gånger svårt beräkna rehabiliteringstiden. Inte ens din läkare som sjukskrev dig och träffade dig personligen kan säga exakt.
 Ska då en handläggare som sitter på" kassans" kontor bestämma detta utan att träffa dig?

Ja, jag vet att reglerna ändrades eftersom många utnyttjat systemet. Dessa människor behöver också hjälp, men främst motivation att gå till arbetet.

 Men hur ska det bli för de som inte stämmer in i mallen och är sjuka ?

• Bryt ett ben= sjukskriven 65 dagar???
• Stroke =sjukskriven 95 dagar???
• Utmattningssyndrom =sjukskriven112 dagar????
• vård av cancersjukt barn=  vårdnadsbidrag 165dagar????

(dessa siffror är gissningar av mig)

När dina sjukskrivnings agar tar slut? Du mår fortfarande dålig eller har så ont att du inte orkar och kan arbeta?

Vad gör du?

Vem står på din sida?

lånad på nätet

Ordning i oredan...

lånad från nätet

Ibland blir liksom vissa uppgifter övermäktiga. Som bara det här med att städa mitt skrivbord. Mitt skrivbord är kombinerat, pyssel, sy och studiehörna. Och om ni vet hur en rörig människa är kan ni multiplicera detta med 10 så har ni min arbetsplats. 

Min man suckar och blundar när jag säger att jag ska städa, för han vet hur det blir. Oftast ännu rörigare än tidigare, jag irriterad på mig själv och studierna hamnar efter.

Nu är jag där igen, hela sportlovet har gått åt till att "städa", eller röra till. Detta har resulterat att inget har blivit sytt av beställningarna, inga studier har gjorts och alla saker jag kastade ner från skrivbordet på golvet ligger kvar...plus lite till.

I morgon SKA jag ta resten, jag lovar, mig själv....annars kastar jag resten i en sopsäck. Nu måste studierna in, beställningarna på kläder bli klara, dessutom vill barnen pyssla.

Visa lite vänlighet

Ingen lär väl ha missat att det igår var Alla hjärtans dag. En dag som är fylld av överraskningar, kramar och kärlek om...du inte är ensam.

Jag har ju turen att ha man,  två finfina barn, två bonusbarn, ett bonusbarnbarn, föräldrar, svär-föräldrar och andra vänner omkring mig som jag kan överösa med kärlek, kort eller presenter.

Dessutom fick jag vackra kort och presenter av mina fina barn som de själv pysslat ihop. Jag fick hälsningar på Facebook, per mail och en kram som värmde.

Jag och min man har pratat med barnen om det här med Alla hjärtans dag, att det är "kommersiell" dag, som växt till en dyr historia, istället för att var det den var tänkt för från början. 

Barnen och jag pratade om att man ska vara snäll och visa vänlighet ALLA dagar och gärna hjälpa någon eller prata med någon som är ensam under vilken dag som helst hela året, inte bara tänka på dem som finns runt omkring en dagligen.

Så idag får du en uppgift av mig: Hör av dig till någon som du vet är ensam, hjälp en sjuk granne, öppna dörren för någon med för många kassar, säg hej till någon yngre i korridoren i skolan som du vet har det svårt. Sätt dig sidan om din ensamma kollega i lunchrummet eller skicka ett kort till någon du tänker på men aldrig får "tid" till att ringa.

Att hjälpa någon annan eller ge dem en kram är helt GRATIS, men har ett värde som är dyrare än ett stort fång med rosor!

GLÖM ALDRIG DET!

Lite nervös

Jo, det är jag nog allt. Denna termin ska jag läsa heltid på Sveriges Lantbruks universitet SLU i Alnarp. En kurs, Kyrkogårdsförvaltning, börjar i morgon och en kurs, fortsättningen på Hälsoträdgårdar börjar i April. 

Jag brukar tycka det är roligt att träffa nya människor och anta nya utmaningar men har sista tiden börjat undra vad folk tycker om mig.

Jag är glad för det mest och pratar glatt på om allt.

Kanske är det så att jag pratar för mycket?

Babblar jag bara på utan att lyssna på vad andra har att säga? 

Ja, ibland gör jag nog det. Fast oftast handlar det om att jag är rädd att glömma bort det jag tänker på att jag måste säga och då avbryter jag. Knasigt eller hur?

