Det onormalt normala

Vem fan är normal egentligen?
Vem är det som bestämmer vem som är normal? Är det modeindustrin? Bloggarna? Politikerna? Eller är det du själv som avgör om du är normal eller ej?

Att leva med en diagnos är som att vara den där stjärnformade klossen i en plocklåda för barn. Stjärnklossen är liksom svårast att få på plats. Den passar inte in i den andra hålen hur du än gör, det kvittar hur mycket du än bankar och slår så funkar det inte. Vissa av klossarna kan med lite vilja och våld tvingas in i fel hål, men det blir skav och märken. Jag tror du förstår.

Bild lånad från www.jollyroom.se

Efter många prövande, fixande och trixande lär du dig hur stjärnklossen ska sitta, på vilket håll och i exakt vilket hål den ska vara. Ungefär så känns det att ha en diagnos. Du är den stjärnformade klossen och plocklådan är situationen du ska passa in i. Det kan vara skolan, arbetet, fritidsverksamheten eller vardagliga aktiviteter som att handla i en affär, gå till badhuset, besöka tandläkaren eller något annat.

De flesta människor förstår aldrig ens att de är en form av kloss. De nuddar knappt kanterna i klosslådan. De glider genom livet som om de var inoljade och de stöter aldrig på hinder. Andra kanske någon gång känner av kanten, de har kanske lite svårt att med vissa småsaker, men efter att ha testat på ett par gånger glider de genom hålet, dvs händelsen som om de aldrig gjort annat.

Men sedan har du ju oss. Vi som spretar åt lite olika håll. Vi som inte är så där förbannat vanliga, vi som kanske är lite för mycket både här och där. Vissa av oss har själv valt att vara annorlunda. Andra av oss vill gärna passa in i de osynliga ramarna som sätts upp, men lyckas aldrig förstå mönstret. Andra av oss väljer helt enkelt vår egen väg.  

Skolan är ett fantastiskt exempel. Det finns såklart en bra förklaring till det. Vi kan inte ge en lärare och en läroplan till varje elev som börjar skolan. Men det måste ju finnas något sätt att kunna möta behoven för de som inte glider igenom det uppsatta hålet. (Den fyrkantiga ramen som jag anser det vara)

Jo, för skolan är en fyrkantig värld. Du ska vilja sitta i en bänk, du ska vilja lyssna på en pedagog och du ska följa klassens läroplan i den takt som den är anpassad. Skulle du på något sätt halka efter, eller hinna före, blir du genast ett problem för etablissemanget. 

Ifrågasätter du för mycket som elev anses du vara för utmanade och frågvis. Sitter du tyst och grubblar är du blyg och frånvarande. Ditt sätt att vara och utvecklas på passar inte in i ramen för hur skolvärlden är uppbyggd. Följ med i rätt takt, gapa och svälj det som serveras, be inte om mer eller mindre och skolvärlden är nöjd.

Ännu värre är kanske tiden utanför själva klassrummet. Den tiden som i skolans värld kallas rast. Rast från vadå? För många av oss stjärnklossar är det definitivt ingen dans på rosor. För då blir det plötsligt fritt fram för alla som inte tycker att stjärnklossen passar in, att berätta det och försöka forma om klossen till något mer likt deras form. Oftast sker detta förhoppningsvis endast genom verbal retsamhet, men i många fall sker även fysiska angrepp. Vissa klossar blir till slut så avtrubbade och nednötta att de slinker igenom hålet fast med många ärr i själen. Att laga en trasig stjärna är inte lätt.

Likadan kan vuxenvärlden vara. Som stjärnkloss har du kanske medvetet eller omedvetet valt en annan livsstil än andra. Detta gör dig främmande i andras ögon. Du går mot strömmen, väljer andra vägar, andra värden i livet. 

Kanske har du valt bort att bo i ett dyrt, renoverat hus med en fet ny bil på uppfarten, du har valt att arbeta mindre och tillbringa mer tid med familjen. Du kanske har valt bort att arbeta heltid för att du helt enkelt inte orkar med arbetsvärldens krav på dig. Du vill kanske ha tio katter som sällskap istället för familj, eller så kanske du väljer att lägga alla ledig tid på ett intresse du har. 

Vem har rätt att döma dig? Speciellt inte om du inte skadar någon annan. Du måste ju inte ha de dyraste märkeskläderna, åka på två semesterresor per år, ha senaste mobiltelefonen och vilja göra karriär för att anses vara normal. Alla kan inte bli forskare, ingenjörer eller chefer. Vi behöver även människor som står vid löpande band, sitter i kassan i mataffären, som tömmer sopor och kör Taxi.

