Acceptans och utanförskap

De flesta människor har nog befunnit sig i en situation eller i ett sammanhang där de känt sig utanför. I vissa fall ha du kanske själv valt att stanna utanför gruppen och inte velat ge dig in i gemenskapen, utan avvaktat utanför. I andra fall vill du inget annat än att passa in och jobbar för att få vara med, men ändå hamnar du liksom avsides. Ibland funderar du inte ens över hur det blir eftersom allt funkar och du smälter in och blir accepterad och känner dig välkommen 

Jag har hela livet ibland haft svårt att känna mig accepterad i vissa grupper och känner mig ibland utanför och utelämnad. Kanske är det för att jag är en person som många anser tar stor plats och är väldigt frågvis. Dessutom avskyr jag orättvisor och ifrågasätter när det inte känns bra eller någon behandlas illa. Jag har alltid haft en dålig självkänsla som jag jobbar med och förstår ibland inte när folk inte är tydliga med sitt budskap. Detta är nog vanligt för oss med ADHD/ADD, vilket jag fått bekräftat av min kontaktperson. 

Jag önskar ofta att jag kunde rycka på axlarna när jag känner mig utanför och gå vidare ändå, men när det händer gång på gång känns det svårt att släppa. 

Många känner sig utanför på sin arbetsplats, i sin skolklass, i sitt idrottslag och det är något som kan hända utan att de runt omkring vet om det. I vissa fall är det så att personen utsätts för personliga angrepp, mobbing och till och med blir fysiskt slagen Detta är så klart oacceptabelt. 

Men det många inte tänker på och som faktiskt är lätt att glömma är när någon i gruppen glöms bort. Gång, på gång, på gång.

Eller ignoreras, omedvetet eller medvetet. Jag tänker då på att du som arbetskamrat eller studiekamrat lämnas utanför diskussioner som gäller arbetet, du får inte information om förändringar, möten eller uppgifter. Detta får dig att känna dig ignorerad, glömd och oaccepterad. Jag själv blir väldigt ledsen i situationer och tror mig själv ha gjort fel. 

Fast situationen kan också vara tvärt om. Jag ska berätta med om en situation där det varit tvärtom. Jag förväntade mig att vara utanför i en grupp, där jag inte visste om jag skulle bli accepterad. I stället fick gruppen, i det här fallet rugbylaget, mig att känna mig som en i "gänget", trots stor åldersskillnad. 

När jag bestämde mig för att satsa på att spela ännu en rugbysäsong, efter många års uppehåll, kände jag mig lite orolig över hur det skulle gå. Jag är ju trots allt 42 år och skulle rent åldersmässigt vara mamma till halva rugbylaget, dessutom var jag inte riktigt i fysisk form när jag fick mitt infall. 

Fast i ett lag, där varje spelare är viktig för truppen, är det viktigt att få alla att känna sig välkomna. Ung, som gammal, stor som liten, snabb som stark. Alla behövs. 

Men de unga, snabba, tjejerna fick mig att känna mig som en i laget, både på som utanför plan. Detta är underbart och jag kan säga att det känns fantastiskt att få vara delaktigt. Alla i laget och vår fina tränare är så måna om att alla ska få information, känna sig behövd och sedd. 

Så snälla ni, både ni med och utan diagnos. Glöm inte era medmänniskor runt om kring er. Det är så lite som gör att en människa känner sig sedd och hörd. 

Sommarlov- himmel eller helvete

bild lånad från nätet

I dagarna går alla skolbarn i Sverige på sommarlov. 

De flesta av dem har längtat efter ledigheten. 

Inga mera läxor, inga blöta handdukar i gympapåsar, ingen tjatig lärare.

För vissa av dessa barnen blir det en ännu större lättnad när lovet kommer. De slipper sina värsta fiender. mobbarna. De som dagligen blir nedtryckta av andra elever och i värsta fall lärare får nu lov från det de mår så dåligt över. En paus, ett andrum från att dagligen känna sig utsatt, behöva gömma sig, bli slagen, retad, hånad och utnyttjad. 

