Sista dagarna har Ann Heberleins SVTdokumentär om Bipolär diskuterats och debatterats flitigt på sociala medier. Hennes serie om hur det är att leva med en diagnos, i detta fall Bipolär har tagits emot med framförallt ros av reportrar och andra med psykiatriska diagnoser och jag ser själv positivt på detta. Jag har dock inte orkat titta på programmet, ännu, men kommer göra det när jag hämtat kraft.
Att någon vågar berätta om hur det är att ha en diagnos är starkt och strongt. Det är inte bara en dans på rosor som vissa tycks tro. Alla konstnärer och skådespelare verkar lida av depressioner och maniska perioder vilket får dem att prestera bättre och de målar, agerar och producerar som aldrig förr.
Detta är dessa få människor förunnat och jag vet själv hur skapandekraften kommer krypandes och vill att nu ska det fixas och donas. Tyvärr blir familjen och vänner runt omkring mig drabbade av mina kreativitetskaskader som ofta visar sig i form av en oreda och ett kaos i hemmet och framförallt i mitt inre. Nu lider jag som sagt var inte utav Bipolär utan av ADD, vilket kanske inte ger mig rätt att uttala mig,men jag ser ändå likheter i beteendet som är på gott och ont.En nära anhörig utreds för Bipolär och jag skulle gärna se att psykiatrin gjorde mer för hen. Att leva i flera år utan att få ordentlig hjälp är hårt. Både för den som är drabbad och de som är anhöriga. Att inte få hjälp av psykiatrin när man ber om det är det mest förnärmande man kan utsättas för. Det är ett tungt steg att inse att man inte mår bra och att orka ta kontakt med dem. Att sedan inse att de inte riktigt har tid med en är ännu tuffare.
I fallet med min bekant följde jag med till läkaren, detta efter att min vän i flera år blivit behandlat på vårdcentralen av sin husläkare som läst en kurs i psykiatri och ansåg sig veta det mesta om diagnoser. Efter en halvtimmer utfrågning av psykiatrikern konstaterades att medicinen som ätits i snart tio år kan ha förvärrat en eventuell bipolär diagnos och att denna genast tas bort. Istället skickades vännen hem med ny medicin och en sjukskrivning. "Du kommer inte må så bra vid upptrappningen av den nya medicinen, men vad är alternativet?" fick vi höra när vi gick ut.
Vad detta skulle innebära tror jag inte vi förstod vidderna av. Att må psykiskt dåligt innebär att du lämnar ut dig helt till en läkare som sedan kan skriva ut så gott som vad som helst. I ditt tillstånd vill du och hoppas så innerligt på att få må bättre att du ofta greppar varje halmstrå för att hitta en utväg. En annan utväg än den som maler i ditt huvud...att nu orkar jag inte leva mer....
Det har nu gått två månader sedan vi gick ut ifrån Psykitrin i Ystad. Tror ni min vän blivit återkallad till läkaren? Fått något samtal eller någon respons på sitt besök? Trots påringningar och önskan om läkarkontakt har hen inte hört ifrån dem.
En sjukdom som Bipolär är ingen lek, det är en livshotande sjukdom som i många fall leder till självskadebeteende och i värsta fall självmord. hur skulle det se ut om den som bryter benet skickas hem med en påse gips och en instruktion för hur du själv gipsar? Eller om den som har fått en tumör får en dos cellgifter och skickas iväg med ett "nu kommer du inte må så bra"?
När ska psykvården vakna? Ni leker med folks liv.
Förhoppningsvis leder Ann Heberleins dokumentär till att psykiatrin får fler ögon på sig. Det är fler än kändisar som har psykiska problem och som behöver kontinuerlig hjälp. NU!