Har fortfarande inte fått min diagnos färdigställd. Även om min psykolog anser att jag ligger inom ramen för ADD/ADHD är jag inte diagnostiserad förrän ett gäng andra doktorer som ännu inte träffat mig har bestämt så. Men vad hjälper det? Jag förändas ju inte av en diagnos. Jag är ju fortfarande samma Cilla. Jag vill inte ha en diagnos att skylla på. Det jag vill ha hjälp med är hur jag ska hantera de dagar och stunder när allt blir kaos. När inte hjärnan gör något rätt....

Kanske lite koncentration skulle hjälpa, undrar någon? Ja, men då koncentrerar jag mig på att INTE avbryta den som pratar och då lyssnar jag ju inte. Hmmmm....tips mottages tacksamt.

Att våga berätta för att få andra att förstå

Har fått mycket respons på min Facebook-sida som jag startade förra veckan. Både människor jag känner, släkt och andra har skickat meddelande och ringt för att fråga och berätta. Kul att ni intresserar er. Tack!

Jag blir ingen annan människa eller mår bättre eller sämre för att jag skriver. Eller jo, jag mår bättre faktiskt! Kanske knasigt, men jag har alltid haft lättare att sätta ord på saker och ting när jag skriver.

Vissa går omkring hela livet och berättar inte att de år dåligt. ingen förstår varför de ser ledsna eller sura ut. Andra tar ut sin ångest och oro genom att slåss och göra dumma saker. Vissa dränker sorgerna med sprit eller andra missbruk.

Vissa kämpar sig igenom skoltiden och arbetet utan att ha någon att prata om problemet med. Om du som jag har ADD och är ung i skolan, är det inte säkert att någon förstår. Du bråkar och skriker inte, du lägger massor av energi på dina uppgifter och läxor, även om det tar lång tidefter som du har svårt att förstår. Du är ledsen och kämpar, men du biter ihop. Du vill ju visa dig själv och andra att du duger. Sedan förstår du inte alltid de andra klasskamraternas skämt, du tycker inte det är kul när någon retas med dig för du blir faktiskt ledsen.

Inte heller verkar din lärare förstå när du då blir ledsen, hon har inte sett eller hört hur du gång på gång fått utstå samma skämt, samma gliringar eller knuffar. Du gör ju aldrig någon stor grej av det. 

När till slut bägaren rinner över och tårarna kommer, vilket det på mig gör ganska ofta, då säger fröken. "Nä, men lilla Cilla. Du som är så stor, ska inte gråta. Visa inte de andra att du är ledsen, då tycker de bara det är kul att retas. Bit ihop, du är annorlunda!"

Jag glömmer aldrig de här orden....sagda av min lärare på mellanstadiet efter att jag sprungit ut i kapprummet och satt mig. Då hade jag fått nog och istället för att skrika tillbaka på den som retats och knuffats eller försökt berätta för fröken om problemet fått nog. Jag reste mig och gick!

Jag tyckte inte att jag själv var tjock, lite större än den andra. Jag hängde inte med i allt, men jag kämpade sååååå hårt för att vara bra,

TÄNK om fröken i skolan förstått varför en tjej eller killer är "annorlunda", även om hon eller han inte är bråkig. Den tysta, duktiga, försynta eleven kan också bära på ångest, oro och ledsenhet. 

Nästa gång detta hände, och nästa och nästa....valde jag att inget säga. Jag var tyst! Istället skapdes en osäker tjej som gärna gjorde andra till lags för att passa in.....

LIKADANT kan det vara för en vuxen, som levt i fyrtio-femtio år, utan vetskap om varför det svider i magen, det känns rörigt i tankarna.," jag-klarar-ingenting-dagar" till "jag-kan-allt -och-lite till-dagar". 

Därför berättar jag detta! Du är inte ensam. 

Jag har valt att berätta för jag är trött på att dölja hur jag mår. Jag vill vara trött, ledsen, glad, tokig, rädd, frågvis, pratglad när det passar mig. Inte när det passar de andra runt omkring. 

Våga fråga hur din arbetskamrat mår. Våga fråga din sura granne om du får bjuda på fika. Vem vet? Du kan få en vän för livet. Dessutom ska du våga fråga om hjälp om du mår dåligt. Det är du värd.

Ps. På Hjärnkolls hemsida kan du få veta mer om hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur du kan få hjälp.