Bild lånad från Pinterest

Så länge du mår bra av att vara stjärnklossen ska du göra på ditt sätt. Som barn kan det vara svårt att få vara på det sätt som känns bra. Vuxenvärlden måste här bli bättre på att förstärka och stötta barn som sticker ut. Tvinga inte in dem i den tilltänkta mallen utan lär dem hantera sina förmågor och ta vara på dem. Dessutom, lär de barn som inte är stjärnklossar att alla klossar är lika mycket värda, oavsett form eller färg. Acceptera olikheter, försök inte få alla att vara lika. Alla kan lära sig något av någon annan. 

Och du som är vuxen, acceptera att alla inte vill och kan leva som du. Andras verklighet ser kanske annorlunda ut. 

Vår värld och utveckling hade inte sett ut som den gör idag (på gott och ont), om inte 

de som vågade sticka ut och pröva nya saker hade gjort det. 

För att klosslådan ska bli komplett behövs alla klossar! Tänk utanför lådan!

En diagnos är ingen ursäkt

Bild lånad från nätet

Flera gånger senaste tiden har jag på olika sociala forum läst diskussioner om att någon med diagnos slagit eller på annat sätt våldfört sig psykiskt eller fysiskt på sin partner eller sina barn. Hen som lever med en partner som misshandlar har frågat om detta är vanligt och om detta är ett förekommande beteende hos någon med en NPF-diagnos.

För er som inte är insatta i vad NPF är betyder det Neuro Psykiatriska Funktionsnedsättningar och innefattas av flera olika diagnoser. En person kan ha en diagnos eller flera stycken, och för att få en diagnos behöver du utredas av en specialläkare.

Tillbaka till det jag tänker skriva om. För det första vill jag säga en diagnos ser olika ut hos olika människor. Vi är alla unika individer, med olika bakgrund, förutsättningar och möjligheter. Vi hamnar i olika situationer och utsätts för olika påfrestningar varje dag. Detta gör att du som individ måste lära dig att handla och agera utifrån vad du är med om. 

Som barn är detta en del av din uppfostran. Förhoppningsvis har du någon i din närhet, en förälder, ett äldre syskon eller annan person som lär dig att man inte slår och är elak mot någon annan. Har du en diagnos redan som barn behöver du extra hjälp i vissa (ganska många)situationer.

Har du en diagnos kan det vara svårt med speciellt vissa saker, tex impulskontroll, samspel med andra och att uttrycka sig. Detta kan såklart både för barn som vuxna leda till stora problem i kontakten med andra, och alla oavsett diagnos eller ej behöver lära sig hantera detta. 

Nu låter det som att jag står här med min lilla pekpinne och menar på att detta är lätt som en plätt att lära sig. Det är det inte. För ett barn utan diagnos kan detta vara problem nog. Många barn med diagnos tar till knytnävarna när saker och ting inte går deras väg och deras utåtagerande leder ofta till ännu fler problem och svårigheter i kontakt med andra. 

Nu tänker jag inte skriva om barn i detta inlägget utan detta ska i första hand handla om vuxna. 

Du får aldrig, om det inte är i absolut nödvärn, slå eller skada en annan människa, eller djur för den delen. Har du en NPF-diagnos, anser jag att det är din skyldighet att lära dig hantera denna i de situationer du utsätts för. 

Även om din partner driver dig till vansinne med sitt tjat så får du inte slå hen. Du som har en diagnos ska aldrig heller låta någon slå dig eller utsätta dig för kränkningar för att du har dina problem.

Jag som själv har ADHD kan förstå att jag är jättejobbig att leva med. Jag är rörig, impulsiv, har svårt att koncentrera mig, fast ibland kan jag inte sluta med det jag gör. Jag lyssnar inte och jag glömmer hela tiden bort vart jag lagt mina saker. Dessutom gråter jag för minsta motgång och förstår inte alltid min eller andras avsikter i en diskussion eller händelse. Allt detta och lite till gör såklart att min man blir skogstokig på mig ibland. 

Men, detta betyder inte att han på något sätt får lov att slå på mig eller att jag sopar till honom för att jag tycker att han är elak när han påpekar mina brister. 

Hårda ord haglar tätt här hemma ibland, det är inget jag är särskilt stolt över, men ingen av oss har någonsin slagit eller kränkt den andra eller våra barn när vi varit arga. 

Blir du som har NPF-diagnos eller du som lever med någon som har diagnos bli slagen eller på något sätt bli kränkt ska du anmäla detta till polisen. 