Andra elever känner lättnaden över att lektionerna är slut, de behöver inte koncentrera sig, försöka följa med i oändliga föreläsningar, sitta still, känna sig rädda för att svara på lärarens frågor och prata högt inför klassen

För dessa barn blir lovet en befrielse.

bild lånad från nätet

Sedan har vi en annan klick med barn och ungdomar. 

De som kanske inte riktigt känner sig lika trygga i sin ledighet. Kanske har de ingen hemma som väntar och ser fram mot att dela deras ledighet. Mamma eller pappa kanske måste jobba hela lovet. Eller de kanske finns där hemma, men är inte riktigt närvarande. Detta kan bero på olika anledningar. I värsta fall drog eller alkoholproblem. De kan lida av psykiska sjukdomar som gör att de vill men inte orkar vara superföräldern som fixar allt. De kan vara elaka, misshandla och förgripa sig. 

Lovet blir ett helvete. 

För dessa barn har skolan varit en paus från hemmalivet. Här blir de sedda, hörda och bekräftade. Här får de ett mål lagad mat, de får lära sig att duscha efter idrotten, de får kanske en kram eller beröm från skolans personal och de har förhoppningsvis kompisar att leka med, som de under fritiden inte vågar bjuda hem. 

De står nu helt själv mot världen, utan kanske någon vuxen som ser till att vardagen fungerar. 

Detta sker överallt. I de familjer vi kanske minst anar, kan det finnas problem som gör att barnen inte mår bra. Förhoppningsvis kan vi alla hjälpas åt att försöka hitta och hjälpa de som just nu inte mår så bra. Som förälder, idrottstränare eller annan vuxen kanske du kan göra skillnad för ett barn som just nu mår dåligt. Våga fråga hur barnet mår om du misstänker att allt inte står rätt till.

Sommar betyder faktiskt inte sol, glass och bad för alla!

Att orka eller inte orka....

Jag orkade. Trots att jag inte trodde att jag skulle fixa det. Sista tiden, eller rättare sagt de tre senaste månaderna har ingen ork infunnit sig. Jag har gjort flera tappra försök att ge mig ut och löpträna ,men jag har ofta fått gå och varit besviken och ledsen när jag kommit hem.
Normalt brukar ju kroppen bli piggare och uthålligheten utökas efter ett visst antal träningspass. Men icke i min dumma kropp. Benen har känts som två stolpar och lungkapaciteten som minimal. Jag har aldrig kunnat bli beskylld för att vara snabb, men jag har varit både stark och uthållig. Trots viktnedgång och ökad muskelmassa uteblir konditions-och styrkeutvecklingen. Skit!!!

Men sedan är det ju såhär, att har jag då bestämt mig för att genomföra en sak, så bannemig ska det bli av. Målet för året var att klara Trelleborgsklassikern, tre olika lopp, tre olika distanser.
Det första loppet, Sydkustloppet, 21 km klarade jag trots missödet att få ett rejält skoskav.
Trelleborgsloppet, 10 km, gick i stadsmiljö, på asfalt, vilket jag avskyr, var här jag för första gången kände av den här otroligt trista tröttheten. Där jag normalt brukar komma in i "andra andningen", infann sig liksom inte och jag sprang i vad som kändes som en mils uppförsbacke.
Sista loppet för året, på Nyårsafton var jag tveksam till om jag ens klarade av att genomföra. Hela december har jag varit trött, hängig och haft feber vid ett par tillfällen. Mitt mål blev till slut att genomföra loppet och iallafall ta mig i mål. Kallt som rackarns och i lätt motvind tog jag mig igenom jag de knappa 7 km.