I första hand tycker jag att du ska prata med din kurator eller med någon annan professionell person som kan hjälpa dig.

Vill du prata med någon anonymt finns det flera olika ställen att vända sig till:

Kvinnofridslinjen 020-50 50 50

Mansjouren

Mind 90101 

Kyrkans Jourtjänst 031-80 60 50
Polis 112

Är det du som slår eller kränker någon annan tycker jag också du ska söka hjälp. Du måste lära dig att hantera ditt beteende. Genom olika strategier och metoder samt eventuell hjälp av medicin kan du lära dig att hantera och reda ut situationer utan att ta till våld. Att du har diagnos betyder absolut inte att det är en förmildrande omständighet, snarare är du skyldig att lära dig hantera denna.

Acceptera aldrig att bli slagen. Gå direkt! Vare sig det är du, barnen eller era djur som blir slagna!

Bara en sak till. Detta är mina tankar/åsikter. Fast jag anser nog att jag har rätt i att ingen ska behöva bli slagen! 

Acceptans och utanförskap

De flesta människor har nog befunnit sig i en situation eller i ett sammanhang där de känt sig utanför. I vissa fall ha du kanske själv valt att stanna utanför gruppen och inte velat ge dig in i gemenskapen, utan avvaktat utanför. I andra fall vill du inget annat än att passa in och jobbar för att få vara med, men ändå hamnar du liksom avsides. Ibland funderar du inte ens över hur det blir eftersom allt funkar och du smälter in och blir accepterad och känner dig välkommen 

Jag har hela livet ibland haft svårt att känna mig accepterad i vissa grupper och känner mig ibland utanför och utelämnad. Kanske är det för att jag är en person som många anser tar stor plats och är väldigt frågvis. Dessutom avskyr jag orättvisor och ifrågasätter när det inte känns bra eller någon behandlas illa. Jag har alltid haft en dålig självkänsla som jag jobbar med och förstår ibland inte när folk inte är tydliga med sitt budskap. Detta är nog vanligt för oss med ADHD/ADD, vilket jag fått bekräftat av min kontaktperson. 

Jag önskar ofta att jag kunde rycka på axlarna när jag känner mig utanför och gå vidare ändå, men när det händer gång på gång känns det svårt att släppa. 

Många känner sig utanför på sin arbetsplats, i sin skolklass, i sitt idrottslag och det är något som kan hända utan att de runt omkring vet om det. I vissa fall är det så att personen utsätts för personliga angrepp, mobbing och till och med blir fysiskt slagen Detta är så klart oacceptabelt. 

Men det många inte tänker på och som faktiskt är lätt att glömma är när någon i gruppen glöms bort. Gång, på gång, på gång.

Eller ignoreras, omedvetet eller medvetet. Jag tänker då på att du som arbetskamrat eller studiekamrat lämnas utanför diskussioner som gäller arbetet, du får inte information om förändringar, möten eller uppgifter. Detta får dig att känna dig ignorerad, glömd och oaccepterad. Jag själv blir väldigt ledsen i situationer och tror mig själv ha gjort fel. 

Fast situationen kan också vara tvärt om. Jag ska berätta med om en situation där det varit tvärtom. Jag förväntade mig att vara utanför i en grupp, där jag inte visste om jag skulle bli accepterad. I stället fick gruppen, i det här fallet rugbylaget, mig att känna mig som en i "gänget", trots stor åldersskillnad. 

När jag bestämde mig för att satsa på att spela ännu en rugbysäsong, efter många års uppehåll, kände jag mig lite orolig över hur det skulle gå. Jag är ju trots allt 42 år och skulle rent åldersmässigt vara mamma till halva rugbylaget, dessutom var jag inte riktigt i fysisk form när jag fick mitt infall. 

Fast i ett lag, där varje spelare är viktig för truppen, är det viktigt att få alla att känna sig välkomna. Ung, som gammal, stor som liten, snabb som stark. Alla behövs. 

Men de unga, snabba, tjejerna fick mig att känna mig som en i laget, både på som utanför plan. Detta är underbart och jag kan säga att det känns fantastiskt att få vara delaktigt. Alla i laget och vår fina tränare är så måna om att alla ska få information, känna sig behövd och sedd. 

Så snälla ni, både ni med och utan diagnos. Glöm inte era medmänniskor runt om kring er. Det är så lite som gör att en människa känner sig sedd och hörd. 

Sommarlov- himmel eller helvete

bild lånad från nätet

I dagarna går alla skolbarn i Sverige på sommarlov. 

De flesta av dem har längtat efter ledigheten. 