Visserligen känner jag mig ganska stolt över att jag genomförde vad jag satt mig för, men det känns inte riktigt bra. Jag skulle vilja känna glädje och ork inför träningsåret 2016. Nu känner jag bara trötthet, Både psykiskt och fysiskt. Min psykiatriker kan inte riktigt svara på om det beror på mina mediciner, min utmattningsdepression eller om det är en fysisk åkomma.
I veckan som gick var jag hos på vårdcentralen för att kolla blodtrycket. Detta visar sig ännu en gång vara för högt, trots att jag äter blodtrycksmedicin. Nästa vecka ska jag träffa läkaren för att ta ytterligare prover och försöka reda ut vad som är felet.

Just nu har jag tagit en paus från löpträningen, istället blir det långa hundpromenader och styrketräning. Om jag är trött? Ja, jag tror jag skulle kunna sova i en vecka om det inte varit för att barnen behöver mig.

Tigermamma - med rätt att ryta

Behöver du ta emot "skit" på din arbetsplats? 

Blir du kallad "skitäcklig", "bög", "idiot eller andra skällsord av dina arbetskamrater?

Knuffar jobbkompisarna dig i ryggen i fikakön eller snärtar dig med handduken i personalrummet? 

Skulle inte tro att det är så många som råkar utför just detta på sina jobb. Tyvärr finns det andra typer av mobbing på olika arbetsplatser. Vuxna människor är tyvärr inte alltid bättre än barn.Vi vuxna "fryser ut varandra", undanhåller information eller pratar skit om varandra i stället. Något som också är högst olämpligt.

Just nu är det vår son som är utsatt. Han har ont i magen varje kväll, har svårt att somna, vill inte gå till skolan. 

Inget barn ska behöva må på detta vis. Jag blir så jäkla förbannad. Hur kan några barn, i detta fall två äldre grabbar ställa till så mycket "skit" för andra barn. 

Idag skrev jag till skolans rektor efter att ha försökt få tag i henne personligen. Detta måste få ett slut.

Kanske är det så att grabbarna som nu är elaka mot andra barn fattas något. Ofta ligger det djupare saker bakom som får någon att ge sig på och retas eller slå andra barn. Barn ska inte behöva vara rädda på sin "arbetsplats". Det ska kännas tryggt och lugnt för att skolgången ska fungera. Om man som vår son, redan tycker att skolan är stökig och svår, ska det inte göras ännu värre av ett annat barn. 

Givetvis ska detta inte accepteras. Varken i skolan eller på en arbetsplats.

Då vaknar Tigermamman i mig. Jag ryter till och kräver en förändring, hur trött och hur dålig jag än mår själv, så går alltid barnen först.

Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr

Trött, tröttare, Cilla

Just nu är jag sjukskriven. Det har jag varit ett tag. Det var flera år sedan  jag sist var sjukskriven på grund av min psykiska ohälsa, men just nu orkar jag helt enkelt inte arbeta.
När varken arbetet på jobbet klaras av eller vardagen hemma fungerar är det svårt att hitta motivationen till någonting. Jag får tvinga mig till vissa saker för att få dagen att flyta på och jag tar all energi jag har för att få familjen att fungera.
Familjen är den som känns viktigast just nu och den kommer hela tiden i första hand. Detta är en svår kombination eftersom jag känner att jag som förälder är ansvarig för familjens mående. När både jag och min man mår dåligt är det extra tufft.

Många i min omgivning undrar. Undrar varför jag är hemma? Varför jag orkar träna om jag är sjukskriven? Varför vi åker på utflykter? Varför är jag med barnen i skolan?

Träna gör jag för att må bättre. Många blir trötta av att träna. Det blir såklart jag också. Samtidigt ger det mig positiv energi och rensar mitt huvud på negativa tankar. När stressen och ångesten håller på att äta upp mig inifrån behöver jag dra på mig löparskorna och ge mig ut.

Utflykter behöver både jag och familjen för att få en paus hemifrån. Att se hemmets fyra väggar dagligen under en längre tid gör ingen något gott, Det betyder inte att jag inte mår dåligt. Barnen ska inte behöva lida för att jag är sjukskriven och ett helt sommarlov hemma i trädgården är inte så roligt.