Inga mera läxor, inga blöta handdukar i gympapåsar, ingen tjatig lärare.

För vissa av dessa barnen blir det en ännu större lättnad när lovet kommer. De slipper sina värsta fiender. mobbarna. De som dagligen blir nedtryckta av andra elever och i värsta fall lärare får nu lov från det de mår så dåligt över. En paus, ett andrum från att dagligen känna sig utsatt, behöva gömma sig, bli slagen, retad, hånad och utnyttjad. 

Andra elever känner lättnaden över att lektionerna är slut, de behöver inte koncentrera sig, försöka följa med i oändliga föreläsningar, sitta still, känna sig rädda för att svara på lärarens frågor och prata högt inför klassen

För dessa barn blir lovet en befrielse.

bild lånad från nätet

Sedan har vi en annan klick med barn och ungdomar. 

De som kanske inte riktigt känner sig lika trygga i sin ledighet. Kanske har de ingen hemma som väntar och ser fram mot att dela deras ledighet. Mamma eller pappa kanske måste jobba hela lovet. Eller de kanske finns där hemma, men är inte riktigt närvarande. Detta kan bero på olika anledningar. I värsta fall drog eller alkoholproblem. De kan lida av psykiska sjukdomar som gör att de vill men inte orkar vara superföräldern som fixar allt. De kan vara elaka, misshandla och förgripa sig. 

Lovet blir ett helvete. 

För dessa barn har skolan varit en paus från hemmalivet. Här blir de sedda, hörda och bekräftade. Här får de ett mål lagad mat, de får lära sig att duscha efter idrotten, de får kanske en kram eller beröm från skolans personal och de har förhoppningsvis kompisar att leka med, som de under fritiden inte vågar bjuda hem. 

De står nu helt själv mot världen, utan kanske någon vuxen som ser till att vardagen fungerar. 

Detta sker överallt. I de familjer vi kanske minst anar, kan det finnas problem som gör att barnen inte mår bra. Förhoppningsvis kan vi alla hjälpas åt att försöka hitta och hjälpa de som just nu inte mår så bra. Som förälder, idrottstränare eller annan vuxen kanske du kan göra skillnad för ett barn som just nu mår dåligt. Våga fråga hur barnet mår om du misstänker att allt inte står rätt till.

Sommar betyder faktiskt inte sol, glass och bad för alla!

Att orka eller inte orka....

Jag orkade. Trots att jag inte trodde att jag skulle fixa det. Sista tiden, eller rättare sagt de tre senaste månaderna har ingen ork infunnit sig. Jag har gjort flera tappra försök att ge mig ut och löpträna ,men jag har ofta fått gå och varit besviken och ledsen när jag kommit hem.
Normalt brukar ju kroppen bli piggare och uthålligheten utökas efter ett visst antal träningspass. Men icke i min dumma kropp. Benen har känts som två stolpar och lungkapaciteten som minimal. Jag har aldrig kunnat bli beskylld för att vara snabb, men jag har varit både stark och uthållig. Trots viktnedgång och ökad muskelmassa uteblir konditions-och styrkeutvecklingen. Skit!!!

Men sedan är det ju såhär, att har jag då bestämt mig för att genomföra en sak, så bannemig ska det bli av. Målet för året var att klara Trelleborgsklassikern, tre olika lopp, tre olika distanser.
Det första loppet, Sydkustloppet, 21 km klarade jag trots missödet att få ett rejält skoskav.
Trelleborgsloppet, 10 km, gick i stadsmiljö, på asfalt, vilket jag avskyr, var här jag för första gången kände av den här otroligt trista tröttheten. Där jag normalt brukar komma in i "andra andningen", infann sig liksom inte och jag sprang i vad som kändes som en mils uppförsbacke.
Sista loppet för året, på Nyårsafton var jag tveksam till om jag ens klarade av att genomföra. Hela december har jag varit trött, hängig och haft feber vid ett par tillfällen. Mitt mål blev till slut att genomföra loppet och iallafall ta mig i mål. Kallt som rackarns och i lätt motvind tog jag mig igenom jag de knappa 7 km.

Visserligen känner jag mig ganska stolt över att jag genomförde vad jag satt mig för, men det känns inte riktigt bra. Jag skulle vilja känna glädje och ork inför träningsåret 2016. Nu känner jag bara trötthet, Både psykiskt och fysiskt. Min psykiatriker kan inte riktigt svara på om det beror på mina mediciner, min utmattningsdepression eller om det är en fysisk åkomma.
I veckan som gick var jag hos på vårdcentralen för att kolla blodtrycket. Detta visar sig ännu en gång vara för högt, trots att jag äter blodtrycksmedicin. Nästa vecka ska jag träffa läkaren för att ta ytterligare prover och försöka reda ut vad som är felet.