Ja, jag hälsar på mina barn i skolan under min sjukskrivning. Barn mår ofta dåligt av att se sina föräldrar ledsna. Fast vi här hemma försöker förklara att mammas trötthet går över blir de såklart oroliga när jag ofta är ledsen. Därför har jag försökt följa med barnen till skolan de dagar jag känner mig något piggare för att de ska känna sig trygga. De vill gärna visa vad de gör och jag får en inblick i hur deras vardag ser ut.


Vila kan man göra på många sätt. Det behöver inte betyda att man ligger nedbäddad i en sjuksäng. För mig handlar det om att hitta tillbaka till en stabil vardag som jag och familjen mår bra i. Att få ny energi så jag orkar ta tag i problem, orkar utför mitt arbete och fungera fullt ut som människa igen,

Mer publicitet och hjälp tack!

Sista dagarna har Ann Heberleins SVTdokumentär  om Bipolär diskuterats och debatterats flitigt på sociala medier. Hennes serie om hur det är att leva med en diagnos, i detta fall Bipolär har tagits emot med framförallt ros av reportrar och andra med psykiatriska diagnoser och jag ser själv positivt på detta. Jag har dock inte orkat titta på programmet, ännu, men kommer göra det när jag hämtat kraft.

Att någon vågar berätta om hur det är att ha en diagnos är starkt och strongt. Det är inte bara en dans på rosor som vissa tycks tro. Alla konstnärer och skådespelare verkar lida av depressioner och maniska perioder vilket får dem att prestera bättre och de målar, agerar och producerar som aldrig förr.
Detta är dessa få människor förunnat och jag vet själv hur skapandekraften kommer krypandes och vill att nu ska det fixas och donas. Tyvärr blir familjen och vänner runt omkring mig drabbade av mina kreativitetskaskader som ofta visar sig i form av en oreda och ett kaos i hemmet och framförallt i mitt inre. Nu lider jag som sagt var inte utav Bipolär utan av ADD, vilket kanske inte ger mig rätt att uttala mig,men jag ser ändå likheter i beteendet som är på gott och ont.

En nära anhörig utreds för Bipolär och jag skulle gärna se att psykiatrin gjorde mer för hen. Att leva i flera år utan att få ordentlig hjälp är hårt. Både för den som är drabbad och de som är anhöriga. Att inte få hjälp av psykiatrin när man ber om det är det mest förnärmande man kan utsättas för. Det är ett tungt steg att inse att man inte mår bra och att orka ta kontakt med dem. Att sedan inse att de inte riktigt har tid med en är ännu tuffare.
I fallet med min bekant följde jag med till läkaren, detta efter att min vän i flera år blivit behandlat på vårdcentralen av sin husläkare som läst en kurs i psykiatri och ansåg sig veta det mesta om diagnoser. Efter en halvtimmer utfrågning av psykiatrikern konstaterades att medicinen som ätits i snart tio år kan ha förvärrat en eventuell bipolär diagnos och att denna genast tas bort. Istället skickades vännen hem med ny medicin och en sjukskrivning. "Du kommer inte må så bra vid upptrappningen av den nya medicinen, men vad är alternativet?" fick vi höra när vi gick ut.

Vad detta skulle innebära tror jag inte vi förstod vidderna av. Att må psykiskt dåligt innebär att du lämnar ut dig helt till en läkare som sedan kan skriva ut så gott som vad som helst. I ditt tillstånd vill du och hoppas så innerligt på att få må bättre att du ofta greppar varje halmstrå för att hitta en utväg. En annan utväg än den som maler i ditt huvud...att nu orkar jag inte leva mer....

Det har nu gått två månader sedan vi gick ut ifrån Psykitrin i Ystad. Tror ni min vän blivit återkallad till läkaren? Fått något samtal eller någon respons på sitt besök? Trots påringningar och önskan om läkarkontakt har hen inte hört ifrån dem.
En sjukdom som Bipolär är ingen lek, det är en livshotande sjukdom som i många fall leder till självskadebeteende och i värsta fall självmord. hur skulle det se ut om den som bryter benet skickas hem med en påse gips och en instruktion för hur du själv gipsar? Eller om den som har fått en tumör får en dos cellgifter och skickas iväg med ett "nu kommer du inte må så bra"?

När ska psykvården vakna? Ni leker med folks liv.
Förhoppningsvis leder Ann Heberleins dokumentär till att psykiatrin får fler ögon på sig. Det är fler än kändisar som har psykiska problem och som behöver kontinuerlig hjälp. NU!

Självhjälp genom fysisk aktivitet.

Jag fick inte min ADD-diagnos förrän för ca två år sedan. Vilket betyder att jag levt i fyrtio år utan diagnos. Diagnosen har egentligen ingen större betydelse nu längre, men på något vis gör den det lättare för mig i min vardag. Jag kan helt enkelt utesluta vissa faktorer som påverkar mitt mående och jag vet hur jag ska "tackla" mina känslor.

Under många år levde jag ensam, dvs utan familj. Nu har jag man och barn. Som singel hade jag ingen att ta hänsyn till och jag kunde göra det som föll mig in för stunden. Det som jag i efterhand förstått har fått mig att må bäst av är fysisk aktivitet. Under många år, från det att jag var fjorton och framåt spelade jag rugby, en fysisk idrott med stor gemenskap. Här finns det plats för alla. Jag som aldrig varit snabb, men betydligt starkare och uthålligare fick en given plats bland forwardsen, där det behöves stora tjejer med starka ben och rygg. Rugbyn och idrottsintresset fick mig att välja att flytta till Stockholm, jag studerade på Bosöns IFHS och sedan gick jag Specialidrottstränarprogrammet på GIH. En krånglande rygg och nacke satte stopp för rugbykarriären och jag kom aldrig så långt att jag fick dra på mig den blå-gula dressen för att försvara de svenska färgerna i landslaget. Istället fortsatte jag en tid som ledare och tränare för juniorer.

Under åren i Stockholm utbildade jag mig även till Aerobicsledare, massör och Personlig tränare. Flera år arbetade jag med detta innan jag en dag tröttnade på hela cirkusen. Allt handlade om utseende och skönhet. Jag träffade min man och vi skaffade barn. Träningen kom plötsligt i andra hand och hamnade längre och längre ner på prioritetslistan.

Nu tio år senare; barnen har växt sig större, min vardag har "rörts till" av att vardagen numera inte är min egen. jag måste ta hänsyn till så mycket mer. När ångesten kommer kan jag inte "bara" dämpa den med att dra på mig joggingskorna och dra ut en långrunda. Jag kan inte sticka iväg till gymmet, halv åtta, mitt i läggningsrutinena. Rugbyn gav mig under många år ett lugn i själen. Jag fick utlopp för känslorna, jag blev fysiskt och psykiskt trött. 

Effekten som fysisk aktivitet ger är att den ökar vår Dopaminreglering. Dopamin är ett hormon som är kopplat till vår hjärnas belöningssystem. Det ger signaler som gör oss glada, euforiska och lugna. Har du brist på dopamin kan du drabbas av depressioner, sömnsvårigheter och problem med koncentrationen. Stor brist på dopamin kan leda till bla ADHD, Parkinson, depressioner och RLS. 

Forskning visar att dopaminnivåerna kan regleras med medicin, bla Concerta och Ritalin.Samtidigt visar forskningen att bra kost i kombination med träning är lika bra. 

Träningen börjar åter få en viktig del i min vardag. Det känns som jag tappade bort mig själv under flera år. Stressen ökade och kaos uppstod i vardagen. Med hjälp av daglig motion har jag återfått ett visst lugn i min "skenande hjärna" och både jag och resten av familjen mår bättre.

Löpträning i kombination med Yoga är en del av min medicinering numera. Detta kommer jag berätta mer om.

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se