Just nu har jag tagit en paus från löpträningen, istället blir det långa hundpromenader och styrketräning. Om jag är trött? Ja, jag tror jag skulle kunna sova i en vecka om det inte varit för att barnen behöver mig.

Tigermamma - med rätt att ryta

Behöver du ta emot "skit" på din arbetsplats? 

Blir du kallad "skitäcklig", "bög", "idiot eller andra skällsord av dina arbetskamrater?

Knuffar jobbkompisarna dig i ryggen i fikakön eller snärtar dig med handduken i personalrummet? 

Skulle inte tro att det är så många som råkar utför just detta på sina jobb. Tyvärr finns det andra typer av mobbing på olika arbetsplatser. Vuxna människor är tyvärr inte alltid bättre än barn.Vi vuxna "fryser ut varandra", undanhåller information eller pratar skit om varandra i stället. Något som också är högst olämpligt.

Just nu är det vår son som är utsatt. Han har ont i magen varje kväll, har svårt att somna, vill inte gå till skolan. 

Inget barn ska behöva må på detta vis. Jag blir så jäkla förbannad. Hur kan några barn, i detta fall två äldre grabbar ställa till så mycket "skit" för andra barn. 

Idag skrev jag till skolans rektor efter att ha försökt få tag i henne personligen. Detta måste få ett slut.

Kanske är det så att grabbarna som nu är elaka mot andra barn fattas något. Ofta ligger det djupare saker bakom som får någon att ge sig på och retas eller slå andra barn. Barn ska inte behöva vara rädda på sin "arbetsplats". Det ska kännas tryggt och lugnt för att skolgången ska fungera. Om man som vår son, redan tycker att skolan är stökig och svår, ska det inte göras ännu värre av ett annat barn. 

Givetvis ska detta inte accepteras. Varken i skolan eller på en arbetsplats.

Då vaknar Tigermamman i mig. Jag ryter till och kräver en förändring, hur trött och hur dålig jag än mår själv, så går alltid barnen först.

Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr

Trött, tröttare, Cilla

Just nu är jag sjukskriven. Det har jag varit ett tag. Det var flera år sedan  jag sist var sjukskriven på grund av min psykiska ohälsa, men just nu orkar jag helt enkelt inte arbeta.
När varken arbetet på jobbet klaras av eller vardagen hemma fungerar är det svårt att hitta motivationen till någonting. Jag får tvinga mig till vissa saker för att få dagen att flyta på och jag tar all energi jag har för att få familjen att fungera.
Familjen är den som känns viktigast just nu och den kommer hela tiden i första hand. Detta är en svår kombination eftersom jag känner att jag som förälder är ansvarig för familjens mående. När både jag och min man mår dåligt är det extra tufft.

Många i min omgivning undrar. Undrar varför jag är hemma? Varför jag orkar träna om jag är sjukskriven? Varför vi åker på utflykter? Varför är jag med barnen i skolan?

Träna gör jag för att må bättre. Många blir trötta av att träna. Det blir såklart jag också. Samtidigt ger det mig positiv energi och rensar mitt huvud på negativa tankar. När stressen och ångesten håller på att äta upp mig inifrån behöver jag dra på mig löparskorna och ge mig ut.

Utflykter behöver både jag och familjen för att få en paus hemifrån. Att se hemmets fyra väggar dagligen under en längre tid gör ingen något gott, Det betyder inte att jag inte mår dåligt. Barnen ska inte behöva lida för att jag är sjukskriven och ett helt sommarlov hemma i trädgården är inte så roligt.

Ja, jag hälsar på mina barn i skolan under min sjukskrivning. Barn mår ofta dåligt av att se sina föräldrar ledsna. Fast vi här hemma försöker förklara att mammas trötthet går över blir de såklart oroliga när jag ofta är ledsen. Därför har jag försökt följa med barnen till skolan de dagar jag känner mig något piggare för att de ska känna sig trygga. De vill gärna visa vad de gör och jag får en inblick i hur deras vardag ser ut.


Vila kan man göra på många sätt. Det behöver inte betyda att man ligger nedbäddad i en sjuksäng. För mig handlar det om att hitta tillbaka till en stabil vardag som jag och familjen mår bra i. Att få ny energi så jag orkar ta tag i problem, orkar utför mitt arbete och fungera fullt ut som människa igen,